papperskorgen allra längst underst

Detta val tycker jag allt mer närmar sig en kamp om den tyngde sonens uppfostran mellan stereotypen av mamma och pappa. Alliansen försöker vara fadern som, kanske med ett diskret pekfinger i luften, tycker att sonen bör skaffa ett arbete och därmed komma på fötter, vänsterpartierna ger honom en nybakad bulle, god saft och några peppande ord, men säger samtidigt att han kan få skippa jobbsökandet idag om han känner sig lite hängig - kanske känns det bättre imorgon. En pappa med krav mot en mamma med kram.

Trist att man återigen får inse sin cynism här, för detta med en peppande kram tror jag mycket mindre på nu än förr. Sällan leder det någonstans, inte i det längre loppet. Visst blir lille Filip glad när han får sin bulle och allt känns bättre, men snart är vi ju där igen. Pappa tar å andra sidan en större risk att bli illa omtyckt eller få en ledsen lill-Filip genom sina krav medan mamma vinner poppispriser men förmodligen inte är den man är tacksam över när man ser tillbaka några år utan att kunna skilja på dem. Dessutom börjar ju mammas system snart utnyttjas tror jag - det här resonemanget om att "alla egentligen vill ha jobb" som vänsterpartierna drar upp tycker jag är löjligt. Kan man få lika mycket eller mer betalt för att sitta hemma vid datorn och spela spel, ladda hem film eller vad man nu vill göra istället för att stå och diska hela dagarna är man ju rätt dum som väljer det sistnämnda.

I stort tycker jag valrörelsen varit som jag minns dem. Sossarna - vänster- och miljöpartiet står i bakgrunden - försöker förmedla bilden av att "alla ska med" och att det följaktligen är det goda att rösta på dem, det medmänskligt rätta. Högerpartierna tänker på sig själva och sina rikedomar, bryr sig inte om den lilla människan, stackaren som kommer fastna i hissen om Barsebäck stängs av (som Leif Pagrotsky en gång grät om) eller den ensamma mamman som drömmer om att ha ett jobb men nu fråntas möjligheten ifall a-kassan sänks. Alliansen tycker jag inte verkar smutskasta sina motståndare lika mycket, men vinner såklart poäng bara på att ta fram statistik på vad som har skett i relation till vad som utlovats. Göran lovade 50.000 (möjligen har jag fel siffra där) nya äldrebostäder inför förra valet, det har sedan dess bara blivit färre, nu utlovas 50.000 nya och min mormor blir lika glad som förra gången (jo, faktiskt).

Vad som är positivt för alliansen anser jag vara att de satsat mycket på att göra valet till a-kassa mot jobb, något jag inte förstår hur vänsterpartierna gått med på. Göran sitter ju själv och försöker framställa valet som kampen mellan höjd och sänkt a-kassa, och det bara måste han ju förlora på. Jag tror helt klart att svenskarna generellt är less på bidrag, att en stor del av oss har för många exempel ur vår vardag där bidragen missbrukas, men samtidigt vinner ju alltid sossarna röster mot slutet av kampanjerna, enligt mitt tips troligen på alla dessa som vill "göra det medmänskliga" och känner sig som goda människor när de lagt ner sin röda valsedel i lådan. Filosofin är ju egentligen jättefin - jag vill också att alla ska få följa med - om det bara hade fungerat också. Nu när alliansen, åtminstone i mina ögon, lyckats framställa sig själva som mer medmänskliga än tidigare känns det ju som om det är dags för förändring. Med tanke på hur nära det var med tråkambassdören Bo Lundgren så bör ju herr Reinfeldt bli vår nye statsminister på söndag.

Som avslut vill jag propagera för min käre vän Ingvild Segersam (och även hennes man Jonas) i kommunalvalet. Där har vi en person med vett och etikett, utan kalorier och annat elände. Ingvild for president! Har du ingen bestämd favorit bland alla trästockar i kommunen så tycker jag att du gör världen en tjänst genom att kladda "Ingvild Segersam" på en kd-lapp. Det ska jag med glädje göra - sedan får vi se. Jag tänker i vilket fall som helst inte ge min lilla meningslösa röst till mamma med bullarna, även om hon också är snäll och säkert vill väl. 

När jag var liten trodde jag att vara dålig på sitt jobb innebar att man fick sparken. Gjorde man fel kunde ju grejor gå sönder, företaget förlora en massa pengar, allt gå åt pipan. Var man inte bra på sitt jobb förtjänade man ju inte heller alla de där tusenlapparna vuxna får - och varför skulle då någon betala dem? För en månadslön kunde man ju köpa typ 40 Nintendospel.

Så här några år senare är den så kallade "världsbilden" mer cynisk: det handlar sällan om att vara bra, utan att verka bra. Det finns massvis av arbetande vuxna som är helt värdelösa på vad de arbetar med men ändå får en fet bunt tusenlappar, vissa också färre sådana trots att de sliter och jobbar mer. Den dålige får inte sparken men hennes kollegor pratar troligen illa om henne, ler sedan mot henne när hon är där och tycker att det är förjékligt alltihop. "Hur kan hon få samma lön som jag?" Nej, det är förjékligt...

Här verkar det dock finnas en gyllene lösning jag aldrig förstått mig på: kursen. Tar man en kurs så har man  - om man såväl tar till sig av vartenda ord som inget alls - fått ett erkännande ingen kan bestrida, man "har papper på det". På de många jobb jag haft har de med kurserfarenhet nästan uteslutande utstrålat en speciell tro på sin egen förmåga, verkat känna att den där kursen innebär en gigantisk försvarsmur om någon skulle ifrågasätta dem. Vem är du att ifrågasätta mig - jag har gått en kurs.

Min bäst beskrivande personliga erfarenhet av det var tveklöst när jag hade ett översättningsjobb jag gjorde för en i mitt tycke stundtals trolig dyslektiker. Eftersom han flera gånger ruinerade texterna försökte jag, så försiktigt och fint jag förmådde, påpeka lite småsaker i förhoppningen att det skulle bli bättring, bland annat genom att en gång fråga varför han, om han nu verkligen visste vad som ansågs vara "korrekt svenska", till och med konstant särskrev i sina korta e-post. Som svar fick jag att han inte tog mail lika allvarligt som jag och att han läst 100p lingvistik på universitet - så vem var jag att uttala mig? Resultatet av vår växande dispyt blev att han fortsatte att, enligt mig då, försämra texterna  medan jag vidare undrade varför man skriver fel när man lika gärna kan skriva rätt. Det är skillnad på en sjuk syster och en sjuksyster i betydelsen, dock inte i tiden eller ansträngningen de tar att skriva.

Ordet "kurs" är för mig lika vagt och surrealistiskt som en förnämlig titel. Carolina Klüft menade för några veckor sedan att få träffa prinsessan Victoria var sitt livs största händelse, enligt vad jag tippar då för att Victoria är tilldelad titeln "prinsessa" och inte för vem hon är som människa. För mig låter det som att älska en låt bara för att den ligger etta just den här veckan, inte för att man gillar själva verket. En låt behöver inte vara bra bara för att en känd musiker gjort den, en film inte vara fantastisk fast den är dyr, har fått en massa priser eller går på tv - det där håller ju alla med om. "Kurs" är ju dock också det perfekta skyddsnätet om man känner sig misslyckad - allt man egentligen hade behövt göra när man fortfarande hade chansen var att ta den där kursen. Alla har samma chans.

Poängen i det hela är ju att man då faktiskt rättar sig i ledet om att det handlar om att verka bra snarare än att vara bra, och det gör man ju på ett sätt rätt i - sådan är världen. Är dock målet att lära sig framför att bara bli undervisad eller få papper på det tycker åtminstone jag att det här ordet "kurs" lätt kan bli ett irriterande sådant. Vill man verkligen lära sig så kan nog alla idag göra det på egen hand, och en klok människa kan nog vara "bättre" på ett jobb efter en vecka än vad en annan som jobbat där i tjugo år efter plugg i fem år är, kurs eller inte kurs. Livet är helt enkelt inte rättvist, där är vi nog också alla eniga. Hur kan då tron på dessa kurser ändå vara så stark? Jag tycker det är konstigt...

PS. Den här texten blev ju lite väl lång - typiskt mig. Jag borde ta en kurs :)