Killen kan
Mitt traditionellt stora intresse för amerikanska presidentval har i år tagits till en ny nivå. Sedan i januari har jag följt spektaklet så gott jag kunnat, med CNN, amerikansk radio, hemsidor och YouTube, då med ett rätt stort gäng möjliga kandidater att skärskåda och försöka förstå kärnan av. Att tävla i denna typ av politik och som åskådare hitta sin kandidat kan kännas som att i en ihopfantiserad serietidningsvärld försöka välja mellan olika superhjältar tycker jag - vem föredras av Superman och Batman? Och varför? Det de gör är ju i mångt och mycket att försöka övertyga allmänheten om sin egen förträfflighet, vem som är värd att både lita på och få ens röst till att bli världens mäktigaste man.
I tecknad form stod det då främst mellan tre kandidater: John McCain, krigshjälten som suttit som fånge i Vietnam och som alla verkar se upp till; Hillary Clinton, den första kvinnan med chansen, en stark rättvisekämpe livet igenom; Barack Obama, den mer oerfarne, svarte killen med det suspekta namnet och bländande leendet få visste vem han var. Stilige Romney ansågs ha en viss chans men försvann - jag tyckte han snackade för dåligt, saknade pondusen. Kristne evangelistpastorn Huckabee borde ha försvunnit tidigare med tanke på hur chanslös han i realiteten var, menade sig vara expert inom mirakel men vann åtminstone kändisskap och tycke för sin humor. Till slut gav även den så populäre Hillary upp.
Redan inledningsvis trodde jag på Obama, så starkt att jag för första gången i mitt liv satte en rejäl summa pengar på något. Kanske var han för ung, för okänd, för annorlunda, för svart - men med den karisman, hjärnan och bakgrunden skulle han vinna hjärtan ur många folkgrupper trots allt det där. Experterna respekterade honom trots ovannämnda brister men trodde inte att han skulle hinna vinna tillräckligt med röster på så kort tid för att bli nominerad före en så omtyckt ikon som Hillary Clinton. I så fall i framtiden - just då var han rankad som klar trea efter McCain och Hillary. Efter nattens uppvisning inför ca. 84.000 åskådare ligger oddsen på 1.40. Och man bara måste fascineras...
Första dagen av fyra på demokraternas konvent berättade hans fru Michelle om vilken fantastisk man hon hade, skickligt och känslofyllt. Andra dagen var det omtyckte Bill Clintons tur att hylla Obama, ex-presidenten känd som politikens kanske bäste talare. Nästkommande kvällar gjorde Hillary Clinton, John Kerry, Joe Biden och Al Gore detsamma, på sina egna vis - och alla med imponerande resultat. Även Bidens mamma hjälpte till, Steven Spielbergs kortfilm, den lite längre filmen om Obamas liv som uppoffrande för de fattiga och problemtyngda i Chicago, som gick Harvard och valde bort ett Wall Street-liv för att hellre hjälpa människor i nöd, med konstigt namn, utan riktig rastillhörighet och med den frånvarande pappan han bara träffat en gång. Enaren med hjärta och hjärna som ska få USA på fötter igen. Känslomässiga inslag och tal som nästan slogs om att bli det mest minnesvärda.
Och så var det då dags för Obama själv efter alla dessa kraftmätningar och hyllningar, i ett tal han helt enkelt var tvungen att prestera i. Han skulle visa sin mänskliga sida samtidigt som han skulle se ut och låta som en president. Han skulle övertyga det amerikanska folket, övertyga de som röstat på Hillary, tänkte rösta på McCain, de som ogillade honom som svart, ung, oerfaren, narcissistisk. Efter alla de där tidigare talen och inför över 80.000 som skrek så han var tvungen att säga alla varianter av "thank you" lite för många gånger, och på Martin Luther Kings 45-årsdag av det legendariska "I have a dream".
Efter att ha avslutat med ett citat från bibeln, stått på scenen tillsammans med sin fru, deras två jättesöta döttrar, katolske vicepresidentkandidaten Joe Biden och hans fru och firats med fyrverkerier var det nog ingen där som inte fick sig någon form av tankeställare. CNN:s experter beskrev Obamas tal som "a masterpiece", "the perfect speech", "he hit every single point", "a symphony rather than a speech". I bild såg man gråtande ur publiken som snart intervjuades och stämde in i hyllningarna.
Själv tyckte jag det var väldigt häftigt, uppenbarligen. Är man nyfiken över hur människan fungerar så var de här nätterna en enda stor oförglömlig gratisbuffé. Jag gillar killen (och tackar förhoppningsvis snart för stålarna), tycker det blir kul att följa även fortsättningsvis. För den som missade dramat skulle jag beskriva det som skitfilmen 'Left Behind' ungefär, fast tvärtom. Man borde kanske gå till affären och sätta en redig slant på att han är Antikrist... eller nej, glöm det där - skulle aldrig få degen tillbaka.
En hyllning och en gosig Taekwondo-fot på läppen
Min kanske favoritscen i den aspekten var när Liu Xiang, hela folkets favorit och nu även min, hoppade runt som en skadad kanin, slutligen insåg verkligheten och drog sig ur inför över 90.000 stumma åskådare, grinade, såg sin coach stortjura, bad om ursäkt till nationen och fick, enligt rapporterna, styrets stöd. Ordern till folket var att stötta honom så han i framtiden kunde göra moderlandet Kina stolt. Bäst av allt: den kinesiska tjejens svar på reporterns fråga om varför hon gillade Liu Xiang så mycket - "because I'm chinese". Där satt den :) I min hjärna låter det lika stort och speciellt som av sin livspartner bli älskad för att man kan andas.
Oavsett allt man kan tycka om kommunismen, Tibet och whathaveyou vi svennar här borta väl egentligen inte vet eller fattar ett skit av så var det klass på detta OS, en klar överraskning för mig i hur oerhört kul det var att följa. All heder till Kina på den punkten - om trettio år tror jag att jag kommer minnas detta som det bästa OS:et jag sett. Beijing var värd både en Phelps och en Bolt. Och Jörgen!
Men ett evenemang är ju inte mycket om det inte tas om hand på rätt sätt, och där tycker jag att SVT borde applåderas. Medan TV4 lyckades få något så stort som ett fotbolls-EM att kännas som en liten häftig alpturnering balanserade SVT gigantiska OS överlägset mycket bättre. Det handlar ju om att nå fram, bjuda in tittaren - precis som all typ av berättande gör. TV4 tycker jag hade flera plus också men mest minns jag oinspirerade uppladdningar inför match, självupptagna journalister, enorma reklamavbrott. Slog på både BBC och ESPN i slutet av turneringen och förstod hur jag till viss del slösat bort ett stort mästerskap som egentligen inte var den lilla alpcup TV4 förmedlade.
För den som missade det, den som inte håller med mig, den som kanske skiter fullständigt i OS: kolla bara tio minuter Lind/Videmyr-sammanfattning här för själva kärnan av alltihop, berättat väldigt bra tycker jag. Smaken är ju som röven och allt det där men för egen del föredrar jag tveklöst SVT framför TV4 i sådana här sammanhang. En avslappnad, glad André Pops som skickligt styr och får det att funka hellre än en Ola Wenström som skrattar och ler och på många sätt gör samma sak - men med en så annorlunda inställning känns det som. SVT-nissarna sätter historien främst, och det vinner alla på när förutsättningarna är så bra som de är. Hellre Lind-Kappelin-Lagergren-Karlsson-Kjellman och de övriga som för SVT försöker gå på djupet än någon halvrolig men ytlig TV4-Max som åker runt och filmar sig själv glad.
Ännu ett hejdå
. . .
Japp, det var hejdå nu, hejdå till de 29 vännerna jag sedan tonåren velat ha och när jag sedan väl fick tog hand om i nästan fyra år. Hejdå till att utmärka sig, lättare bli igenkänd, ha sin stil. Hejdå till jobbiga 45 minuter i badkaret med specialschampo, till allt omhändertagande med snoddar och annat. Hejdå till fördomarna, komplimangerna, alla frågor om reggae och knark jag inte kunde hjälpa med. Hejdå till majoriteten av er andra med dreads jag nästan aldrig tyckte om att vara en av, ni luffare och allmänt ofräscha eller utstötta. Hejdå till den Niclaz jag ändå tyckte mycket om och ganska många inte sett något annat än.
Alec beskrev det talande när jag kom hem från frisören (tack Delila!): "tänk vad tråkig du kommer se ut på Pro [Evolution Soccer, tv-spelsfotboll] nu, en i mängden liksom". Ja, och det är ju inte jag det här, inte än. Om några månader så är jag nog tillbaka i någon ny form men just nu önskar jag att jag vore instängd i en grotta utanför Krakow. Att vara sjukskriven på grund av en fotbollsskada hjälper ju inte det heller, men det blev å andra sidan ännu en skitfluga att slå i samma smäll medan man ändå höll igång. Skild från min låtsasfru, med kryckor, smärtstillande, en kropp ur form och en frisyr jag bara kan skratta åt är min. Steget från ensam invalid till ensam ful invalid var bara en krycklängd, typ. Det blir roligare om några månader...
