En sån där typ
Att irritera mig på människor är något jag väldigt, väldigt sällan gör. På det jobb jag har just nu finns det dock en kvinna som är så där så att man vill... stänga av, låtsas att man blivit döv, stum, blind och allmänt onåbar. Fått digerdöden. Känns ju taskigt att vara otrevlig så det är jag inte utan sitter istället i klen Jerry Seinfeld-stil och försöker verka väldigt upptagen, ge henne hintarna. Titta jättefokuserat på tv:ns moppförsäljning, ha något kanonviktigt i mobilen fem minuter i sträck. Och det nog mest irriterande är att hon inte alls verkar fatta dem. Till och med på bussen vill hon sitta bredvid och ha långa, upprepande utläggningar om saker jag bara okejar och får höra mer om. Hade jag haft hörlurar hade hon nog ändå pratat.
Första gången jag skulle jobba med henne varnade en gammal arbetskamrat mig om hur svår hon var: "hon vill bestämma allt - bry dig inte". Jag log lite och tyckte nog att det mest kändes kul med en udda typ alla verkade ogilla. Hela den natten kom hon och försökte bossa, och skulle hon inte förklara hur man gjorde något jag redan visste så ville hon bara fråga hur jag klarade mig. Svår typ men med goda intentioner tänkte jag. Att bli behandlad som en tioåring kunde jag bjuda på - henne ville jag vara snäll mot.
Men mamma mia vilken snurris! Gör jobbet tokfel, verkar inte lyssna ett skit, kommer till jobbet fel nätter, lär ut varenda grej hon verkar komma på, pratar kass svenska och har dålig koll på både arbetskamrater och vårdtagare, klagar över otrevlig personal och att hon inte får mer jobb. Resultatet av det blir såklart att hon bakom ryggen bara blir ett skämt, bland alla dessa medelålders inom vården än vanligare den som snackas ner. Ibland när hon pratar med mig känner jag mig så trängd att jag antingen sitter helt tyst eller snyggt försöker byta ämne för att slippa säga vad jag egentligen vill: kanske ligger mycket hos dig. Hade jag brytt mig eller framförallt trott att det hjälpt så hade jag säkert försökt, men denna kvinna tror jag är det ideala exemplet på någon det bara skulle skada. Så jag tar mesrollen istället.
Som alla andra nätter vi jobbat ihop så har hon inatt kommit till mitt hörn för att prata och berätta om vad som händer, oftast också vad som känns som en decimeter ifrån mig. Pratrobot. Hon tittar på mig och babblar om totalt oväsentliga saker, jag tittar bort och försöker få till ett trevligt avslut. När jag istället för att lyckas med det hamnar i en tiominutersdiskussion om var vi borde fika och argument för det så känner jag att jag håller på att falla ihop av tristess. Och jag vill ju inte visa det heller. Nu när jag blivit en av hennes få vänner så kan jag ju inte bara... ja, ni vet. Jag får sitta där. Löjligt... men vad gör man liksom...
Härligt kännetecknande konversation nyss som vår huvudperson vackert tog kål på:
Annan kvinna: "Det värsta är ju när man blir smittad [av magsjuka på en drabbad avdelning] och får ligga där hemma. Nej säger jag - då får ni hitta någon som inte har barn.
Jag: "Var det en månad sen ungefär?"
Samma kvinna: "Ja..."
Jag: "Den natten tog jag! Och jag blev sjuk ja :) Jobbade en gång under julen när det var magsjuka och förstörde hela nyår och några dagar fram för att ligga där hemma utan lön. Man borde ha en fallskärm då."
Min favorit: "Jag blir aldrig sjuk när jag jobbar sjuka. Dom säger till mig vill du jobba när sjuk och jag jobbar men aldrig sjuk. Jag också jobbar på fritids."
Vi andra två tittade på henne, undrade nog bägge två hur vi skulle kommentera det där utan att vara otrevliga. Jag log ett "okej" och försökte fortsätta prata med den andre utan att dissa denne vardagshjälte till snurris - man vill ju inte att hon ska känna sig utanför. Innan jag riktigt hann börja hade dock vår favorit fortsatt på samma spår. Mer exakt vad hon sa har min hjärna redan filtrerat bort. Men intentionen var säkert god.