papperskorgen allra längst underst

Tv-tittande har på många år inte riktigt varit min grej. När min omgivning pratat om och fäst sig vid 'Lost', 'Prison break', 'Desperate housewives', 'Entourage'  och allt vad de heter har jag bara haft några sekunders tjuvtittar som referenser. Länge har jag dock sagt att det vore kul att schemalägga en dag då jag och någon vän går igenom dem allihop, ett avsnitt vardera. Pilotavsnitten måste ju ändå berätta mycket om serien menar jag.

Tack vare en försenad kompis bröt jag min trend som totalt utanför när jag såg TV4:s första avsnitt av 'House' för någon månad sedan. Tyckte om det, såg nästa, tog på mig piratögat och laddade hem de två säsonger som finns. Sedan dess har jag försökt se ett avsnitt så ofta jag kan innan insomning och är nu helt involverad. Väldigt välgjord serie, intressant, estetiskt tilltalande och med realistiska och spännande karaktärer. Kul Metroid-skämt och med Massive Attack som temalåtkompositörer också - här har vi killar med smak!

Bäst av allt är dock herr Gregory House själv. Från början är det väl meningen att man ska tycka att han är ett svin, och kanske håller det där i sig hos många. För mig är han är tvärtom. Här har vi en kille som, förmodligen av fler anledningar än att han skadat benet, gjort sig själv till en martyr för sina patienters skull. Att diskutera tar tid, att släppa folk nära inpå tar samma tid och dessutom kraft, att sköta allt enligt föreskrifterna gör att liv går förlorade. Produkten av bland andra dessa insikter är en spydig, sarkastisk man som vet att han har rätt nästan jämt, som förstår att han inte alltid har det men som inte vill spela alla dessa mänskliga spel bara för att bli omtyckt på köpet - det bryr han sig inte tillräckligt mycket om. När han ändå inte orkar eller lyckas få ordning på sitt eget liv kan han ju lika gärna hjälpa andra som uppskattar det mer. Så ser jag honom i alla fall, och förmodligen är det väl bara jag som gör det.


Jätteintressant att titta på tycker jag. Det är ett trovärdigt och kul människoporträtt, kanske då särskilt i kontrast till de andra på sjukhuset, och jag gillar honom mer för varje avsnitt. Är man bra ska man ha modet att våga visa och tro på det. Hade jag jobbat där (och kunnat något) tror jag faktiskt att vi hade varit polare. Jag kan käfta jag med.

Under två veckor har livet rullat som på en berg- och dalbana utan trista partier. Onsdagen den 25:e fyllde jag just 25 år - och där började kalasen. Firande tillsammans med familjen och nära vuxna förgyllde den första kvällen, gänget hade en superkul gokart-afton två dagar senare (som jag dessutom vann) och själva firandet avslutades sedan med det mysigaste födelsedagsbarty jag varit på. Käre Emil och jag bjöd våra crews till hans uppdelade hem och lyckades - verkade de flesta tycka - göra något bra av så vitt skilda ingredienser att jag konstant log av bara tanken på hur komisk kompotten var. Hos mig chillades det så vi kan känna oss lugna till årsskiftet tror jag. Tack! 


Som i de bästa av filmer har det varit en sådan balans och rytm att jag mestadels varit uppslukad, då och då med de där magiska scenerna som förvandlar små ögonblick till stunder man förmodligen kommer minnas under resten av sitt liv. Nån sekund här och där, ett tajmat leende, MSN-natten med M, starten av gokart-finalen med 'Teardrop' i öronen, det där fotot, skratten, Max-besöket, den osynliga tandställningen, Tess och monopol-ghettot, "En Passion", den svarta för stora tröjan med de mjuka små händerna som tittade ut, "jihad", den nära vinkeln på de stora, stängda ögonen med perfekta ögonfransar, minerna, tryggheten, bussresan bort, stämningen efteråt. Privata och säkert trista ögonblick att läsa om - men för mig var det små mästerverk. Massvis.

För min del var den följande onsdagens besök på 'Babel' det sista kapitlet av firandet. Alejandro González Iñárritu har gjort två filmer tidigare som bägge platsar på min topp tjugo-lista, 'Amores perros' och '21 grams', så förväntningarna var enorma - och befogade. Jag älskar killen... i sina stunder är han nästan överlägsen. Gud, ge mig hans skill! Och hoppas han förstår hur tacksam en fjant som jag är över hur han lyckas.
 
På väldigt många sätt påminner filmerna om mitt liv just nu med en hög, jämn nivå som kryddas med fantastiska scener, religiösa för mig. Varenda dag har haft något speciellt, underbart komponerade också tack vare herrar Massive Attack, Lyheden, Fyrek, Orange & Tusnelda och Boards of Canada. Och så la lady M då... jo, livet som 25 har hittills varit en riktig feel good-film.

Igår fantiserade jag ihop en toppfilm med några magiska ögonblick jag hoppades skulle bli denna dag, men det sket sig. Istället tog jag min söte lillebror Alec och såg 'Babel' igen, njöt ännu mer, satt som förälskad på bussen till jobbet efteråt och fnissade åt hur lycklig jag är just nu. Man får passa på så länge det varar - imorgon kanske någon har bajsat ned hela huset (det vore iofs ganska kul det med).