Norrmannens leende
Följande text skrevs ursprungligen för en specifik publikation, blev för lång och åsiktsfylld och jag ville inte ändra och därmed förstöra den.
- - -
77 döda och förstörda barnakroppar utspridda längs stranden. I en polisbil ser vi gärningsmannen i form av leende norsk blondin som hoppas att vi ska söka förklaringar till något så till synes oförklarligt i hans "2083"-manifest - var annars? Givetvis går jag frivilligt i den fällan, vet ju att jag måste få försöka förstå.
1518 sidor av utförlig dagbok, en avhandling om hur och varför det gått fel i "Eurabia", instruktioner om hur man bygger egna bomber, beskrivningar av vänner, åsikter om allt möjligt. Välskrivet och strukturerat, många gånger övertygande. Den leende blondinen bjuder till och med på sina insikter om hur surrogatmödraskap borde fungera, lösningar i Gaza-frågan, propagerar för att romer ska få ett eget land och ger oss några sidor om "solutions for South Africa".
Men framförallt är det en instruktionsbok i att förstå och bli som den han ser sig som - "a hero of Europe", "a perfect example which should be copied, applauded and celebrated" - skriven till dig och mig i hopp om nya terrordåd. Den innehåller för enkelhetens skull till och med en checklista att gå efter: gör en tidsplan, var försiktig socialt, håll dig i form, sola gärna, använd snygga foton på dig själv och retuschera bort skavanker. "Yes, this sounds gay, but looking "attractive" will significantly benefit the impact of our message as it will act as a force multiplier." Han har en poäng, och bilderna jag sett av honom i media är just dessa han själv valt. Han har gjort ett presskit, noga valt information att visa på Facebook och Twitter, och efter år av planerande måste han väl ha längtat efter att få testa om taktiken också skulle hålla i praktiken.
In fact, I ask only one favour of you; I ask that you distribute this book to everyone you know. [...] I am fully aware that the media will attempt to label me as a nut. This is the most common strategy of combating political dissidents. [...] I will be labeled as the biggest (Nazi-)monster ever witnessed since WW2. [...] However, more spectacular operations will burden them and force public discussion. It will be increasingly harder for them to manipulate and distort the truth, or to prevent people from knowing what is going on. We are using brutal means because we have tried absolutely everything else. Within the boundaries of the EUSSR totalitarian system, we are left no choice. [...] I guess you will soon find out if I succeed or not. Remember, confidence separates the winners from the losers, so good luck.
Hur man som i övrigt intellektuellt strukturerad människa metodiskt kan skjuta ihjäl alla dessa människor lämnar jag för tillfället åt sidan att försöka förstå, men man kan ju bara undra hur han hade reagerat där i cellen om han hade haft chansen att följa efterdyningarna. Det där stolta, iskalla leendet vore förmodligen ett enda segerjubel.
För några dagar sedan gav hans fulla namn åtta miljoner Google-träffar - i skrivande stund är det 23. Manifestet förmodades ganska direkt vara det mest lästa pdf-dokumentet någonsin. Obama har reagerat, fotbollslaget Barcelona haft särskilda tröjor på sig, hans idoler Putin, Fjordman och andra har sagt sitt. Världen reagerar. Och som förväntat har det blivit en sådan förvirrad soppa av alltihop att man som nyfiken extra snabbt läser det där manifestet han så gärna vill att man ska läsa.
I nyhetsflödet har jag hört sanningar om "islamistiska terrorister" (SVT) och "al-Qaida-massaker" (The Sun), sett honom kallas nynazist, judehatare, hbt-motståndare, läst om folk som skyller på Sverigedemokraterna eller Helpers of the Global Jihad, fått förklarat att han "tränade prickskytte i World of Warcraft" (The Times) i ett spel där man inte ens kan skjuta. En försöker förklara med hjälp av horoskop, en annan är arg på svensk media som med dubbelmoral fyller sidorna med detta när ju 50 drunknade i Kongo samma dag. Självsäkre "sanningssökaren" Alex Jones menar sig ha förutspått allting dagen innan eftersom det, precis som 11:e september-attentaten, uppenbart är en bluff orkestrerad av storföretagen och de andra som styr utan att massan förstår. Norske statsministern Stoltenberg kommer nu få sitta kvar tack vare detta och kan mycket väl ha varit förberedd, menar han.
När en man för ett halvår sedan försökte spränga andra än sig själv under julruschens Stockholm blev konsekvenserna annorlunda. "Nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med. Frukta ingen, frukta inget fängelse, frukta inte döden. [...] Nu ska era barn, döttrar och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dör."
Okej att han bodde i Tranås - men vi har ju hört det där förr. Taimour Abdulwahab från Irak och med träning hos al-Qaida är enklare att sortera bort. Hade de sex bomber han placerat kring magen detonerat mitt bland folkhavet på Drottninggatan hade däremot historien varit en annan. Istället var den ende som dog han själv, och att han på jihadforum för det hyllas som en hjälte känns ju bisarrt.
Det är svårare att sortera in en kalkylerande, 32-årig blond norrman i samma fack. Likt de flesta massmördare beskrivs han bland de som kände honom nu som en sympatisk, "vanlig" kille. På World of Warcraft-forum ansågs han väldigt schysst och skämtsam, "never being able to harm a fly". Han älskade tv-serierna True Blood, The Shield och Dexter, hade Gladiator, 300 och Dogville bland sina favoritfilmer.
Både du och jag vet fler som tycker som honom. I det extremt långa manifestet finns det till och med en hel del jag håller med om. När han utan självömkan beskriver sin familj, menar att han tycker om dem och inte skuldbelägger dem samtidigt som han radar upp tragiska historier han beskyller det slappa samhället för känner jag genuin sympati. Hans mamma menas idag ha en tioårings mentala kapacitet som följd av en herpes-utvecklad hjärnhinneinflammation hon fått av styvpappa Tore, "a very likable and good guy" som legat med över 500 kvinnor och "spends most his time (retirement) with prostitutes in Thailand". Men sådant är ju samhället, menar han.
Sexuality is a kind of addiction resulting in both physical and social effects, and contributes to disrupt relationships and causes people to lie and cheat to achieve the pleasure of sexual gratification. Excessive promiscuousity (sexuality) is the cause of many of the problems in our society. We shouldn't necessarily adapt an anti-sexual stance but at least an anti-promiscuous stance. Promiscuousity should be demonised by the media, but instead they encourage promiscuous lifestyles.
[...]
I used to have pretty shallow ambitions where the goal of personal acquisition of wealth, gaining admiration from other shallow individuals and the attempt of gaining unlimited access to sex and parties was the driving force behind my existence. Pretty pathetic when you think about it really, but it's as we know quite common in a society in complete moral decay where you are completely detached from your extended family, your community, the Church and with little national and cultural identity and pride etc. It's a natural result of a fanatically consumerist society where the highest virtue and the essence of your existence is based on feeding your own ego. You become a zombie where the highlight of your day is purchasing a 1000 Euro garment or a 100 Euro sushi meal, or getting a blowjob from someone you met outside the toilet at a club that Saturday.
[...]
When I was at the top of my game, I had everything. At least, I thought I had everything when in essence I had lost everything. The problem was that you simply want more and more, you never get enough and you end up being put down when you are unable to exceed past achievements. It's a never ending cycle you really can't beat.
[...]
It has always been very tempting to just go with the flow, sticking your head in the sand and deal with problems as they arise. Having passed the age of 30, I'm now in a situation where I have to decide whether I want to get married and start a family. I can choose to live a normal life if I want to, just like my friends are doing. Get a cute girlfriend, get married, have kids, continue my career and earn 50 000-60 000+ Euro per year. The problem as I see it is that I truly fear for the future of Europe. [...] There are good men and there are individuals who don't care at all. The person who has nothing for which he is willing to fight, nothing which is more important than his own personal safety, is a miserable creature and has no chance of being free unless made and kept so by the exertions of better men than himself. I chose selflessness, to resist a tyrant oppressor by all means necessary. I couldn't live my life as a cowardly hypocrite, sticking my head in the sand.
Många poänger men känner du igen dig i massmördarens åsikter bör det inte vara mer skrämmande än om du också gillar Gladiator eller har två ögon precis som han har - jag tror de flesta tänkande människor resonerat liknande. Tvärtom är det ju ett sundhetstecken att ha ifrågasatt meningen med våra liv, försökt hitta sin plats i en ström som känns stark i vad man borde och inte och göra det utan att förlora friheten att få tycka och leva som man vill.
Den leende norrmannens önskan är ju dock inte bara att vi intellektuellt ska vakna upp utan också få lärljungar som går i hans fotspår vad gäller terrordåd. Kan en Adolf Hitler på några år få sina miljoner landsmän att lättsinnigt mörda ett visst slags människor så borde ju den leende norrmannen - med vårdat yttre, statistik, argument och en hel gör det själv-guide att referera till - kunna få med sig någon. Twitter-citatet från Mill om "en person med en övertygelse är lika stark som 100.000 som bara handlar utifrån intressen" låter ju trovärdigt oavsett om man tänker på karismatiska och/eller viljestarka ledare i form av grymma diktatorer, självmördande sektledare likt David Koresch eller en mer harmlös Hans Scheike dit kvinnor vallfärdar för att få tröst av hans "natursmisk". Alla vill vi ju tro på något.
I denne massmördares fall tror jag att han hade behövt fler kompisar, vettiga människor att på riktigt prata med, utmanas av, kunna spegla sig genom och därmed se fler perspektiv. Ju mer jag läst desto mer har en ensam man utkristalliserat sig, mentalt kapabel till mycket men för instängd för att utöver intelligent också vara klok. Även om världen är full av idioti kan han inte tro att han kan övertyga andra än just idioter om att han skulle ha offrat sitt liv för ett Europa han menar sig älska snarare än för att försöka göra sig själv odödlig precis som vilken liten al-Qaida-terrorist som helst. Hade han verkligen drivits av budskapet att förhindra ett "multikulti-Eurabia" så hade han väl kunnat använda den höga tron på sitt intellekt, utseende och sin sociala förmåga till att exempelvis bli kändis, politiker eller på något annat sätt få den uppmärksamhet som behövs för att på fredligare vis påverka. Om såväl varenda ord i det 1518-sidiga manifestet skulle vara sant så vill ju heller inte människor lyssna när upphovsmannen som pr-trick leendes mördat 77 människor, och även det borde han förstå. Det gör han nog, men är väl desto mer tveksam till om det finns människor som ser igenom det trots att ha läst hans långa, välformulerade utläggningar som skapats för att propagera för sin trovärdighet. Han känns helt enkelt för desperat för att vara övertygande.
Manifestets mest citerade författare är Fjordman, som i en artikel om attackerna mot Pearl Harbor skriver följande: "And second of all the discipline and intelligence needed to not only plan but successfully carry out such a bold surprise attack are the hallmarks of a high-IQ people."
I kommentarer till Fjordman - inte om ovanstående inlägg - skriver den leende norrmannen bland annat så här: "Keep up the good work mate. You are a true hero of Europe, although most ppl wont realize this for a very long time" och senare "I will make my contributions available as well".
Vill man ha ett enkelt svar på något egentligen långt mycket svårare ser jag det här, och mer som stärker bilden av en ensam kille som bara ville bli bekräftad behöver åtminstone inte jag. Tyvärr lever vi dock i en värld som den leende norrmannen trodde skulle reagera ungefär som den har gjort, och det är ju bara att hoppas och till den mån man kan försöka motverka att någon ny ensam kille försöker bli odödlig på samma sätt. I ett samhälle där kända mördare som Lasermannen, Helge Fossmo och andra får både beundrarbrev och kvinnor som erbjuder sig som sexslavar är ju något väldigt konstigt - där håller jag med honom. Skulle den leende norrmannen kunnat läsa om sig själv på Expressen idag hade han också sett en stor bild med rubrik om "Thomas, 37, har fött tre barn: "Vi kan hjälpa andra" och säkert lett ännu större igen. Vi lever inte i det 1950-tal han önskar.
Jag hoppas att leendet hos denne norrman en dag blir till en insikt om att han bara var en av de idioter han föraktade, inte bättre än en liten al-Qaida-docka som slogs med eld mot eld enbart för att själv synas bättre. Skillnaden var att han dessutom saknade genuin kärlek och empati, precis som den Hitler han menar sig avsky och nu är broder med.
Sicken pärla
Annonserade om att hyra ut ett rum för några år sedan och fick då dröser av svar, varav det nedan måste vara min all time fave. Tänk vilka härliga människor det finns där ute, och tänk så gärna jag skulle vilja bo med allihop av dem!
Ju mer man försöker förstå hur processen måste ha gått till desto roligare blir det ju: konsten att skriva är ju att på rätt sätt rikta det till sin läsare. Varför detta upplägg? Varför vill jag med rummet veta hur gammal hennes bil är? Och hur länge kan hon ha skrivit på detta egentligen - ägnade hon en hel dag bara till mig (som dömde ut henne redan på mailadressen)? Vad gissar hon det ger för intryck? Det verkligen kryllar av små guldkorn...
"Han tar sig en öl ibland, men mer än så är det inte."
Ja men då kan vi bo ihop. Vi kan bli som en familj tillsammans. Till skillnad från förmodligen de flesta andra så orkade jag iaf läsa hela mailet. Många gånger till och med :)
Tog väck hennes namn för att inte vara en elaking.
---
Jag heter --- jag är en finskt målmedveten tjej. Snart fyllda 25 år.
Jag flyttade till Uppsala pga. mitt livs kärlek, samt för utbildnings syfte.
Min framtid finns i Uppsala.
Jag behöver fast plan och stabil grundplats, för att starta ifrån: För att kunna fokusera på framtiden. Alltså ett tryggt hem för mig och min familj.
En start, en stabil grund för att sedan komma vidare i livet
Vårt mål: Är att hitta vårt eget på landet: Det krävs några år: Av hårt arbete för att tjäna pengar för att nå dit vi själva vill.
* Jag har tagit ett kliv ut i världen.
Jag och min pojkvän, fann varandra (sambo) Han: Är snart fyllda 27 år.
Därmed för min del, för att skapa mig ett nytt liv och trygghet för att kunna bygga min framtid inför vuxen livets ansvar med min familj.
Efter att jag träffade min drömprins, så har det gått i vågor med flytt hit och dit.
Sen blev det för dyrt för mig att betala dubbla hyror och jag fick säga upp mitt gamla trygga hem i Uddevalla och fara hit.
Jag har klarat mig själv sen 16 års ålder. Jag är självständig och måste leva mitt eget liv med min familj: Just nu är första steget Vårt eget trygga privata Hem med vår hund.
Flytten från --- till Uppsala:
Det blev en lång och slitsam flytt, 44 mil att åka i vinter, halka och dessutom med en bil 20 år gammal + Ett helt hem i flytt skåp att åka tvärs igenom landet.
Vi överlevde resan, jag och min kille och våran älskade hund.
Just nu: Står mitt hem utspritt lite varstans.
Faktum är att jag är bostadslös, pga. att jag och min pojkvän inte kan ha våran hund där han själv är inneboende på landet, därför att det där: Bor en hel familj där päls allergiker finnes.
Därför är det så att min kille har ett tryggt hem och familj här i Uppsala.
Men det är inte som läget ser ut för mig.
Jag måste kämpa för att bygga mig en trygg och stabil tillvaro här i Uppsala.
Inte lätt men jag klagar inte.
Min familj bor långt borta, släkten är finsk och majoriteten av min familj bor i Finland.
Mamma och pappa är Finländare.
Mina föräldrar bor i Ljungskile, som ligger i Västra Svealands kommun som ligger i Västra Sverige. Västkusten. Västra Götaland.
Där: Är jag och mitt enda syskon, min bror uppvuxna.
Jag och min bror, födda i Sverige, därför så talar det tydligt att mina föräldrar bott i Sverige ett tag.
Nu är jag ny ung ensam kvinna i Uppsala med en familj, men jag saknar ett hem.
Ett hem att leva tillsammans med min pojkvän och våran hund.
Det är jag som söker bostad där jag kommer betala hyran för oss båda.
Behöver komplett / bostad för min familj.
Han kommer att ha två hem, ett eget med sin familj och ett hem hos mig.
Han betalar inget för hemmet tillsammans med mig. Det står jag för.
Just nu är jag tillfälligt inneboende, jag måste flytta innan månaden är slut.
Jag bor i ett rum, tjejen jag hyr in mig hos skall ha egen släkt som skall flytta hit sen, därför kan jag inte få bo kvar just här i jag: Nu befinner mig.
Lite komplicerat med det är så det ligger till.
Vi är skötsamma.
Vi röker inte.
Han tar sig en öl ibland, men mer än så är det inte.
Vi har krav att det måste vara en trygg tillvaro med lugn och ro, utan päls allergiker eller jobbiga grannar.
* Vi är exemplariska på att vara goda människor.
* Vi har världen finaste och snällaste tik hund.
Vi vill inte ha problem pga. jobbiga grannar, som det tyvärr finns mycket av i detta landet om man bor på fel ställe.
Vi vill leva ihop tillsammans ifred utan, utan invändningar.
Vi vill givetvis ha ett helt eget hushåll ifred: Men nu är det ganska akut:
Då är det viktigaste att ha en trygg plats där vi kan leva som en familj även om det skulle innebära viss sällskap, tills vi sen hittar vårt egen privata hem.
Inget får vara oklart för min del.
Något du har att erbjuda?
Kontakta mig via denna mail adressen.
Vänlig Hälsning
--- med familj.
---
Är det sådana här tjejer som har de mest populära bloggarna, spelar WoW eller är med i Paradise Hotel? I don't gets it! Men jag vet att jag tycker om henne, på sätt och vis.
Hör min vuvuzela!
Det gäller att ha tur med lottningen för att vinna VM. I senaste mästerskapet hade mitt guldtips Italien Australien och Ukraina i åttondel respektive kvart, medan flera av konkurrenterna fick lägga kraft på att slå ut varandra.
Argentina, England, Tyskland och Mexiko gör nu upp om en semifinalplats, där troligen Spanien eller Portugal väntar. På andra sidan slutspelsträdet slåss de mindre skrämmande Sydkorea, Uruguay, USA och Ghana om en semi. Holland och Brasilien möts nog i kvarten innan och vinnaren där bör därför ta sig till final. Vilka motståndarna blir är ju svårt att sia om, men känslan säger ändå Brasilien eller mitt kära Holland som bra kandidater till guldet. Ska exempelvis England vinna - jag tippade på dem innan VM - så kan de behöva slå Tyskland, Argentina, Spanien och slutligen Brasilien. En väg likvärdig den Frankrike tog till finalen senast men ändå väl otrolig.
När jag tidigare år skrivit om mästerskapen brukar jag nämna hur klubbfotbollen, särskilt då Champions League, alltid lämnar avtryck på kommande mästerskap. För två år sedan var Barcelonas rörliga fotboll den de flesta försökte spela, och då vann Spanien EM. I år har CL mest bestått av avvaktande, försiktiga matcher där inget lag vill förlora, taktiskt disponerat så helst nio spelare finns bakom bollen i försvar. Ska man hitta ett Inter bland landslagen så tycker jag att England och Brasilien ligger närmast.
Slutligen: tänk vilken grej om Maradona skulle vinna VM! Här har världen unisont kallat honom pajas, vi sitter och skrattar åt hans uttalanden och ler åt hur han gestikulerar på bänken. Han sitter på presskonferenserna och upprepat jämför Messi, "grabben", med sig själv. Samtidigt glömmer vi nog en grej - karln måste ju trots allt förstå vad han riskerar! Att vinna ett VM är fruktansvärt svårt. Han är redan Gud i hemlandet, påstås ha kyrkor som ber till honom. Så kommer han här, taktiskt till synes ganska okunning, och spelar ut kortet med just sin legendstatus för att ge spelarna tro på att det kan gå. Gör det inte det, och det tror jag inte att det gör, så kommer kyrkorna där hemma fyllas av tvivel. Skulle Argentina å andra sidan vinna guld, 24 år efter att Maradona själv fixade hem det tack vare bland annat Guds hand, blir han i Argentina en mänsklig Gud de nog tror kan flyga och har evigt liv. Jag tvivlar på att han ens vet vad zonspel är.
---
URUGUAY-SYDKOREA 2-1, lördag 26:e kl 16:00
Sköna Uruguay mot nästan lika sköna Sydkorea - trist att ett av dem ryker! Sydkoreanernas fart har imponerat men Uruguay känns mer komplett som lag, har defensivt nått upp till nästan samma höjder som den förväntat bra offensiven med Suarez och Forlan. Förmodligen en väldigt rolig match.
USA-GHANA 0-1, lördag 26:e kl 20:30
Amerikanernas kämparglöd mot Afrikas hopp, varav de senare lär ha den sista rejäla bistormen med sig från läktarna. Och är det något lag som hanterar det bra så är det ju USA. Som lag tycker jag Ghana är klart bättre men saknar avslutare - men det gör USA också. Matchen känns därmed mer som en viljekamp där något fult mål avgör. Dramatiskt men kanske inte lika välspelad som andra åttondelar alltså. USA bär hemlandets soccer på sina axlar - Ghana bär hela Afrikas medverkan i sitt eget första VM. Svårt vilket som väger tyngst. Jag fegtippar på Ghana för att jag tycker det är det bättre laget rent spelmässigt.
TYSKLAND-ENGLAND 1-2 (efter förlängning), söndag 27:e kl 16:00
Häftigt slag som kan gå hur som helst. På pappret ser engelsmännen bättre ut och även om de inte imponerat är de svårslagna. I sina bästa stunder, som mot det skickliga Kroatien i kvalet, absolut guldkandidater. Största skillnaden lagen emellan är dock det mentala - tyskarna verkar ju sällan så lamslagna som England var i sina inledande matcher. Jag tror därför det mesta avgörs den första kvarten. Är England i förarsätet då, rakryggade och med tempo, så vinner de. Lyckas däremot tyskarna någon gång chocka så finns ju chansen att engelsmännen börjar darra igen. Som efter Greens tabbe, som när Rooney åkte ut under Svennis ledning, som när det blir straffar. Kanske med hjärtat, men jag tror krävande Capello i ett sådant läge är vad som tidigare saknats för England - hans vinnaregenskaper måste kunna smitta av sig. Och tyskarna behöver sin Bastian på mitten för att Özil ska kunna briljera. Det och en Klose i vanlig VM-form och Tyskland blir givetvis farliga.
ARGENTINA-MEXIKO 1-0, söndag 27:e kl 20:30
Repris av i mitt tycke förra VM:ets bästa match, och även denna gång i åttondel. Säkert tror de flesta att Argentina vinner enkelt. Att de kunde ha lekstuga inledningsvis beror dock också på motståndet, klart sämre än i många andra grupper. Dessutom saknar Argentina balans i laget, och Maradonas taktiska kunnande lär sättas på prov till slut. I kvalet såg det många gånger hemskt ut, trots alla stora namn, och har man sett någon av de matcherna så kan man inte låta bli att tvivla. Mot Mexiko bör det dock gå vägen. De är taktiskt skickliga, spelar riktigt kul fotboll och har flera sköna lirare - men mentalt brukar de vika ned sig en aning. Skulle tro att de vid matchstart har rätt taktiska upplägg och självförtroende för att vinna, men att det nån gång under matchen skiter sig för någon och påverkar övriga. En hård match hur som helst, med pytteliten skrällvarning. Argentina har bättre lag - Mexiko mer av ett lag. Skickligheten avgör denna gång.
HOLLAND-SLOVAKIEN 2-0, måndag 28:e kl 16:00
Tycker Oranje gjort vad de behövt i gruppen, tagit full poäng utan att anstränga sig nämnvärt. Det finns absolut en växel till. Frågan är om de ens behöver använda sig av den i denna match heller - kaxigt så tror jag inte det. Med Robben på plan blir det dessutom ett helt annat anfallsspel, både tack vare hans flöde med boll men också som följd av all den uppmärksamhet han drar på sig. Mot Kamerun satt van Persie och knöt Robbens skor innan den senares avgörande inhopp - jag förstår varför. Slovakien är okej, såg till och med taktiskt riktigt bra ut mot Italien, men bör inte räcka till.
BRASILIEN-CHILE 3-1, måndag 28:e kl 20:30
Chilenarna är tekniska, snabba, påhittiga - men för små. Dungas kompakta lag kommer vara varsamt mot de - och det är ju konstigt att skriva när det gäller Brasilien - mer publikfriande chilenarna och inte släppa till särskilt mycket. Chile skulle behöva en Suazo i toppform för att kunna hota tror jag - nu känns de för ineffektiva. Samtidigt är brassarna, förutom stenhårda i defensiven, vassa framåt med de tre så olika Robinho, Kaka och Fabiano. Vinst i bägge matcher i kvalet, sammanlagt 7-2, talar även det för Brasilien. Bielsa kommer nog försöka överraska med någonting annorlunda, som tyvärr misslyckas.
PARAGUAY-JAPAN 0-0 (Paraguay på straffar), tisdag 29:e kl 16:00
Alltid lika sköna Japan har vunnit många hjärtan - det har inte Paraguay. Bägge saknar udd i anfallen och lär spela försiktigt. Skulle tro att japanerna ändå för matchen men att Paraguay blir farliga i de lägen de får. Slutar de sumpa så vinner Japan - blir det en fysisk match kan det gå åt andra hållet. Jag tippar gnetvinst för tråk-Paraguay.
SPANIEN-PORTUGAL 2-1, tisdag 29:e kl 20:30
Ogillar bägge lagen, särskilt portugiserna, och hoppas på minst 22 gula kort plus några röda. Och skador. Kanske kan domaren komma på nåt sätt så bägge förlorar. Storebror Spanien känns hur som helst bättre, särskilt på pappret. Spanien kommer rulla runt medan portugiserna letar kontringslägen, och ska de vinna så är det nog ett måste att fixstjärnan ordnar det - övriga duger inte till mycket i offensiven. Ronaldo får förhoppningvis gråta istället. För Spaniens del tror jag det är dags att våga sätta Torres på bänken.
H U P H O L L A N D !
Hoppsan
Runt midnatt igår fick jag mig en överraskning. Gick med musik i öronen, gömd i luva och på väg hem när en kille i motsatt riktning oväntat svängde mot mig. Innan jag hunnit få av mig ena hörluren - jag trodde ju han ville fråga något - hade jag fått en vevarsnyting rätt i skallen. Halkade bakåt, tappade grejor och landade snett in i snödrivan bredvid, och hann också slås av några tankar de närmaste tiondelarna:
Varför? Vilka skulle vilja hoppa på mig? Vad borde jag göra? Stor kille, kände inte igen ansiktet och hörde inte om han sa något.
Närmaste halvsekund försökte jag ställa mig upp medan jag fick ur mig ett undrande "varför", men träffades istället av en hoppspark och ett till slag och hamnade på arslet igen. Jaha, inte slut. Frågade lika undrande vad han höll på med men han svor mest, och försökte med en ny knock mot mitt ansikte jag nu hann undan så det blev nya tiondelar av snabba tankar:
Okej, det här gick inte att resonera med - arg kille. Var han bara full eller var det mot mig? Definitivt full. Borde jag dunka till mot magen eller är det synd om stackaren? Synd om. Bäst att akta först.
Några sekunder senare hade jag halkat mig därifrån, fortsatt fråga honom vad som hände och såg nu hur ångerfull han såg ut, verkade ha kopplat på hjärnan. Puckad, stackars kille.
Gick och hämtade mina prylar vid snödrivan, satte på musiken igen och tänkte att jahapp, här blev man nyss misshandlad - det var jag verkligen inte beredd på. Tur att det inte var henne han hoppade på.
Sen började jag fundera på hur knäpp jag var som likt jämt mest undrade varför, detta ständiga varför, innan jag ens insåg hur ont jag fått av smällar och misslyckade landningar. Ingen panik - bara förvåning. Skulle jag bli påkörd av en bil nån gång skulle jag beroende på humör kunna reagera på två förvånade sätt: ett lugnt "skit också" eller ett lugnt "jaha", och känna ånger över allt jag inte hann med - att säga hejdå till exempel.
Ordspråket "den som förstår förlåter" kan ge rätt sinnesjuka konsekvenser. Hade det däremot hänt henne hade jag nitat stackaren.
Och jag som ville så väl
Något jag genom livet varit duktig på är att försätta mig i onödigt problematiska situationer, nog särskilt med personer jag inte riktigt lyckas nå som jag önskar. Jag har ju hört det här om att dåren förblir dåre, att man inte ska prata spanska med en polack och så vidare - men vadå, man måste ju försöka! Tänk så hemskt om alla slutade, och är jag kaxig nog att tycka de behöver mina fantastiska råd så får jag väl bjuda på några misslyckanden då och då.
I somras fick jag ett erbjudande om att bli den svenska rösten till en spanskproducerad GPS - självklart något jag skrattade högt åt med min mesröst men tackade ja till. Skitkul grej ju, "SÅ TAR DU HÖÖÖGER!" Vi mailade lite fram och tillbaka, hela projektet började verka alltmer snurrigt och amatörmässigt och när jag för egen del gett upp så valde jag att göra en sån här grej man avråds från - försöka ge konstruktiv kritik. På ett så fint sätt jag bara kunde - i all vänskaplighet liksom - tyckte jag mig kunna bidra till en förbättring av det autosvar på mail de gav som förstaintryck:
"We will answer you shortly, after of look your request"
Det där var ju kanske inte helt korrekt engelska dårå. Så jag skrev ett, tyckte jag själv, jättesnällt mail - "not at all to be rude" - med bättre språk och fick följande till svar:
Hi,
This is JAM (Jamlocuciones Owner).
Sorry Mr. N. M. Erlingmark not at all to be rude, but my company is fully serious and professional ...Ok?. I 'm in this bussines 20 years...Ok?.
I know many companies that write in a perfect english or without "color tornados" and they are very "little professionals" or simply stupid or thieves.
Do you prefer that we speak in my own langue, spanish, the enxt time?.
And yes, of course...Our company work around the world and we "speak" or use a commercial and international english with many accents and different expressions and obviously we can not speak too well as a native "as you".
Would happen the same if you try speak in spanish like me,heheh
By the way, You know... really the "authentic" ENG and SPA languages only are the SPA and ENGL spoken in SPAIN and UK because the other SPA and ENGL langs. are simply accents or "different evolutions" of our langs.
Have a nice day there...and please "thinking in yourself and your abilities" before of do any critic to any other collegue...
Mhm, det där gav ju inte direkt de resultat jag hoppades på - och vi blev nog inte bättre kompisar. Och visst, karln verkar ju känslig och snurrig, men... klart man i sin divighet måste försöka hjälpa stackaren - det där håller ju inte. Så jag svarade:
Hi,
well, as I said, that wasn't at all meant as critizism - I'm simply trying to help you here. If I'd think about hiring you, find spelling like "bussines" and such, I'd think that if you can't even get the language right, you're probably not good at the rest you do either. Get my point? I don't want to lower your spirits here, but do consider a proofreader when you want to make certain that it's flawless. And an auto-reply with such shitty English doesn't give a good first impression, I assure you. Neither does "proffesional" in the subject field.
Just trying to help amigo :) And I'm not a native speaker - I'm from Sweden.
Jovisst, kaxig svenne där, speciellt med det överlägsna slutet. Men en vettig person borde ju förstå att jag redan från början ville väl, tyckte jag. Vänskaplig gest, bryr mig om min medmänniska, fin kille liksom. Det verkade han ha insett i sitt nästa svar:
Hey again Mr.Perfect ...
We have not asked you assistance or help. Ok?.
Hahahahaha, .. wel,..and if you are swedish, .. Why "shitty" are you criticizing our way of write in English?.
Sorry, I do not have time for such nonsense with people like you.
Please, no more mails ... have a nice day there and good luck in the future( you will need it if you speak in this way with your potential customers like us).
Ingen idé att svara på det där såklart - redan hade jag ju bara ställt till med elände istället för något annat. Han nådde fram med sina poänger bättre än jag. Och samma fina "we will answer you shortly, after of look your request" stod kvar i autosvaren.
Ikväll fick jag ett massmail från denne fascinerande man om en lägenhet han ville sälja, skickad till denna kontakt ur hans adressbok:
LOCO niclaz e. (SUECI) nme@elenziah.com
Nytt och spännande
För nästan precis tre år sedan satt jag och under två timmar snackade med en kille som heter Måns. Om film, vad vi ville, diskuterade och delade. Väldigt skicklig tyckte jag, egen stil och berättade på det sätt han ville, bra öga.
Konst handlar om att nå sin betraktare - egentligen inte mer än så. Alltså har det inte särskilt mycket med teknik eller dylikt att göra. Men vill man försöka göra vägen till att bli en ny Kubrick eller valfri mästerregissör inom film lite roligare så kan man påstå att spelet består av något liknande nivåerna nedan. I den så kallade verkligheten är det såklart långt mycket mer invecklat och luddigt men... what the häck!
Level ett - det första utforskandet. Lek med kompisarna, mördarfilmer, mamma eller syrran får spela tjejrollen och bäste vännen, typ 15 år, polis eller advokat. Eller i värsta fall tjej - man tar vad man har. För egen del ville jag såklart pröva mig fram och satt och analogt klippte och lade till musik och effekter i en snurrig kombination av video, PlayStation och halvtrasig stereo. Allting spelades in i den ordning som sedan blev i filmen och omtagningar visste vi inte hur man gjorde. Var någon kass så blev han sannerligen häcklad.
Level två - bättre försök med redigering. Numera är det i och med hur tillgängligt det är med både bra utrustning och redigeringsprogram klart lättare att snabbt ta sig hit. För vårat gäng var den första filmen på denna nivå 'She who vanished', en dröm för mig att då få sitta och redigera: välja tagningar, matcha med musik, pilla med bild och ljud. Jag var supernöjd, gänget imponerade, filmen fick suveräna betyg (av oss själva) och motivationen var på topp. Sammanlagt gjorde vi 15-20 filmer här och var mot slutet rätt duktiga på att göra mycket av det bajs till utrustning vi hade. Eftersom kamerans ljud var så fruktansvärt skitdåligt skrevs manus utifrån det och det satte många spår.
Level tre - börja göra vad man vill göra och försöka få klass på det. När man börjar känna sig hemma i processen kommer det nog ganska naturligt att man vill göra det mer felfritt, "proffsigt" (ett rätt äckligt ord tycker jag). Duktiga skådisar, ta ljud i mick och på boom och sedan mixa, få originalkomponerad musik av rätt musiker, färgkorrigera och lägga mycket tid på bilden, börja tävla och marknadsföra. Genomgående bättre teknik, planering, med mer seriös inställning från de medverkande och med tidskrävande uppgifter. Film är inte bara kul längre - ibland känns det till och med tvärtom. Jag ville i alla fall skitgärna försöka och jobbade ihop pengar att köpa "semiprofessionell utrustning". Klippande kände jag mig bekväm i och jag vågade nu göra mina första försök på historier jag ville berätta, lade ner oerhört mycket tid och engagemang på dem och tyckte jag lärde mig mycket.
Level fyra - i större format gemensamt nå samma mål. Ännu mindre begränsningar, och för att nå dit krävs rejäl utrustning och hjälp från ännu fler som kan sina områden bättre än en själv. Passionerade och lojala, hantverkare eller artister - de flesta sorter behövs. Vid det här laget har folk ofta förstått vad de är bra och vad de är sämre på, hittat sina roller. Man har även ett kontaktnät med vänner och bekanta i branschen man ger och får hjälp och kritik av. På den här nivån harvar väldigt många för att försöka få ett genombrott - till att kunna försörja sig, bli bättre eller mer känd, att få göra nästa stora grej. Vissa vill bara vidare, vissa är mer nöjda med att de får berätta som de gör, vissa verkar mest jaga status. Ofta verkar det också vara här folk inser vad branschen egentligen är för ställe och hur mycket skit maskinen innehåller, och bättre förstår om de vill syssla med kort- eller långfilm, dokumentärt, reklam, konst, tv-produktion eller whathaveyou. Jag är inte riktigt här än och vet inte om jag vill fortsätta heller - vi får se.
Level fem - att få göra en svensk långfilm.
Level sex - att få göra en internationell långfilm.
Level sju - att ha gjort en riktigt bra långfilm.
Level åtta - att ha gjort flera, något bara ett fåtal lyckats med.
För de som tar denna seriöst: givetvis finns det en massa mellanlägen, och en level sju-nisses senaste film kan självklart vara sämre än en nivå två-grej gjord på två veckor och med mobilkamera. Så funkar det ju, tycker jag åtminstone.
Att ta steg på en ny nivå är hur som helst en härlig känsla, aningen läskigt kanske men mest otroligt inspirerande. När jag satt och klippte det sista av 'I give', mitt första riktigt seriösa projekt, var jag vaken i ca. 40 timmar i sträck, sov tre-fyra, var vaken 30-40, sov några timmar, var vaken lika länge igen. Och jag var pigg och klar i skallen så enormt motiverad som jag var.
Tillbaka till samtalet för tre år sedan, det som ju fick mig att skriva hela detta epos. Jag hade nyss gjort klart min första level tre:a 'Ronny och det lilla' (som visas på Uppsala Kortfilmsfestival på tisdag) och var i full gång med seriösa 'I give' som tog två år att färdigställa. Måns hade precis nervöst premiärvisat sin debut på nivå fem, 'Storm', och var nu på väg att åka och filma 'Snapphanar' som skulle visas på SVT nästkommande jul. Entusiastiskt utforskande av tre respektive fem alltså.
I skrivande stund sitter Måns med efterarbete av sin första Hollywood-rulle, klipper Julianne Moore efter en budget på närmare 200 miljoner. Otroligt häftigt, nivå sex - önskar honom fet framgång. Med en i jämförelse löjlig budget på ca. 200.000 sitter jag själv och ändrar färger och pillar med mitt första försök på fyran, häftigt även det. Tekniskt ojämförbar med allt jag gjort tidigare, väldigt planerad, ännu mer Niclaz i stilen - en film jag hade velat se och andra kommer somna till. Med hjälp av massvis och med kanonduktiga artister som bidrar. Kanske går det åt häxpipan i slutändan, men det känns otroligt roligt och tacksamt att ha fått känna den här känslan av att göra någonting nytt och spännande igen.
Något som inte är lika roligt är allt nytt och ofta skitråkigt man också måste lära sig. Här har du en underbart inspirerande mening jag läste tidigare idag: "Demosaic algorithm selection: "Quadlet" decode displayed at half-horizontal and half-vertical resolution of the image sensor (fastest), or Bilinear demosaic which produces a full-resolution output (fastest at full resolution)."
Japp.
Killen kan
Mitt traditionellt stora intresse för amerikanska presidentval har i år tagits till en ny nivå. Sedan i januari har jag följt spektaklet så gott jag kunnat, med CNN, amerikansk radio, hemsidor och YouTube, då med ett rätt stort gäng möjliga kandidater att skärskåda och försöka förstå kärnan av. Att tävla i denna typ av politik och som åskådare hitta sin kandidat kan kännas som att i en ihopfantiserad serietidningsvärld försöka välja mellan olika superhjältar tycker jag - vem föredras av Superman och Batman? Och varför? Det de gör är ju i mångt och mycket att försöka övertyga allmänheten om sin egen förträfflighet, vem som är värd att både lita på och få ens röst till att bli världens mäktigaste man.
I tecknad form stod det då främst mellan tre kandidater: John McCain, krigshjälten som suttit som fånge i Vietnam och som alla verkar se upp till; Hillary Clinton, den första kvinnan med chansen, en stark rättvisekämpe livet igenom; Barack Obama, den mer oerfarne, svarte killen med det suspekta namnet och bländande leendet få visste vem han var. Stilige Romney ansågs ha en viss chans men försvann - jag tyckte han snackade för dåligt, saknade pondusen. Kristne evangelistpastorn Huckabee borde ha försvunnit tidigare med tanke på hur chanslös han i realiteten var, menade sig vara expert inom mirakel men vann åtminstone kändisskap och tycke för sin humor. Till slut gav även den så populäre Hillary upp.
Redan inledningsvis trodde jag på Obama, så starkt att jag för första gången i mitt liv satte en rejäl summa pengar på något. Kanske var han för ung, för okänd, för annorlunda, för svart - men med den karisman, hjärnan och bakgrunden skulle han vinna hjärtan ur många folkgrupper trots allt det där. Experterna respekterade honom trots ovannämnda brister men trodde inte att han skulle hinna vinna tillräckligt med röster på så kort tid för att bli nominerad före en så omtyckt ikon som Hillary Clinton. I så fall i framtiden - just då var han rankad som klar trea efter McCain och Hillary. Efter nattens uppvisning inför ca. 84.000 åskådare ligger oddsen på 1.40. Och man bara måste fascineras...
Första dagen av fyra på demokraternas konvent berättade hans fru Michelle om vilken fantastisk man hon hade, skickligt och känslofyllt. Andra dagen var det omtyckte Bill Clintons tur att hylla Obama, ex-presidenten känd som politikens kanske bäste talare. Nästkommande kvällar gjorde Hillary Clinton, John Kerry, Joe Biden och Al Gore detsamma, på sina egna vis - och alla med imponerande resultat. Även Bidens mamma hjälpte till, Steven Spielbergs kortfilm, den lite längre filmen om Obamas liv som uppoffrande för de fattiga och problemtyngda i Chicago, som gick Harvard och valde bort ett Wall Street-liv för att hellre hjälpa människor i nöd, med konstigt namn, utan riktig rastillhörighet och med den frånvarande pappan han bara träffat en gång. Enaren med hjärta och hjärna som ska få USA på fötter igen. Känslomässiga inslag och tal som nästan slogs om att bli det mest minnesvärda.
Och så var det då dags för Obama själv efter alla dessa kraftmätningar och hyllningar, i ett tal han helt enkelt var tvungen att prestera i. Han skulle visa sin mänskliga sida samtidigt som han skulle se ut och låta som en president. Han skulle övertyga det amerikanska folket, övertyga de som röstat på Hillary, tänkte rösta på McCain, de som ogillade honom som svart, ung, oerfaren, narcissistisk. Efter alla de där tidigare talen och inför över 80.000 som skrek så han var tvungen att säga alla varianter av "thank you" lite för många gånger, och på Martin Luther Kings 45-årsdag av det legendariska "I have a dream".
Efter att ha avslutat med ett citat från bibeln, stått på scenen tillsammans med sin fru, deras två jättesöta döttrar, katolske vicepresidentkandidaten Joe Biden och hans fru och firats med fyrverkerier var det nog ingen där som inte fick sig någon form av tankeställare. CNN:s experter beskrev Obamas tal som "a masterpiece", "the perfect speech", "he hit every single point", "a symphony rather than a speech". I bild såg man gråtande ur publiken som snart intervjuades och stämde in i hyllningarna.
Själv tyckte jag det var väldigt häftigt, uppenbarligen. Är man nyfiken över hur människan fungerar så var de här nätterna en enda stor oförglömlig gratisbuffé. Jag gillar killen (och tackar förhoppningsvis snart för stålarna), tycker det blir kul att följa även fortsättningsvis. För den som missade dramat skulle jag beskriva det som skitfilmen 'Left Behind' ungefär, fast tvärtom. Man borde kanske gå till affären och sätta en redig slant på att han är Antikrist... eller nej, glöm det där - skulle aldrig få degen tillbaka.
En hyllning och en gosig Taekwondo-fot på läppen
Min kanske favoritscen i den aspekten var när Liu Xiang, hela folkets favorit och nu även min, hoppade runt som en skadad kanin, slutligen insåg verkligheten och drog sig ur inför över 90.000 stumma åskådare, grinade, såg sin coach stortjura, bad om ursäkt till nationen och fick, enligt rapporterna, styrets stöd. Ordern till folket var att stötta honom så han i framtiden kunde göra moderlandet Kina stolt. Bäst av allt: den kinesiska tjejens svar på reporterns fråga om varför hon gillade Liu Xiang så mycket - "because I'm chinese". Där satt den :) I min hjärna låter det lika stort och speciellt som av sin livspartner bli älskad för att man kan andas.
Oavsett allt man kan tycka om kommunismen, Tibet och whathaveyou vi svennar här borta väl egentligen inte vet eller fattar ett skit av så var det klass på detta OS, en klar överraskning för mig i hur oerhört kul det var att följa. All heder till Kina på den punkten - om trettio år tror jag att jag kommer minnas detta som det bästa OS:et jag sett. Beijing var värd både en Phelps och en Bolt. Och Jörgen!
Men ett evenemang är ju inte mycket om det inte tas om hand på rätt sätt, och där tycker jag att SVT borde applåderas. Medan TV4 lyckades få något så stort som ett fotbolls-EM att kännas som en liten häftig alpturnering balanserade SVT gigantiska OS överlägset mycket bättre. Det handlar ju om att nå fram, bjuda in tittaren - precis som all typ av berättande gör. TV4 tycker jag hade flera plus också men mest minns jag oinspirerade uppladdningar inför match, självupptagna journalister, enorma reklamavbrott. Slog på både BBC och ESPN i slutet av turneringen och förstod hur jag till viss del slösat bort ett stort mästerskap som egentligen inte var den lilla alpcup TV4 förmedlade.
För den som missade det, den som inte håller med mig, den som kanske skiter fullständigt i OS: kolla bara tio minuter Lind/Videmyr-sammanfattning här för själva kärnan av alltihop, berättat väldigt bra tycker jag. Smaken är ju som röven och allt det där men för egen del föredrar jag tveklöst SVT framför TV4 i sådana här sammanhang. En avslappnad, glad André Pops som skickligt styr och får det att funka hellre än en Ola Wenström som skrattar och ler och på många sätt gör samma sak - men med en så annorlunda inställning känns det som. SVT-nissarna sätter historien främst, och det vinner alla på när förutsättningarna är så bra som de är. Hellre Lind-Kappelin-Lagergren-Karlsson-Kjellman och de övriga som för SVT försöker gå på djupet än någon halvrolig men ytlig TV4-Max som åker runt och filmar sig själv glad.
Ännu ett hejdå
. . .
Japp, det var hejdå nu, hejdå till de 29 vännerna jag sedan tonåren velat ha och när jag sedan väl fick tog hand om i nästan fyra år. Hejdå till att utmärka sig, lättare bli igenkänd, ha sin stil. Hejdå till jobbiga 45 minuter i badkaret med specialschampo, till allt omhändertagande med snoddar och annat. Hejdå till fördomarna, komplimangerna, alla frågor om reggae och knark jag inte kunde hjälpa med. Hejdå till majoriteten av er andra med dreads jag nästan aldrig tyckte om att vara en av, ni luffare och allmänt ofräscha eller utstötta. Hejdå till den Niclaz jag ändå tyckte mycket om och ganska många inte sett något annat än.
Alec beskrev det talande när jag kom hem från frisören (tack Delila!): "tänk vad tråkig du kommer se ut på Pro [Evolution Soccer, tv-spelsfotboll] nu, en i mängden liksom". Ja, och det är ju inte jag det här, inte än. Om några månader så är jag nog tillbaka i någon ny form men just nu önskar jag att jag vore instängd i en grotta utanför Krakow. Att vara sjukskriven på grund av en fotbollsskada hjälper ju inte det heller, men det blev å andra sidan ännu en skitfluga att slå i samma smäll medan man ändå höll igång. Skild från min låtsasfru, med kryckor, smärtstillande, en kropp ur form och en frisyr jag bara kan skratta åt är min. Steget från ensam invalid till ensam ful invalid var bara en krycklängd, typ. Det blir roligare om några månader...
. . . and i thought we were two
Drömmen
Blandade tankar om fotbolls-EM
För första gången sedan 1998 kommer jag inte skriva utan enbart vara en passiv åskådare av ett fotbollsmästerskap. Det här med tio-tolv timmar per dag av fotboll som det blev senast under Tysklands-VM kändes lite för mycket då, mer jobb och slit än nöje. Att för Sportbladet (mest Internet) bevaka Holland var däremot kul men i år blir det alltså inte ens det. Känns konstigt - det roligaste är ju djupdykningarna och att försöka läsa skådespelet. Men utan att dela vad jag ser nu då.
Som alltid känns det mest spännande med mina holländare - och vilken grupp! En ganska klar majoritet tror på Italien och Frankrike som de överlevande lagen men jag är optimistisk. Italien är nog inte mätta sedan VM-guldet men förlusten av Cannavaro svider, liksom halvdålig form på flera av åldermännen. Att våga lira med de yngre spelarna vore nog klokt. Cassano skulle kunna bli en megasuccé lika gärna som totalfiasko - jag tycker hur som helst det var modigt och väldigt kul att han kom med.
I ännu högre grad gäller konceptet med yngre spelare Frankrike, som med Benzema och de andra verkar både spännande och tänkbara EM-segrare. Det man glömmer är Domenech, denna i mitt tycke högst mediokra förbundskapten som utan Zidane och en hel del tur med marginalerna gjort storfiasko i VM tack vare sin fega taktik och tron på de mätta lagfarsorna. Ribery är å andra sidan en av världens bästa spelare just nu och kan lika gärna bli turneringens stjärna. Jag tror ändå att Rumänien kan ställa till det för dem redan i öppningsmatchen och det vore ödesdigert i en grupp som denna. Det känns mer som tur än tvärtom att en spelare som Viera är skadad.
Hos Holland har flera spelare växt och trots att backlinjen inte innehåller några stornamn så är den samspelt och realistisk. Holländarna kommer ha boll, och vill ha den långt upp i plan. Där kommer Sneijder, van der Vaart, van Persie och nog främst Robben glänsa mot mindre rörliga motståndare. Robben som för övrigt anses som en av världens bästa enligt förbundskapten van Basten, lika bra (tre plus) som exempelvis Niclas Alexandersson av Sportbladets EM-bibel. IFK Göteborg kan ju ringa upp Real Madrid och fråga om ett byte. Bank och Niva har för övrigt ingen jättekoll på Holland: i deras förmodade startuppställning har de troligen bara fem rätt av elva. För min del tycker jag att det enda riktigt tråkiga med Holland är att Boulahrouz inte är igång än. Och Babels skada då givetvis. Kan oranje spela som i den offensiva 3-0-matchen borta mot Kroatien så kan de ändå vinna guld.
När det gäller Sverige känns det riktigt kul att det verkar vara en sådan harmoni och förväntan. På maskinen, på snackisarna Wily och Seb, på Henke, på Zlatan. Såklart mest på Zlatan. Är han bra tror jag Sverige är bra, speciellt nu när det verkar givet att hans lekkamrat där framme blir kung Henrik. Går det däremot dåligt mot Grekland så har han ju alltid sitt knä att skylla på. Något jag sedan lottningen annars tyckt talat för svenskt avancemang är också det nog turliga spelschemat - att möta ett av tradition oberäkneligt Ryssland sist tror jag absolut är bra. Då ska de ju dock helst inte vara med i snacket längre, något ett taggat Spanien kanske kan ordna redan i öppningsmatchen. Tjuriga ryssar brukar vara sopiga ryssar, en mirakelman som Guus Hiddink vid rodret eller ej.
Grekland känns svårare, ungefär som Paraguay gjorde i VM. Jag tror på oavgjort i den. Som vanligt hänger det ju dock också på om Lagerbäck vågar eller inte. Låt Wily glänsa lite, släpp in jojo-Rosenberg, se till att varken Mellberg, Hansson eller Linderoth sköter uppspelen. Och ha tur, igen. Det har Sverige haft i alla mästerskap efter EM 2000.
Inför de senaste turneringarna har jag flera gånger tagit upp att det ofta blir ett spel som liknar det man sett i kanske främst Champions League under året. Framgångsrika lag har i år varit taktiska, spelat bevakande, inte särskilt publikfriande och ibland till och med utan forward. Tänk Manchester United borta mot Barcelona i semifinalen och jag tror du har en modern idealstrategi. Snabba omställningar, mycket spel på kanterna, rörligt och explosivt men utan att blotta sig. Farligast känns nog Portugal då, ett lag det inte snackas så mycket om. Italien, Frankrike och Holland blir de största utmanarna, möjligtvis en outsider som Kroatien om åtminstone pallplats. Spanien kan som alltid vinna men lipar nog efter kvarten. Tyskland går, trots ännu en konspiratoriskt gynnsam lottning, till max semi. Sverige kvarten - men visst kan de överraska.
En tradition för oss är att ta stenhårt på detta med Drömelvan, Aftonbladets mästerskapsspel där man köper lirare och får poäng baserat utifrån vad de gör. I år heter vår liga "En bra liga" och det kommer bli en hård kamp med mycket skratt, psykningar och allt det där som gör dessa mästerskapssomrar så speciella.
Yes!
I fredags var jag väldigt bra, i måndags oväntat bra, idag häftigt bra. Få saker slår de där sekunderna då jag känner att jag lyckats med något, överpresterat. Det gjorde jag nyss och det var kul - och bra!
Synd dock att det är en hemlis ett tag till... jag som ju hatar hemlisar...
En sån där typ
Att irritera mig på människor är något jag väldigt, väldigt sällan gör. På det jobb jag har just nu finns det dock en kvinna som är så där så att man vill... stänga av, låtsas att man blivit döv, stum, blind och allmänt onåbar. Fått digerdöden. Känns ju taskigt att vara otrevlig så det är jag inte utan sitter istället i klen Jerry Seinfeld-stil och försöker verka väldigt upptagen, ge henne hintarna. Titta jättefokuserat på tv:ns moppförsäljning, ha något kanonviktigt i mobilen fem minuter i sträck. Och det nog mest irriterande är att hon inte alls verkar fatta dem. Till och med på bussen vill hon sitta bredvid och ha långa, upprepande utläggningar om saker jag bara okejar och får höra mer om. Hade jag haft hörlurar hade hon nog ändå pratat.
Första gången jag skulle jobba med henne varnade en gammal arbetskamrat mig om hur svår hon var: "hon vill bestämma allt - bry dig inte". Jag log lite och tyckte nog att det mest kändes kul med en udda typ alla verkade ogilla. Hela den natten kom hon och försökte bossa, och skulle hon inte förklara hur man gjorde något jag redan visste så ville hon bara fråga hur jag klarade mig. Svår typ men med goda intentioner tänkte jag. Att bli behandlad som en tioåring kunde jag bjuda på - henne ville jag vara snäll mot.
Men mamma mia vilken snurris! Gör jobbet tokfel, verkar inte lyssna ett skit, kommer till jobbet fel nätter, lär ut varenda grej hon verkar komma på, pratar kass svenska och har dålig koll på både arbetskamrater och vårdtagare, klagar över otrevlig personal och att hon inte får mer jobb. Resultatet av det blir såklart att hon bakom ryggen bara blir ett skämt, bland alla dessa medelålders inom vården än vanligare den som snackas ner. Ibland när hon pratar med mig känner jag mig så trängd att jag antingen sitter helt tyst eller snyggt försöker byta ämne för att slippa säga vad jag egentligen vill: kanske ligger mycket hos dig. Hade jag brytt mig eller framförallt trott att det hjälpt så hade jag säkert försökt, men denna kvinna tror jag är det ideala exemplet på någon det bara skulle skada. Så jag tar mesrollen istället.
Som alla andra nätter vi jobbat ihop så har hon inatt kommit till mitt hörn för att prata och berätta om vad som händer, oftast också vad som känns som en decimeter ifrån mig. Pratrobot. Hon tittar på mig och babblar om totalt oväsentliga saker, jag tittar bort och försöker få till ett trevligt avslut. När jag istället för att lyckas med det hamnar i en tiominutersdiskussion om var vi borde fika och argument för det så känner jag att jag håller på att falla ihop av tristess. Och jag vill ju inte visa det heller. Nu när jag blivit en av hennes få vänner så kan jag ju inte bara... ja, ni vet. Jag får sitta där. Löjligt... men vad gör man liksom...
Härligt kännetecknande konversation nyss som vår huvudperson vackert tog kål på:
Annan kvinna: "Det värsta är ju när man blir smittad [av magsjuka på en drabbad avdelning] och får ligga där hemma. Nej säger jag - då får ni hitta någon som inte har barn.
Jag: "Var det en månad sen ungefär?"
Samma kvinna: "Ja..."
Jag: "Den natten tog jag! Och jag blev sjuk ja :) Jobbade en gång under julen när det var magsjuka och förstörde hela nyår och några dagar fram för att ligga där hemma utan lön. Man borde ha en fallskärm då."
Min favorit: "Jag blir aldrig sjuk när jag jobbar sjuka. Dom säger till mig vill du jobba när sjuk och jag jobbar men aldrig sjuk. Jag också jobbar på fritids."
Vi andra två tittade på henne, undrade nog bägge två hur vi skulle kommentera det där utan att vara otrevliga. Jag log ett "okej" och försökte fortsätta prata med den andre utan att dissa denne vardagshjälte till snurris - man vill ju inte att hon ska känna sig utanför. Innan jag riktigt hann börja hade dock vår favorit fortsatt på samma spår. Mer exakt vad hon sa har min hjärna redan filtrerat bort. Men intentionen var säkert god.
Luriga människa
Än en gång en skolskjutning, än en gång med en övertygande tjej som berättar om en nu känd ex-pojkvän som "världens snällaste". Omtyckt, omtänksam, duktig i skolan, enligt den forne läraren "the most gentle, quiet guy in the world, with a passion for helping people". Av den stora majoriteten som inte kände denne Steven Kazmierczak går han dock troligen från att klassas som ännu en sjuk yngling som slutade äta sin medicin till någon som snart glöms bort som en i mängden. Flickvännen, polarna, lärarna och andra där i Northern Illinois kommer däremot inte undan lika lätt.
Väldigt mycket här i livet går att avfärda som knäppt, sjukt, meningslöst, "det bara är så". Skulle flickvännen och övriga som chockades av detta plötsliga massmord veckan senare köra på helt som vanligt skulle vi dock klassa dem som sjuka av något annat slag. Det är klart att de måste ha förklaringar, förstå på något sätt. Hur ska tjejen där kunna närma sig någon igen om hon samtidigt tror att alla människor på en sekund plötsligt kan börja mörda folk? Är "världens snällaste" även massmördare så verkar ju människan i sig opålitlig. "Äh, han var sjuk, det är bara att glömma - idag är en ny dag!" räcker inte - får man väl åtminstone hoppas - för just henne. Om alla vore så ofilosofiska hade nog världen varit en fruktansvärd plats. Den som bryr sig försöker förstå.
Att vi människor är lättpåverkade har bevisats en massa gånger, och jag tycker det är fascinerande hur vi som grupp ändå verkar tycka vi är så orubbliga och intellektuellt sett självständiga. Om du levde i Tyskland under 30-40-talet, hade du varit nazi då? Jag skulle gissa på ett "nej" eller "vet inte", "hoppas inte det" - precis som de flesta andra förmodligen skulle svara. Ändå var det ju bevisligen en väldans massa folk som på bara några år blev så pass influerade att de åkte ut i krig och gav sina liv för vad de trodde på. Det blev en norm, vad man bara skulle göra och tycka. Ibland gick det så långt att de som exempelvis jobbade i koncentrationslägrena satt och, något som klagofyllda dagböcker hittade från den tiden visat, gnällde över hur jobbigt det var för öronen att höra de judiska barnen skrika, eller de stackars armarna att sedan behöva bära dem när de dött. Om de ändå led lite tystare!
Läser man en sådan soldats dagbok blir det svårt att bortförklara det med att han bara var hjärntvättad eller liknande tycker jag - det verkar ju vara hans egna, fria tankar, ur hjärtat och inte skrivna för att någon skulle läsa och ta intryck. Vi får enkelt bilden av en självcentrerad man utan empati, en Rudolf Höss, mannen bakom Auschwitz. Den älskande familj han gick hem till på kvällarna skulle nog inte hålla med oss. Känslolöst testa vad som händer om man fryser ett judiskt barn till döds på dagen - en kärleksfull familjefar som läser godnattsagor för ungarna på kvällen. Och därmed ett långt mycket läskigare bevis på hur inskränkt, egoistisk och kanske främst svår att förstå människan kan vara.
