Ärlighet vs. tricks
En man är väldigt arg på mig. Jag har fängslat honom, tillsammans med Robert Lindholm kokat ihop något vidrigt jäkelskap. Klockan är tre på natten men han kan inte sova - man vet ju inte vad jag kan ha för idéer. Dessutom har jag tvingat honom från sitt hem. Det är förjäkligt hur man kan bli behandlad så här - är det någon form av utpressning vi håller på med? Kan jag inte barmhärtiga mig och hjälpa honom ut på vägen så han kan hitta någon vänlig människa att be om hjälp?
I över sex år har jag jobbat med demensdrabbade och på andra sätt psykiskt förvirrade människor. Jag har blivit anklagad för inbrott, stöld, lögner, onda planer och andra relativt förnuftiga misstankar, likväl som våldtäkt, vänsterprassel med 90-åriga frun och liknande mindre logiska verkligheter. De har bett mig om hjälp ut, skjuts hem, sex, jag har varit son och jag har varit dotter. Tusentals gånger och av hundratalet olika.
Nästan alltid försöker jag prata vett med dem, sakligt förklara min verklighet. Mannen som i skrivande stund ligger och kör sängen uppåt och nedåt - kanske en väg ut - är inte särskilt glömsk vad det verkar, men han har sannerligen snöat in sig på sitt spår. Jag tog hans kläder, tvingade hit honom i min bil - till detta garage jag har pyntat med hans tavlor - och jag har lurat hans fru och alla att tro på mig, banditen som vill knarka ihjäl honom. Det enda han vill är att få komma hem, till Sunnersta. Det är inte alls natt men jag tjatar om att han ska sova. Ett jävla tjat är vad det är.
Den verklighet jag försöker förmedla är att han redan är hemma, säger adress och att han har bott här i åtta år. Jag är här för att hjälpa honom när det behövs, anställd av hemtjänsten, klockan är 02:57 och jag visar honom det på det bevis jag har. Klockan är halv nio säger han, men han ser inte så bra. Dessutom kan jag ju ha ställt om alla klockor. Varje gång han ber om något så hjälper jag och på de frågor han har försöker jag svara så sanningsenligt som möjligt. Han ligger inte utomhus, det är inte buskar bredvid sängen. När han så uppriktigt undrar varför jag valt just honom att behandla så här illa, han som inte gjort något ont och inte ser mig som ovän, känns det poänglöst att än en gång försöka förklara att jag är här av goda skäl. Jag försöker. Lögnaktiga jävel - en gangster är vad jag är. Vi fortsätter, igen och igen. Är jag konsekvent i mina sanningar kanske de till någon grad når fram till slut.
Timmen senare kommer två sköterskor på besök. Mannen måste få något lugnande, börjar ropa så frun blir alldeles hispig och jag tvungen att ringa efter dem. Inte för att de kommer lyckas få i honom piller, men ändå. De säger exakt samma saker som jag, i samma ton, frågar samma saker, försöker med samma knep. Inga piller där inte - han vill inte ha något jävla knark trots att de bara vill honom väl. Han borde sova, säger de. Det gör han om han vill.
I min skalle har han två val: att ligga vaken eller sova till den som byter av mig kommer, varav jag tycker det ena för honom verkar mer behagligt. Redan vid tvåtiden förklarade jag det - två och en halv timme sedan. Att som jag gjorde i fyra timmar innan resonera med honom gav ju inga resultat och att fortsätta kändes därför lönlöst. Jag förklarade även det för honom, att vi ju trodde helt olika och kunde hålla på så här hela natten, jag med min sanning och han med sin. Den med garaget, buskarna och Robert Lindholm. Min sanning var inte lik den.
Så till min poäng: jag är en ganska hopplös människa i det här ämnet, av flera skäl. Ska hålla mig undan det för filosofiska ämnet sanning och ge denna redan för långa text ännu mer stönvarning, förhoppningsvis dock utan att dölja själva kärnan.
Livet är konstanta val. I Kalle Anka-stil finns det i situationer då beslut ska tas en ond och en god röst i ens öra, fast fler och mer nyanserade då får jag hoppas. Hjärtat kanske säger en sak, lusten en, hjärnan en. Står du exempelvis enormt attraherad av en människa du vill charma - känner att du kan tjäna på en viss handling - så bör det ju bli konflikt mellan vad taktikern och samvetet i dig ger för råd. I många situationer tjänar man definitivt på en lögn - frågan är dock om man accepterar att ta till den. Att ljuga innebär ju att man måste bevara lögnen, hålla den vid liv inför personen den framförts till och kontrollera den i samvetet. Ljuger man om smågrejor eller åsikter måste man lägga på minnet vad som egentligen var vad. Bäst i så fall att ljuga om något man kan skratta åt, typ få en tjej i säng för att man varit med i Robinson. Idiotbrud! Det finns såklart massvis av exempel - det där var det inte jag som tog till - då man även om det känns hemskt att det funkar bara får acceptera att det gör det. I längden blir det ju däremot svårt att bygga något starkt och hållbart av en massa skit. Tjejen man utan att känna får i säng genom att manipulera dit är väl kanske heller inget att satsa på om man ogillar den lössläppta livsstilen. Lyckas du lyckas ju kanske någon annan också, och lyckas du inte av ärliga motiv måste du ju fortsätta med de falska. Det är alltså även bekvämt rent egoistiskt.
Runt när jag var 15-16 ljög jag för fullt. Om stora saker, om skitsaker, ibland riktigt långa och fantasifulla historier från ingenting med en massa små element att minnas. Dubbelliv på många sätt, mycket planering, bra för hjärnan men sämre för det bedövda samvetet. När jag blev kär var det genom manipulation och en massa fula knep hon skulle bli min. Mycket på grund av mig tog det slut med killen - bland annat hade jag skrivit falska mail till en tjej från hans konto - och jag var redo att trösta henne, låta henne upptäcka hur underbar jag var. Höjden av feghet - för det var ju där det bottnade. Hur jag kände eller hur jag var på riktigt dög ingenting till, inte till en sådan tjej. Visade jag mitt rätta jag och då fick nobben så betydde det ju att mitt rätta jag misslyckades med det enda jag ville lyckas med. Inte vågade jag riskera det, varken med den tjejen eller de kompisar jag ville respekteras av. Bättre då att dölja både avsikter och åsikter - ingen skulle kunna komma åt mig på riktigt.
I mitt numera annorlunda och mer vuxna liv har det under de senaste åren funnits ett antal personer jag tyckt haft hyfsat dålig koll på sig själva, ibland konstig verklighetsuppfattning överlag. Vad som är sant eller rätt och inte vet ju såklart ingen, men bilden av sig själva överensstämmer helt enkelt inte med den bild andra verkar ha av dem. Intresset av att ha en mer sanningsenlig bild av saker och ting varierar ju även det från person till person, något man kanske märker allt mer ju äldre man blir.
Första gångerna man stötte på detta var såklart i barndomen, då exempelvis någon lärare enligt alla luktade illa i munnen eller såg konstig ut i håret utan att denne själv visste om det. Självklart kan man tycka att det är harmlöst, låta dem få tro vad de vill även om det skrattas åt, men bryr man sig verkligen om någon så blir det ju en annan sak. Inte vill man se sin vän leva i en illusion, åtminstone inte om den betyder en tripp till botten av botten ifall den spricker. Har din bäste vän en synlig kråka i näsan så tycker jag att du borde berätta det för henne - ett exempel vars grundidé bör appliceras på det mesta tycker jag. Ingen bryr sig mer än kritikern. Nu är det ju definitivt inte i närheten så lätt som jag får det att låta, men poängen tror jag går fram. Människor som saknar balans, tappar koll, gör de där grejorna andra kan förbluffas av utan att själva reagera eller tycka det är de andra som har fel eller överreagerar tror jag oftast bara har saknat välmenande, ärliga kritiker i sina liv.
Normalt får jag höra att jag är en lätt typ att ha att göra med, tror att det generellt är mitt rykte. Men tro mig: jag vet verkligen att jag kan vara det motsatta. Inte för att jag är så obevekligt bestämd i min tro - då känner man mig nog inte så djupt - utan för att jag så gärna vill förstå och av erfarenhet har lärt mig att jag ofta har rätt, att jag kan förutse, läsa människor och situationer. Det där kan såklart låta hur kaxigt som helst men jag tycker det vore mindre ödmjukt att låtsas som annat. Knappast är det ju jämt kul att visa sig få rätt - själva stoltheten lessnar man givetvis på. Kärnan är mest att jag vill lära mig, och vill min medmänniska inte detsamma kan det lätt bli slitningar. Jag undrar, vill fatta resonemangen, är lugn och tycker att det är irriterande givande bara för att jag får en inblick i något nytt. Eftersom jag inte ser det som en match och inte tror på en bestämd sanning går det liksom inte heller att vinna mot mig, knappt ens ta tydliga poäng. Dessutom överväger och ifrågasätter jag ofta vad som egentligen borde klassas som rent blaj med samma respekt som vad som är bra - man kan ju lära sig av allt. Vill min så kallade motståndare i diskussionen vinna så blir hon med större sannolikhet skitarg, jag förblir lugn, hon ännu argare. Det där har jag varit med om alldeles för många gånger.
Ljuga i alla dess former - undflyende formuleringar, obalanserade nyanseringar, att medvetet medverka till en falsk bild och så vidare - tror jag tyvärr att man måste vänja sig vid att göra till en viss grad, men jag vet att jag gärna undviker det. Inte för att jag vill framstå som en fantastisk, underbart härlig toppenmänniska som alla borde vilja vara som, inte lika gärna som för att slippa ifrågasätta mer än jag redan gör. Jag tror ofta att jag vet hur jag kan få vad jag vill ha, men får jag det på fel sätt så har jag också satt spelreglerna därefter. Ger du alla runtomkring dig pengar, godis och komplimanger i överflöd så kommer alla vilja vara din vän. Troligen har det väl med min bakgrund att göra, för i livet jag försöker styra vågar jag inte riktigt ta till med alldeles för enkla men förbjudna knep - var slutar jag i så fall? Verkligheten och sanningen - dessa två egentligen så abstrakta ord - tror jag leder till mindre rädsla och därmed färre begränsningar. Hade jag likt för tio år sedan genom denna text velat förmedla en viss bild av mig själv så hade jag, för att ta ett av många exempel, förmodligen läst igenom äldre texter i samma ämne för att se till att denna inte gör mig inkonsekvent. Idag känner jag mer att det vore en lärdom, likt så mycket annat, ifall det visade sig vara så. Det vore ju synd och ovänskapligt att låsa in mig någonstans, jag som har sådana behov av frihet. En riktig vän är ju en ärlig vän.
Mannen ropar på mig igen, ber om att få ta ett litet samtal. I lugnt tempo berättar han, ögon och mun vädjande till mig, att han varit och pratat med ledningen nu. Den här bänken måste han omedelbart slussas av på vänster sida eftersom LV-tåget stannar snart. Okej, klockan sju får du gå av. Mannen nöjer sig inte, blir arg igen, säger att jag är en gangster. Vi verkar fortfarande inte vara vänner.