Så kan det vara
"
Mitt liv hade fått ett nytt namn.
Det var henne jag tänkte på, hon som hela tiden kändes.
Jag svarade på frågor om henne, fler frågor om henne.
Hon var i min mp3-spelare, i min mobil, som skrivbordsunderlägg.
Jag tittade ofta på hennes foton, lyssnade igenom hennes musik, försökte förstå vad jag inte tyckte mig förstå, planerade med henne.
Jag levde mitt liv, gjorde på många sätt vad jag gjorde även innan, men det var vi nu, vi två.
Jag somnade och vaknade med henne bredvid eller bredvid.
Besviken, oförstående eller avståndstagande så var hon min tjej jag önskade att jag kunde få älska som jag ville.
Min tjej.
När hon låg bredvid, andades tryggt, ohörligt och hade mina ögon fast beundrande på sig kunde jag inte förstå det.
Min tjej... hur hade det gått till?
Det var värt alla motgångar, all väntan bara att få älska en sån där mun.
Min tjejs mun.
Och det fanns oerhört mycket mer än bara den där perfekta munnen.
Tänk att jag äntligen hade hittat henne...
"
Motgångskalas
En olycka kommer sällan ensam, säger de vise männen. De är bra kloka ibland de där.
Redan under rätt fet press från flera håll dog min dator igår - poff och "error loading operating system", väldigt olägligt. Jahapp. Jag med alla mina filmer och andra projekt ägs ju av denna dator och det blev en helnatt med problem utan lösningar. Roligt. I och med datorn rök också chansen till två deadlines för filmer som jag inte lyckades få iväg. Skit och skit. Ringa jobbet gick inte eftersom jag inte fick tag i de nummer jag behövde och jag kunde inte kolla vad som hänt på projektfronten, vilka jag fått mail av. Jag avskyr när jag inte är chef över mitt eget schema.
På natten kunde jag knappt sova, inte på grund av datorn men något personligt jag inte vill ta upp här. Obehagligt eländes elände. Vaken och igång ställdes alla filmplaner för dagen mot min vilja in och dygnets enda projekt blev att laga datorn. Johan hjälpte, vi satt där, väntade, stötte på frågetecken och nya motgångar. Roligt. Och så skar jag mig.
När datorn nu för en liten stund sedan fått ett nytt operativsystem märkte jag vad det mystiska felet var - glapp i en SATA-sladd. Nästan tolv timmars slit i onödan, och nu med flera dagars arbete framför mig för att få igång alla program och allt igen som jag ju tog bort i och med ominstallationen. Fest!
Ja, ibland har man roligt helt enkelt, och det är ju kul.
Vi kämpar på
Nu jéklar
För nästan precis ett år sedan började vi spela in en film jag då gjort research för och skrivit på under lika lång tid. Gänget var samlat, alla grejor införskaffade, min nye vän och hans hem fanns till hands, jag var fet och ful och därmed redo. Och jag var blind.
På lördag sätter vi igång del två av inspelningen, Ale, Barry och den överbrune varianten ovan (som är långt mycket brunare nu). På ett års tid har jag avverkat 18 kilo, otaliga träningspass, fem potentiella kvinnliga huvudroller, testfilmande och omtagningar. Jag som oftast tycker själva filmandet mest bara är jobbigt tycker därför att det ska bli riktigt jättekul den här gången. Svårt och tungt - men som jag längtar! Jag är i rätt form, jag har rätt tjej, rätt team, rätt biroller och jag vet hur jag vill ha det. Då finns det knappt något roligare än att göra film.
Bara att naila allt nu då...