papperskorgen allra längst underst

Jag bär omkring på en ny hemlis nu, konstruerar mitt eget kärleksmonster. Efter tusentals sedda filmer, lästa artiklar, böcker, intervjuer och alla möjliga andra källor till information sitter jag med mitt livs första långfilmsmanus, drygt 13 år och ca 70 kort- och novellfilmer in i de egna försöken. Jag vet vad jag vill, känner mig trygg i att kunna förverkliga det - men vill absolut inte forcera nånting. Ungefär som det brukar vara.

Den här delen av processen är alltid den härligaste, den då man drömmer fram allting. Jag sitter med minst fyra textfiler öppna samtidigt, lyssnar på rätt sorts musik, klurar och klurar lite till, skriver om. Ibland händer ingenting, ibland är jag dum i huvet och tror att vad jag kommer på är bra när det är skitsämst, ibland berömmer jag mig själv i nån sekund och tycker att hela livet är en enda fest som aldrig verkar ta slut. Jag tänker skådisar, team, platser, bilder, musik, vinklar, färger, pr, trailer, teaser, affischer, hur vi får ut optimalt där och hur vi borde akta oss här.

För mig känns det viktigaste i detta stadie med manuskrivande - allt annat kommer ju egentligen senare - att det slutligen kommer kännas så pass rätt för egen del att jag med största möjliga lust kan gå in i nästa fas. Efter ett läskigt stort antal kreativa äventyr har jag verkligen lärt mig att jobba strukturerat, men jag har ju också vissa krav - ska jag ägna de kommande två-tre åren åt att bestiga detta brinnande berg behöver ju skälet vara bra nog. Blir det inte någons favoritfilm är det inte värt det.

Under ett av mina långa pass slog det mig hur jag kommer minnas det här, och jag som cirka aldrig är nostalgisk gick tillbaka och kikade runt i gamla projektmappar. Läste alla möjliga former av tidiga idéer och minnesanteckningar, såg konceptbilder, bortklippta scener, delar vi fick stryka, log åt födelser av det ena och det andra och hur det hade kunnat bli istället för hur det blev. Så är det ju såklart också alltid, att oerhört små händelser leder till de stora. Jag hade kunnat berätta många kul historier om sådant. Nedan tre scener ur 9732 vi på inspelning sorgset var tvungna att stryka på grund av tidsbrist.

1. scen där kvinnan genom att rulla mellan radiokanaler skulle leta info
2. scen där mannen skulle stanna bilen och fundera
3. scen där nyvakna kvinnan skulle gå förbi det övergivna trädet

Fascinerade mig mest gjorde däremot musiken, hur jag alltid har en eller ett par låtar som för mig är helt associerade till respektive film. Lyssnar man på konceptlåtar av detta slag innan man ser filmerna tror jag man känner av tydliga frön till vad som sedan växte fram. Och känslan är sammanvuxen med övrigt och stannar kvar, åtminstone för mig.

Under skrivandet av 9732 var det Telescope peak av Yellow6 som tog mig in i stämningen - faktiskt var den låten det enda jag lyssnade på, om och om igen. När jag var klar och närmade mig produktion hörde jag för första gången av mig till denne trevlige britt som snart också var filmens kompositör.

Idén till Superkär fick jag när jag gick med VNV Nations Saviour i öronen efter att nyss ha läst en genomcynisk bok om hur man raggar brudar. Tänkte mig hur svårt det vore att fatta för en liten plutt lik mig i den åldern, föreställde mig hur han entusiastiskt gick omkring och testade alla dessa råd - "treat the world as your bedroom" och "send mixed feelings - if a girl wants a reliable partner, she'll get a dog" - från den ena tjejen till den andra. När jag skrev manus och sedan bollade med medregissör Alec var det däremot Bit Crushers Hexadecimal genome och Henrik Josés The little things som spelades. Bad Alec lyssna igenom Josés prylar och föreslog honom som kompositör, vi frågade och fick en ny favorit vi året senare var dundernöjda med.

Till Gå mot rött ljus var det Workbench-låtarna Crocodile tears och Lonely guitar som la grunden, vars kompositör senare gjorde vår A heart of blood. Alla är lika värda skrev jag lyssnandes på Allan Petterssons slutdel av sin sjunde symfoni. Även till de flesta av övriga bland filmerna är slutprodukten och kompositören knutna till varandra på något vis - jag skulle kunna ta många exempel.

När jag nu länge skrivit denna långfilm har jag som stämningskompass haft en hel spellista, noggrant utvald och nu med låtar jag väl aldrig kommer kunna förknippa till nåt annat än manusskrivande. I denna lista finns det främst en låt jag kanske kommer vilja ha i slutet av filmen och därför håller hemlig, samt en pärla som sakta blivit manustema nummer ett: Request and reply av Polaski. Självklart innehåller en tvåtimmarsfilm ett väldigt brett känslospektra men jag tycker denna låt träffar kärnan rätt perfekt.

Också spännande är såklart att jämföra ritningarna med själva huset - manus kontra färdig film. Det är ju dessutom en helt annan sak att försöka göra det bästa av en repliktung scen där viss handling måste förmedlas jämfört med att artistiskt förvalta något som kräver mer audiovisuell känsla. Förhoppningsvis har man på inspelning även skapat sig lyxen att kunna dra nytta av allt man inte kan planera - som när en skådis gör nåt oväntat eller vi testar lite bilder.

Nedan bjuds några blandade inblickar till den nyfikne. Sätt dig in i regissörsrollen vetja, använd den text du läser som det du tillsammans med karaktärsbeskrivningarna har att utgå från, fantisera ihop scenen på det sätt du skulle gjort den och jämför sedan mot slutresultatet.

---

SUPERKÄR (skriven/inspelad 2010, inte släppt än)

ADAM - söt liten dansant och beslutsam sexåring, blyg men med stor nyfikenhet och vilja.

ZARA - drömtjejen. Varm och go 25-30-åring som inte försöker charma men råkar göra det ändå.

Adam är sex år. Lite drygt. Han gillar klubbor, rymdraketer och är världens bästa på street dance. I sina drömmar är han chäf över allt som är dyrt, äger ett helt imperiums. På riktigt är han jättekär i Zara också men bara lite. Hon är det finaste han har sett och snart ska han vara dejt med henne, det är han säker på. Kanske kommer de gifta sig.

Maja Ekberg och Hugo Wennergrund-Blom har huvudrollerna i en 28 minuter alldeles för kort kärleksthriller om barndomstiden då förälskelse enbart kom från hjärtat. Världens första feel great-film!

vår konceptbild för adam-karaktären (ritad av kenny magnusson & danny geurtsen)

---

EXT. UTANFÖR AFFÄREN -- KVÄLL

ADAM sitter bekvämt i närheten av en utgång och bara tittar mot dörren. Framför honom ligger en hög av klubbpinnar. ZARA dyker äntligen upp, pratandes i telefon och märker förvånat Adam, ursäktar sig och säger att hon snart ringer upp.

ZARA

Hej du... vad gör du här?

ADAM

Jag väntar på dig såklart, tänkte att vi kunde ta en kopp kaffe.

Zara blir jättecharmad.

ZARA
Jaha du... dricker du verkligen kaffe?

ADAM
Nej.

Zara ler snabbt.

ZARA
Hur länge har du väntat här? Får du vara ute så här sent...?

ADAM
Ja det är klart! Jag ska vara hemma åtta. Vill du vara dejt eller?

Zara vet inte riktigt vad hon ska säga men agerar som vanligt varmt och kärleksfullt.

ZARA
Jo men... jag är alldeles för gammal för dig kära du.

Hon ler stort men får ingen respons – Adam ser så där kontrollerat iskall ut, hade ju övat på det här men inte riktigt förutsett denna utveckling.

ZARA
Det finns väl jättemånga tjejer i din ålder som vill gå på dejt med dig?

ADAM
Ja men jag har inte frågat dom. Kom nu.

Han sträcker ut sin hand till henne. Zara tittar sig lite omkring och accepterar den. De går iväg mot horisonten - Adam med oerhört stolta steg.

Vi fick med allt vi ville ur manus - men givetvis adderade bägge skådisar mycket annat gott också vi ju bara kunde tacka och ta emot. Vi testade massvis och på plats fick vi helt enkelt strukturera om resan en del när något ville behållas, hitta nya reaktioner till nya repliker så det skulle funka i klipprummet, men utan att ändra resans slutmål. Adams tankar var en idé jag fick ganska sent in i klippningen.

---

EXT. UTE PÅ EN ÄNG -- DAG
Schablonartat springer de plötsligt idylliskt på en stor äng, dansar, gör kullerbyttor, leker kurragömma, har hur kul som helst. ADAM kör lite streetdance och ZARA försöker härma.

EXT. VID VATTNET -- DAG
De två sitter på en liten båt vid vattnet och avslappnat håller om varandra. ADAM ler och räcker kärleksfullt fram en klubba, sin mest värdefulla ägodel, till ZARA som blir jätteglad.

Tanken var att spontant släppa loss de två skådisarna och med hjälp av steadicam-Nestor jaga dem och plocka fina stunder, och sen manusföljt avsluta på den vackra platsen vid båten. Klassiskt exempel på en scen som får liv på plats och sen allra främst i postjobbet, både för oss med det rytmiska, färger/effekter och för musiker Henrik José på sitt håll. Många, många timmar och versioner.

---

9732 (skriven/inspelad 2008, släppt 2010)

KVINNAN - 20-25-årig, bräcklig men stark, vacker, annorlunda.

MANNEN - medelålders, gärna lik kvinnan, kontrollerad, skuldtyngd.

Målet med denna film är att bjuda in tittaren till en gåtfull, spännande historia nästan enbart med hjälp av audiovisuellt berättande. Ingen dialog finns. Kronologiskt berättas filmen så man först i slutet får ihop pusslet, med bitar som förhoppningsvis är bra och intressanta var för sig. Filmens huvudkaraktär är atmosfären. Det finns mycket att studera och fundera kring för den nyfikne - men filmen kräver inget. Vid scenbyten hoppas jag att tittaren, tack vare tycket för scenen som just bevittnats, känner sig besviken de första sekunderna, ville inte lämna det som nyss utspelade sig, men snart kommer in i den nya scenen - och så fortsätter det. Berättar- och tempomässigt kan den påminna om Alejandro González Iñárritus filmer (21 GRAMS, AMORES PERROS, BABEL) eller Christopher Nolans MEMENTO.

---

EXT. STRAND -- GRYNING
På svart bild hörs upprepade vågor, rytmiskt och lugnande. Bild kommer in, utan toning, på en enslig strand med något otydligt i mitten, långt ifrån. I takt med vågorna byts vinkeln till motsatt håll och närmar sig det nu urskiljbara objektet i mitten - en till synes medvetslös KVINNA. För den uppmärksamme är hon i 25-årsåldern, har ett sår högt upp på pannan men på sommarkläderna att döma har hon inte legat där särskilt länge. Bägge vinklar hålls kvar ungefär lika länge. Lågt, lugnande tempo med atmosfärisk ljudmatta, liksom i resten av filmen.

INT. INUTI BIL VID SPANINGSPLATS -- KVÄLL
Regn hörs slå mot en fönsterruta. En medelålders MAN sitter i en bil, tittar ut genom rutan i några sekunder, börjar rota i handskfacket där han hittar sitt paket cigg, tar ut en, tittar ut genom rutan igen, verkar se något intressant. Från hans vinkel ser vi, genom den vattendränkta rutan, samma KVINNA som ensam bakom ett villafönster naturligt verkar röra sig. Hon ser tillfixad och lycklig ut, inga tydliga skador och i bekväma kläder. Inuti bilen igen tar MANNEN sin kamera från förarsätet och zoomar mot köket. Vinkeln kommer närmre, KVINNAN går fortsättningsvis runt, verkar laga något inne i köket samtidigt som hon går och tittar till programmet på vardagsrummets tv.

Stranden letade vi efter i flera månader innan herr Lundgrens tips slog rätt. Att sedan på den flera kilometer jobbiga vandringen genom skogen släpa med sig all teknik på några hundra kilo var även det en pärs. Som plåster på de såren fick vi kossorna som jag givetvis ville använda mig av, och lyckligtvis fick vi (med hjälp av lite effekter också) in dem på ett bra sätt. I nästa scen var den kanske största utmaningen regnet – vi hade byggt en egen regnmaskin och under tre timmar innan inspelning hade fem pers hjälpts åt att få den fungerande över bilen. Att snart se det funka i det lilla fönstret av den år 2008 mytomspunna RED-kameran var magiskt.

---

INT. INUTI BILEN -- KVÄLL
En bil saktar in och parkerar i närheten av MANNEN. För att låtsas upptagen och därmed mindre misstänkt pillar han med mobilen samtidigt som han försöker följa händelserna. DEJTEN ringer på huset, KVINNAN kommer lyckligt och öppnar, de kramas och går in. MANNEN tar upp en kamera från förarsätet och börjar ivrigt ta bilder medan de slår sig ned vid bordet, inzoomade. Alla är med KVINNAN i fokus och sedda ur stillbildkamerans perspektiv.

INT. SOMMARHUSETS TOA -- GRYNING
På toalettstolen sitter KVINNAN och letar i sin plånbok, plockar ur vad som finns i. Hon hittar ett anonymt bankomatkort, studerar det hastigt ---

Väldigt likt vad jag föreställde mig, fast med bättre Graffman och Najat. Det går liksom inte att föreställa sig dessa nyanser i spelet när man skriver, på vilket sätt de kommer göra allting levande - istället försöker man bara rollsätta rätt och sen ge dem utrymme.

---

ALLA ÄR LIKA VÄRDA (skriven/inspelad 2010, släppt 2011)

Till denna fanns nästan ingen förhandsinfo nedskriven - jag visste vad jag ville ha och eftersom jag gjorde den med Alec och Järps behövde vi inte anpassa eller pitcha för någon annan att kunna förstå. Vårat grundkoncept var en modern version av vår favorit Härlig är jorden med en huvudrollsinnehavare med trasig självinsikt och härligt skithumör. En "svår" sorts komedi vi själva skulle gilla. Narratologiskt var regeln att med stilla kamera låta protagonisten ge oss berättelsens röda tråd i sina knepiga bekännelser som däremellan varvades med rörliga, roliga klipp ur hans verklighet. Alltså jättestrikt på ena fronten och konstruerat för så fri improvisation som möjligt på den andra.

Lars blir arg när saker inte funkar. När magen bråkar, mobilen är dum, hans tjej häller på en massa salt utan att han bett om det. Fyra gånger har han sagt åt henne, nästan på skarpen. Nu orkar Lars inte bli arg mer.

---

INT. I SITT HEM -- DAG
GRABBEN sitter på samma sätt som innan, uttryckslöst stilla i tio sekunder innan något sägs.

GRABBEN
Det är samma sak med relationer.

Jag har ju sagt åt Greta att jag inte gillar för mycket salt i maten,

och ändå häller hon i för mycket salt i maten.

Jag har sagt åt henne fyra gånger.

EXT. UTESERVERING -- DAG
GRABBEN och TJEJEN sitter och äter ute nånstans, ser trevligt ut. Grabben ler och ser nöjd ut. Tjejen säger varsågod, grabben tar kärleksfullt en tugga - får tokryck, spottar ut och börjar skrika på henne om att det ju är för mycket salt igen.

Ganska fria tyglar och därmed massor av tagningar, flera riktigt bra och roliga tack vare skådisarna. Men även om några av dem egentligen var roligare som enskilda scener tyckte jag den här tagningen passade bäst ihop med resterande film. Jag och Alec lät show-Järps släppa loss, följde honom och försökte att inte börja garva.

---

INT. I SITT HEM - DAG
Som vanligt tyst.

GRABBEN
Jag kanske bara har otur,

hamnar i fel situationer och så där

och då blir jag lite arg på världen liksom.

EXT. PÅ EN BUSSHÅLLPLATS - DAG
GRABBEN sitter bredvid två andra på busshållplatsens bänk. Kameran följer honom då han går bort för att slänga godisskräp i papperskorgen, och när han kommer tillbaka sitter en stor BIFF på hans plats. ”Ursäkta men du tog min plats. Jag gick bara för att slänga lite skräpigheter.” Vår Biff är lugn och säger något om att ”men nu sitter jag här”. Grabben får tokspel och går till attack mot en stolpe.

---

DEN SANNA MÄNNISKAN (skriven/inspelad/släppt 2007)

Uppföljare till vår Terminatorn2 från 2004 och därmed med många av karaktärerna redan etablerade. Kort beskrivet är det en mockumentär - fejkad dokumentär - om en narcissistisk idiot-regissör som heter Jean-Pierre Robert och tror att han ska göra den perfekta filmen om ”den sanna människan”. Innan dess måste han dock göra en svensk-dansk version av Conan: Barbaren för att övertyga finansiärerna om sin skicklighet.

JEAN-PIERRE: Väldigt självupptagen, kontrollerat arrogant, glad och charmig, visar efter hand att han förlorat greppet om det mesta. Mössa med hår uthängande, grå t-shirt med "Living sacrifice" på, gröna, för stora byxor. Går lättklädd trots att det är vinter. Bär massvis av halsdukar och trasigt armbandsur. Näsblod första dagen han pillar med, sen en konstruktion av Bamse-plåster runt näsan. [Niclaz]

FELIX: Filmar allt och därmed aldrig med i bild. Är den mer eftertänksamme av de två ungdomarna. [Alec]

KARL: Norsk, karismatisk, spontan. Ser avslappnad ut. [Simon]

AUDREY: Rekryteras för att hon är lik Audrey Tautou vilket J-P tror han kan tjäna på. Pratar lite persiska då och då men sitter mest och tuggar på sina kalorifria papper och tyst sjunger på något. Ser drömmande ut, kanske om genombrottet. Söt. [Maryam]

ARNOLD: Bara med i en scen och bär då vad Schwarzenegger bär i Conan-filmen, fast i lågbudgetversioner och med hockeyklubba. Snäll och gör sitt bästa, men frågvis och med ett tynande tålamod. Bar överkropp. [Marcus]

PÄRRA: J-P:s slav. Säger nästan aldrig någonting men gör alltid saker med sina plastdjur i bakgrunden, roliga eller bara konstiga. Drömmer om att få starta en egen farm. [Erling]

TOMAS: Bara med som statist i sista Arnold-scenen, men hinner få både stryk och kritik. Hyfsat lik killen från Conan-filmen. [Manne]

---

EXT. VINTRIGT ÖPPET LANDSKAP -- DAG
Bild in på AUDREY som sitter och tuggar papper, har tydligt större bröst under tröjan än tidigare. I bakgrunden hör man J-P ge instruktioner till ARNOLD och låg musik från filmen som PÄRRA spelar för ensemblen medan han leker med sina djur. Vinkeln dras mot J-P som står och spelar in den tidigare visade scenen från "Conan"-filmen. ARNOLD lever sig in i rollen, svingar sin hockeyklubba, gör lite typiska miner. Håller på ett tag innan han stannar upp.

ARNOLD

Nej det går inte... det känns onaturligt med hockeyklubban.

JEAN-PIERRE

Jag byter ju ut den sen i datorn!

ARNOLD

Jaja men jag kommer ju ändå röra mig helt annorlunda!

JEAN-PIERRE

Äh...

J-P går fram till ARNOLD.

JEAN-PIERRE

Du är skådis, det är ditt jobb att låtsas.

Bara mentalt intala dig själv att det är ett svärd.

ARNOLD gör sig redo för ett nytt försök. J-P går tillbaka.

JEAN-PIERRE

Okej - varde ljus!

PÄRRA lyser en ficklampa mot aktörerna. ARNOLD ser ut att börja men stannar upp.

ARNOLD

Kan jag inte få göra den där romantiska scenen först så jag kommer in i det?

J-P funderar några sekunder.

JEAN-PIERRE

Jaha...

Klipp.

AUDREY ligger nu i mitten med ARNOLD åt höger och TOMAS på vänster sida. J-P står framme vid dem med sin lilla kamera i handen och tittar i den utfällda LCD-skärmen.

JEAN-PIERRE

Värdelöst! Tomas, du måste se mer mör ut har jag sagt!

TOMAS gör en överdriven gest med munnen som om han håller på att dö medan J-P går fram till honom. Vår kamera närmar sig också. J-P ser TOMAS i ögonen.

JEAN-PIERRE

Titta på mig.

TOMAS tittar J-P i ögonen och får en rejäl örfil. Han blir sur och häver ur sig någonting - J-P slår igen. TOMAS ser lugn ut. J-P går tillbaka och viskar ett litet "såja".

JEAN-PIERRE

Okej, nu kör vi.

Egentligen har hon lite repliker här men hon fattar ju ingenting

så vi får lägga till det i efterhand istället... så Arnold,

du får låtsas som att hon säger några berörande saker i fem sekunder,

sen tar du sakta upp henne och kysser henne.

ARNOLD

Vet hon om det då?

JEAN-PIERRE

Sätt igång musiken. Varde ljus!

Medan storslagen musik spelas spelar aktörerna ut fram till att ARNOLD tar upp henne och får en stark knuff från en arg AUDREY. Hon börjar argt rabbla saker på persiska mot J-P. Under tiden hon rabblar vidare står J-P och nickar förstående mot henne.

JEAN-PIERRE

Försök igen nu!

ARNOLD

Nu?

JEAN-PIERRE

Ja, kyss henne!

ARNOLD

Det kommer ju se jättekonstigt ut!

JEAN-PIERRE

Nejdå... försök nu!

ARNOLD försöker men får en smäll. AUDREY blir väldigt arg och börjar springa därifrån. Kameran följer henne en bit, sedan snabbt tillbaka på J-P.

KARL

Stack hon eller?

JEAN-PIERRE

Det gör ingenting... det vara bara bra.

Jag har ju redan filmat henne med de nya brösten så

det är bara att byta ut henne i efterarbetet sen. Pärra!"

Klipp.

I samma situation som tidigare ligger nu istället PÄRRA på marken där AUDREY låg.

JEAN-PIERRE

I filmen är replikerna så här:

"hold me", "kiss me", "kiss me", sen kysser du honom,

sen är det "let me breathe my last breath into your mouth",

"i'm so cold", "so cold", "keep me... waaarm", "keep... meee."

Pärra kan det där på danska så det är bara att sätta igång.

De gör sig iordning - ARNOLD ser dock väldigt obekväm ut.

ARNOLD

Det här är ju jättebögigt ju!

JEAN-PIERRE

Låtsas som att det är en tjej bara...

ARNOLD

Men det är ju en kille! Alltså... jag vill inte kyssa en kille.

JEAN-PIERRE

Nähe... börja med att krama honom då?

ARNOLD

Jaja...

JEAN-PIERRE

Varde ljus! Eller ja just det...

PÄRRA agerar med fin inlevelse medan ARNOLD mest verkar tänka på att det är bögigt.

PÄRRA

Håll maj. Kyss maj. Kyss maj.

De kramas, länge och ömt.

PÄRRA

Låt maj andes in mit sidste andetag in i din mund.

Jag fryser. Jag fryser. Håll maj varm... håll maj... vaaarm.

PÄRRA verkar dö och ARNOLD bli överspelat ledsen, vrider huvudet på typisk Arnold-stil och låtsastorkar sina osynliga tårar.

JEAN-PIERRE

Vi får sluta där - mina batterier tog slut för flera minuter sedan.

ARNOLD reagerar inte kraftigt - bägaren har bara runnit över.

ARNOLD

Asså jag lägger ner nu, det här var det sämsta skit jag varit med om.

Och du snackar om nåt revolutionerande realistiskt människoporträtt

och att hitta själen och sånt. Och du har varit med i tidningen och allt det där...

näedu... jag åker hem nu... och du behöver inte betala mig...

inte för att jag tror att du skulle kunna det.

Kameran är i J-P:s ansikte för reaktionerna. Mot slutet av meningen ovan vänder han blicken mot kameran och skäms lite, ser för första gången undergiven ut.

JEAN-PIERRE

Ni behöver inte filma det här.

Snabbt vinkelbyte till ARNOLD som vandrar iväg i jacka, tillbaka mot J-P igen.

JEAN-PIERRE

Det är nog bättre om du sparar batterierna... du såg ju hur det gick för mig.

Ljud och bild ut.

En film många tror är improviserad eller till och med på riktigt, vilket ju såklart är det bästa betyg man kan få både vad gäller skådespel och manus. Jag var väldigt nöjd med hela gänget.

---

Eftertexter rullar medan en ruta i höger bildkant visar vad J-P själv filmat med sin kamera under ARNOLD-scenerna, utan ljud. Man ser även några scener när han filmar en PÄRRA som sitter ned någonstans och får sporadiska örfilar, spottloskor och liknande, verkar få instruktioner att gråta. Några scener även med hans plastdjur.

Den enda scen vi hade kvar, jag och Erling fnissade åt vad vi skulle göra, gick in i badrummet och lekte oss fram. Jag älskade hans ”store, snälle Gud” och på bara några minuter var vi klara.

---

För hela filmer eller manus är det bara att maila mig, nme@elenziah.com. Mer info finns annars på vanliga elenziah.com och erlingmark.com. Nu gravidar jag vidare.

Följande text skrevs ursprungligen för en specifik publikation, blev för lång och åsiktsfylld och jag ville inte ändra och därmed förstöra den.

- - -

77 döda och förstörda barnakroppar utspridda längs stranden. I en polisbil ser vi gärningsmannen i form av leende norsk blondin som hoppas att vi ska söka förklaringar till något så till synes oförklarligt i hans "2083"-manifest - var annars? Givetvis går jag frivilligt i den fällan, vet ju att jag måste få försöka förstå.

1518 sidor av utförlig dagbok, en avhandling om hur och varför det gått fel i "Eurabia", instruktioner om hur man bygger egna bomber, beskrivningar av vänner, åsikter om allt möjligt. Välskrivet och strukturerat, många gånger övertygande. Den leende blondinen bjuder till och med på sina insikter om hur surrogatmödraskap borde fungera, lösningar i Gaza-frågan, propagerar för att romer ska få ett eget land och ger oss några sidor om "solutions for South Africa".

Men framförallt är det en instruktionsbok i att förstå och bli som den han ser sig som - "a hero of Europe", "a perfect example which should be copied, applauded and celebrated" - skriven till dig och mig i hopp om nya terrordåd. Den innehåller för enkelhetens skull till och med en checklista att gå efter: gör en tidsplan, var försiktig socialt, håll dig i form, sola gärna, använd snygga foton på dig själv och retuschera bort skavanker. "Yes, this sounds gay, but looking "attractive" will significantly benefit the impact of our message as it will act as a force multiplier." Han har en poäng, och bilderna jag sett av honom i media är just dessa han själv valt. Han har gjort ett presskit, noga valt information att visa på Facebook och Twitter, och efter år av planerande måste han väl ha längtat efter att få testa om taktiken också skulle hålla i praktiken.

In fact, I ask only one favour of you; I ask that you distribute this book to everyone you know. [...] I am fully aware that the media will attempt to label me as a nut. This is the most common strategy of combating political dissidents. [...] I will be labeled as the biggest (Nazi-)monster ever witnessed since WW2. [...] However, more spectacular operations will burden them and force public discussion. It will be increasingly harder for them to manipulate and distort the truth, or to prevent people from knowing what is going on. We are using brutal means because we have tried absolutely everything else. Within the boundaries of the EUSSR totalitarian system, we are left no choice. [...] I guess you will soon find out if I succeed or not. Remember, confidence separates the winners from the losers, so good luck.

Hur man som i övrigt intellektuellt strukturerad människa metodiskt kan skjuta ihjäl alla dessa människor lämnar jag för tillfället åt sidan att försöka förstå, men man kan ju bara undra hur han hade reagerat där i cellen om han hade haft chansen att följa efterdyningarna. Det där stolta, iskalla leendet vore förmodligen ett enda segerjubel.

För några dagar sedan gav hans fulla namn åtta miljoner Google-träffar - i skrivande stund är det 23. Manifestet förmodades ganska direkt vara det mest lästa pdf-dokumentet någonsin. Obama har reagerat, fotbollslaget Barcelona haft särskilda tröjor på sig, hans idoler Putin, Fjordman och andra har sagt sitt. Världen reagerar. Och som förväntat har det blivit en sådan förvirrad soppa av alltihop att man som nyfiken extra snabbt läser det där manifestet han så gärna vill att man ska läsa.

I nyhetsflödet har jag hört sanningar om "islamistiska terrorister" (SVT) och "al-Qaida-massaker" (The Sun), sett honom kallas nynazist, judehatare, hbt-motståndare, läst om folk som skyller på Sverigedemokraterna eller Helpers of the Global Jihad, fått förklarat att han "tränade prickskytte i World of Warcraft" (The Times) i ett spel där man inte ens kan skjuta. En försöker förklara med hjälp av horoskop, en annan är arg på svensk media som med dubbelmoral fyller sidorna med detta när ju 50 drunknade i Kongo samma dag. Självsäkre "sanningssökaren" Alex Jones menar sig ha förutspått allting dagen innan eftersom det, precis som 11:e september-attentaten, uppenbart är en bluff orkestrerad av storföretagen och de andra som styr utan att massan förstår. Norske statsministern Stoltenberg kommer nu få sitta kvar tack vare detta och kan mycket väl ha varit förberedd, menar han.

När en man för ett halvår sedan försökte spränga andra än sig själv under julruschens Stockholm blev konsekvenserna annorlunda. "Nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med. Frukta ingen, frukta inget fängelse, frukta inte döden. [...] Nu ska era barn, döttrar och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dör."

Okej att han bodde i Tranås - men vi har ju hört det där förr. Taimour Abdulwahab från Irak och med träning hos al-Qaida är enklare att sortera bort. Hade de sex bomber han placerat kring magen detonerat mitt bland folkhavet på Drottninggatan hade däremot historien varit en annan. Istället var den ende som dog han själv, och att han på jihadforum för det hyllas som en hjälte känns ju bisarrt.

Det är svårare att sortera in en kalkylerande, 32-årig blond norrman i samma fack. Likt de flesta massmördare beskrivs han bland de som kände honom nu som en sympatisk, "vanlig" kille. På World of Warcraft-forum ansågs han väldigt schysst och skämtsam, "never being able to harm a fly". Han älskade tv-serierna True Blood, The Shield och Dexter, hade Gladiator, 300 och Dogville bland sina favoritfilmer.

Både du och jag vet fler som tycker som honom. I det extremt långa manifestet finns det till och med en hel del jag håller med om. När han utan självömkan beskriver sin familj, menar att han tycker om dem och inte skuldbelägger dem samtidigt som han radar upp tragiska historier han beskyller det slappa samhället för känner jag genuin sympati. Hans mamma menas idag ha en tioårings mentala kapacitet som följd av en herpes-utvecklad hjärnhinneinflammation hon fått av styvpappa Tore, "a very likable and good guy" som legat med över 500 kvinnor och "spends most his time (retirement) with prostitutes in Thailand". Men sådant är ju samhället, menar han.

Sexuality is a kind of addiction resulting in both physical and social effects, and contributes to disrupt relationships and causes people to lie and cheat to achieve the pleasure of sexual gratification. Excessive promiscuousity (sexuality) is the cause of many of the problems in our society. We shouldn't necessarily adapt an anti-sexual stance but at least an anti-promiscuous stance. Promiscuousity should be demonised by the media, but instead they encourage promiscuous lifestyles.

[...]

I used to have pretty shallow ambitions where the goal of personal acquisition of wealth, gaining admiration from other shallow individuals and the attempt of gaining unlimited access to sex and parties was the driving force behind my existence. Pretty pathetic when you think about it really, but it's as we know quite common in a society in complete moral decay where you are completely detached from your extended family, your community, the Church and with little national and cultural identity and pride etc. It's a natural result of a fanatically consumerist society where the highest virtue and the essence of your existence is based on feeding your own ego. You become a zombie where the highlight of your day is purchasing a 1000 Euro garment or a 100 Euro sushi meal, or getting a blowjob from someone you met outside the toilet at a club that Saturday.

[...]

When I was at the top of my game, I had everything. At least, I thought I had everything when in essence I had lost everything. The problem was that you simply want more and more, you never get enough and you end up being put down when you are unable to exceed past achievements. It's a never ending cycle you really can't beat.

[...]

It has always been very tempting to just go with the flow, sticking your head in the sand and deal with problems as they arise. Having passed the age of 30, I'm now in a situation where I have to decide whether I want to get married and start a family. I can choose to live a normal life if I want to, just like my friends are doing. Get a cute girlfriend, get married, have kids, continue my career and earn 50 000-60 000+ Euro per year. The problem as I see it is that I truly fear for the future of Europe. [...] There are good men and there are individuals who don't care at all. The person who has nothing for which he is willing to fight, nothing which is more important than his own personal safety, is a miserable creature and has no chance of being free unless made and kept so by the exertions of better men than himself. I chose selflessness, to resist a tyrant oppressor by all means necessary. I couldn't live my life as a cowardly hypocrite, sticking my head in the sand.

Många poänger men känner du igen dig i massmördarens åsikter bör det inte vara mer skrämmande än om du också gillar Gladiator eller har två ögon precis som han har - jag tror de flesta tänkande människor resonerat liknande. Tvärtom är det ju ett sundhetstecken att ha ifrågasatt meningen med våra liv, försökt hitta sin plats i en ström som känns stark i vad man borde och inte och göra det utan att förlora friheten att få tycka och leva som man vill.

Den leende norrmannens önskan är ju dock inte bara att vi intellektuellt ska vakna upp utan också få lärljungar som går i hans fotspår vad gäller terrordåd. Kan en Adolf Hitler på några år få sina miljoner landsmän att lättsinnigt mörda ett visst slags människor så borde ju den leende norrmannen - med vårdat yttre, statistik, argument och en hel gör det själv-guide att referera till - kunna få med sig någon. Twitter-citatet från Mill om "en person med en övertygelse är lika stark som 100.000 som bara handlar utifrån intressen" låter ju trovärdigt oavsett om man tänker på karismatiska och/eller viljestarka ledare i form av grymma diktatorer, självmördande sektledare likt David Koresch eller en mer harmlös Hans Scheike dit kvinnor vallfärdar för att få tröst av hans "natursmisk". Alla vill vi ju tro på något.

I denne massmördares fall tror jag att han hade behövt fler kompisar, vettiga människor att på riktigt prata med, utmanas av, kunna spegla sig genom och därmed se fler perspektiv. Ju mer jag läst desto mer har en ensam man utkristalliserat sig, mentalt kapabel till mycket men för instängd för att utöver intelligent också vara klok. Även om världen är full av idioti kan han inte tro att han kan övertyga andra än just idioter om att han skulle ha offrat sitt liv för ett Europa han menar sig älska snarare än för att försöka göra sig själv odödlig precis som vilken liten al-Qaida-terrorist som helst. Hade han verkligen drivits av budskapet att förhindra ett "multikulti-Eurabia" så hade han väl kunnat använda den höga tron på sitt intellekt, utseende och sin sociala förmåga till att exempelvis bli kändis, politiker eller på något annat sätt få den uppmärksamhet som behövs för att på fredligare vis påverka. Om såväl varenda ord i det 1518-sidiga manifestet skulle vara sant så vill ju heller inte människor lyssna när upphovsmannen som pr-trick leendes mördat 77 människor, och även det borde han förstå. Det gör han nog, men är väl desto mer tveksam till om det finns människor som ser igenom det trots att ha läst hans långa, välformulerade utläggningar som skapats för att propagera för sin trovärdighet. Han känns helt enkelt för desperat för att vara övertygande.

Manifestets mest citerade författare är Fjordman, som i en artikel om attackerna mot Pearl Harbor skriver följande: "And second of all the discipline and intelligence needed to not only plan but successfully carry out such a bold surprise attack are the hallmarks of a high-IQ people."

I kommentarer till Fjordman - inte om ovanstående inlägg - skriver den leende norrmannen bland annat så här: "Keep up the good work mate. You are a true hero of Europe, although most ppl wont realize this for a very long time" och senare "I will make my contributions available as well".

Vill man ha ett enkelt svar på något egentligen långt mycket svårare ser jag det här, och mer som stärker bilden av en ensam kille som bara ville bli bekräftad behöver åtminstone inte jag. Tyvärr lever vi dock i en värld som den leende norrmannen trodde skulle reagera ungefär som den har gjort, och det är ju bara att hoppas och till den mån man kan försöka motverka att någon ny ensam kille försöker bli odödlig på samma sätt. I ett samhälle där kända mördare som Lasermannen, Helge Fossmo och andra får både beundrarbrev och kvinnor som erbjuder sig som sexslavar är ju något väldigt konstigt - där håller jag med honom. Skulle den leende norrmannen kunnat läsa om sig själv på Expressen idag hade han också sett en stor bild med rubrik om "Thomas, 37, har fött tre barn: "Vi kan hjälpa andra" och säkert lett ännu större igen. Vi lever inte i det 1950-tal han önskar.

Jag hoppas att leendet hos denne norrman en dag blir till en insikt om att han bara var en av de idioter han föraktade, inte bättre än en liten al-Qaida-docka som slogs med eld mot eld enbart för att själv synas bättre. Skillnaden var att han dessutom saknade genuin kärlek och empati, precis som den Hitler han menar sig avsky och nu är broder med.

Annonserade om att hyra ut ett rum för några år sedan och fick då dröser av svar, varav det nedan måste vara min all time fave. Tänk vilka härliga människor det finns där ute, och tänk så gärna jag skulle vilja bo med allihop av dem!

Ju mer man försöker förstå hur processen måste ha gått till desto roligare blir det ju: konsten att skriva är ju att på rätt sätt rikta det till sin läsare. Varför detta upplägg? Varför vill jag med rummet veta hur gammal hennes bil är? Och hur länge kan hon ha skrivit på detta egentligen - ägnade hon en hel dag bara till mig (som dömde ut henne redan på mailadressen)? Vad gissar hon det ger för intryck? Det verkligen kryllar av små guldkorn...

"Han tar sig en öl ibland, men mer än så är det inte."

Ja men då kan vi bo ihop. Vi kan bli som en familj tillsammans. Till skillnad från förmodligen de flesta andra så orkade jag iaf läsa hela mailet. Många gånger till och med :)

Tog väck hennes namn för att inte vara en elaking.

---

Jag heter --- jag är en finskt målmedveten tjej. Snart fyllda 25 år.
Jag flyttade till Uppsala pga. mitt livs kärlek, samt för utbildnings syfte.

Min framtid finns i Uppsala.
Jag behöver fast plan och stabil grundplats, för att starta ifrån: För att kunna fokusera på framtiden. Alltså ett tryggt hem för mig och min familj.
En start, en stabil grund för att sedan komma vidare i livet

Vårt mål: Är att hitta vårt eget på landet: Det krävs några år: Av hårt arbete för att tjäna pengar för att nå dit vi själva vill.

    * Jag har tagit ett kliv ut i världen.

Jag och min pojkvän, fann varandra (sambo) Han: Är snart fyllda 27 år.
Därmed för min del, för att skapa mig ett nytt liv och trygghet för att kunna bygga min framtid inför vuxen livets ansvar med min familj.

Efter att jag träffade min drömprins, så har det gått i vågor med flytt hit och dit.
Sen blev det för dyrt för mig att betala dubbla hyror och jag fick säga upp mitt gamla trygga hem i Uddevalla och fara hit.
Jag har klarat mig själv sen 16 års ålder. Jag är självständig och måste leva mitt eget liv med min familj: Just nu är första steget Vårt eget trygga privata Hem med vår hund.

Flytten från --- till Uppsala:
Det blev en lång och slitsam flytt, 44 mil att åka i vinter, halka och dessutom med en bil 20 år gammal +  Ett helt hem i flytt skåp att åka tvärs igenom landet.

Vi överlevde resan, jag och min kille och våran älskade hund.

Just nu: Står mitt hem utspritt lite varstans.

Faktum är att jag är bostadslös, pga. att jag och min pojkvän inte kan ha våran hund där han själv är inneboende på landet, därför att det där: Bor en hel familj där päls allergiker finnes.

Därför är det så att min kille har ett tryggt hem och familj här i Uppsala.
Men det är inte som läget ser ut för mig.
Jag måste kämpa för att bygga mig en trygg och stabil tillvaro här i Uppsala.
Inte lätt men jag klagar inte.

Min familj bor långt borta, släkten är finsk och majoriteten av min familj bor i Finland.

Mamma och pappa är Finländare.
Mina föräldrar bor i Ljungskile, som ligger i Västra Svealands kommun som ligger i Västra Sverige. Västkusten. Västra Götaland.
Där: Är jag och mitt enda syskon, min bror uppvuxna.
Jag och min bror, födda i Sverige, därför så talar det tydligt att mina föräldrar bott i Sverige ett tag.

Nu är jag ny ung ensam kvinna i Uppsala med en familj, men jag saknar ett hem.
Ett hem att leva tillsammans med min pojkvän och våran hund.

Det är jag som söker bostad där jag kommer betala hyran för oss båda.
Behöver komplett / bostad för min familj.
Han kommer att ha två hem, ett eget med sin familj och ett hem hos mig.
Han betalar inget för hemmet tillsammans med mig. Det står jag för.

Just nu är jag tillfälligt inneboende, jag måste flytta innan månaden är slut.
Jag bor i ett rum,  tjejen jag hyr in mig hos skall ha egen släkt som skall flytta hit sen, därför kan jag inte få bo kvar just här i jag: Nu befinner mig.

Lite komplicerat med det är så det ligger till.

Vi är skötsamma.
Vi röker inte.
Han tar sig en öl ibland, men mer än så är det inte.

Vi har krav att det måste vara en trygg tillvaro med lugn och ro, utan päls allergiker eller jobbiga grannar.

    * Vi är exemplariska på att vara goda människor.
    * Vi har världen finaste och snällaste tik hund.

Vi vill inte ha problem pga. jobbiga grannar, som det tyvärr finns mycket av i detta landet om man bor på fel ställe.

Vi vill leva ihop tillsammans ifred utan, utan invändningar.
Vi vill givetvis ha ett helt eget hushåll ifred: Men nu är det ganska akut:
Då är det viktigaste att ha en trygg plats där vi kan leva som en familj även om det skulle innebära viss sällskap, tills vi sen hittar vårt egen privata hem.

Inget får vara oklart för min del.

Något du har att erbjuda?

Kontakta mig via denna mail adressen.

Vänlig Hälsning
--- med familj.

---

Är det sådana här tjejer som har de mest populära bloggarna, spelar WoW eller är med i Paradise Hotel? I don't gets it! Men jag vet att jag tycker om henne, på sätt och vis.

Det gäller att ha tur med lottningen för att vinna VM. I senaste mästerskapet hade mitt guldtips Italien Australien och Ukraina i åttondel respektive kvart, medan flera av konkurrenterna fick lägga kraft på att slå ut varandra.

Argentina, England, Tyskland och Mexiko gör nu upp om en semifinalplats, där troligen Spanien eller Portugal väntar. På andra sidan slutspelsträdet slåss de mindre skrämmande Sydkorea, Uruguay, USA och Ghana om en semi. Holland och Brasilien möts nog i kvarten innan och vinnaren där bör därför ta sig till final. Vilka motståndarna blir är ju svårt att sia om, men känslan säger ändå Brasilien eller mitt kära Holland som bra kandidater till guldet. Ska exempelvis England vinna - jag tippade på dem innan VM - så kan de behöva slå Tyskland, Argentina, Spanien och slutligen Brasilien. En väg likvärdig den Frankrike tog till finalen senast men ändå väl otrolig.

När jag tidigare år skrivit om mästerskapen brukar jag nämna hur klubbfotbollen, särskilt då Champions League, alltid lämnar avtryck på kommande mästerskap. För två år sedan var Barcelonas rörliga fotboll den de flesta försökte spela, och då vann Spanien EM. I år har CL mest bestått av avvaktande, försiktiga matcher där inget lag vill förlora, taktiskt disponerat så helst nio spelare finns bakom bollen i försvar. Ska man hitta ett Inter bland landslagen så tycker jag att England och Brasilien ligger närmast.

Slutligen: tänk vilken grej om Maradona skulle vinna VM! Här har världen unisont kallat honom pajas, vi sitter och skrattar åt hans uttalanden och ler åt hur han gestikulerar på bänken. Han sitter på presskonferenserna och upprepat jämför Messi, "grabben", med sig själv. Samtidigt glömmer vi nog en grej - karln måste ju trots allt förstå vad han riskerar! Att vinna ett VM är fruktansvärt svårt. Han är redan Gud i hemlandet, påstås ha kyrkor som ber till honom. Så kommer han här, taktiskt till synes ganska okunning, och spelar ut kortet med just sin legendstatus för att ge spelarna tro på att det kan gå. Gör det inte det, och det tror jag inte att det gör, så kommer kyrkorna där hemma fyllas av tvivel. Skulle Argentina å andra sidan vinna guld, 24 år efter att Maradona själv fixade hem det tack vare bland annat Guds hand, blir han i Argentina en mänsklig Gud de nog tror kan flyga och har evigt liv. Jag tvivlar på att han ens vet vad zonspel är.

---

URUGUAY-SYDKOREA 2-1, lördag 26:e kl 16:00
Sköna Uruguay mot nästan lika sköna Sydkorea - trist att ett av dem ryker! Sydkoreanernas fart har imponerat men Uruguay känns mer komplett som lag, har defensivt nått upp till nästan samma höjder som den förväntat bra offensiven med Suarez och Forlan. Förmodligen en väldigt rolig match.

USA-GHANA 0-1, lördag 26:e kl 20:30
Amerikanernas kämparglöd mot Afrikas hopp, varav de senare lär ha den sista rejäla bistormen med sig från läktarna. Och är det något lag som hanterar det bra så är det ju USA. Som lag tycker jag Ghana är klart bättre men saknar avslutare - men det gör USA också. Matchen känns därmed mer som en viljekamp där något fult mål avgör. Dramatiskt men kanske inte lika välspelad som andra åttondelar alltså. USA bär hemlandets soccer på sina axlar - Ghana bär hela Afrikas medverkan i sitt eget första VM. Svårt vilket som väger tyngst. Jag fegtippar på Ghana för att jag tycker det är det bättre laget rent spelmässigt.

TYSKLAND-ENGLAND 1-2 (efter förlängning), söndag 27:e kl 16:00
Häftigt slag som kan gå hur som helst. På pappret ser engelsmännen bättre ut och även om de inte imponerat är de svårslagna. I sina bästa stunder, som mot det skickliga Kroatien i kvalet, absolut guldkandidater. Största skillnaden lagen emellan är dock det mentala - tyskarna verkar ju sällan så lamslagna som England var i sina inledande matcher. Jag tror därför det mesta avgörs den första kvarten. Är England i förarsätet då, rakryggade och med tempo, så vinner de. Lyckas däremot tyskarna någon gång chocka så finns ju chansen att engelsmännen börjar darra igen. Som efter Greens tabbe, som när Rooney åkte ut under Svennis ledning, som när det blir straffar. Kanske med hjärtat, men jag tror krävande Capello i ett sådant läge är vad som tidigare saknats för England - hans vinnaregenskaper måste kunna smitta av sig. Och tyskarna behöver sin Bastian på mitten för att Özil ska kunna briljera. Det och en Klose i vanlig VM-form och Tyskland blir givetvis farliga.

ARGENTINA-MEXIKO 1-0, söndag 27:e kl 20:30
Repris av i mitt tycke förra VM:ets bästa match, och även denna gång i åttondel. Säkert tror de flesta att Argentina vinner enkelt. Att de kunde ha lekstuga inledningsvis beror dock också på motståndet, klart sämre än i många andra grupper. Dessutom saknar Argentina balans i laget, och Maradonas taktiska kunnande lär sättas på prov till slut. I kvalet såg det många gånger hemskt ut, trots alla stora namn, och har man sett någon av de matcherna så kan man inte låta bli att tvivla. Mot Mexiko bör det dock gå vägen. De är taktiskt skickliga, spelar riktigt kul fotboll och har flera sköna lirare - men mentalt brukar de vika ned sig en aning. Skulle tro att de vid matchstart har rätt taktiska upplägg och självförtroende för att vinna, men att det nån gång under matchen skiter sig för någon och påverkar övriga. En hård match hur som helst, med pytteliten skrällvarning. Argentina har bättre lag - Mexiko mer av ett lag. Skickligheten avgör denna gång.

HOLLAND-SLOVAKIEN 2-0, måndag 28:e kl 16:00 
Tycker Oranje gjort vad de behövt i gruppen, tagit full poäng utan att anstränga sig nämnvärt. Det finns absolut en växel till. Frågan är om de ens behöver använda sig av den i denna match heller - kaxigt så tror jag inte det. Med Robben på plan blir det dessutom ett helt annat anfallsspel, både tack vare hans flöde med boll men också som följd av all den uppmärksamhet han drar på sig. Mot Kamerun satt van Persie och knöt Robbens skor innan den senares avgörande inhopp - jag förstår varför. Slovakien är okej, såg till och med taktiskt riktigt bra ut mot Italien, men bör inte räcka till.

BRASILIEN-CHILE 3-1, måndag 28:e kl 20:30
Chilenarna är tekniska, snabba, påhittiga - men för små. Dungas kompakta lag kommer vara varsamt mot de - och det är ju konstigt att skriva när det gäller Brasilien - mer publikfriande chilenarna och inte släppa till särskilt mycket. Chile skulle behöva en Suazo i toppform för att kunna hota tror jag - nu känns de för ineffektiva. Samtidigt är brassarna, förutom stenhårda i defensiven, vassa framåt med de tre så olika Robinho, Kaka och Fabiano. Vinst i bägge matcher i kvalet, sammanlagt 7-2, talar även det för Brasilien. Bielsa kommer nog försöka överraska med någonting annorlunda, som tyvärr misslyckas.

PARAGUAY-JAPAN 0-0 (Paraguay på straffar), tisdag 29:e kl 16:00
Alltid lika sköna Japan har vunnit många hjärtan - det har inte Paraguay. Bägge saknar udd i anfallen och lär spela försiktigt. Skulle tro att japanerna ändå för matchen men att Paraguay blir farliga i de lägen de får. Slutar de sumpa så vinner Japan - blir det en fysisk match kan det gå åt andra hållet. Jag tippar gnetvinst för tråk-Paraguay.

SPANIEN-PORTUGAL 2-1, tisdag 29:e kl 20:30
Ogillar bägge lagen, särskilt portugiserna, och hoppas på minst 22 gula kort plus några röda. Och skador. Kanske kan domaren komma på nåt sätt så bägge förlorar. Storebror Spanien känns hur som helst bättre, särskilt på pappret. Spanien kommer rulla runt medan portugiserna letar kontringslägen, och ska de vinna så är det nog ett måste att fixstjärnan ordnar det - övriga duger inte till mycket i offensiven. Ronaldo får förhoppningvis gråta istället. För Spaniens del tror jag det är dags att våga sätta Torres på bänken.

H U P  H O L L A N D  !

Runt midnatt igår fick jag mig en överraskning. Gick med musik i öronen, gömd i luva och på väg hem när en kille i motsatt riktning oväntat svängde mot mig. Innan jag hunnit få av mig ena hörluren - jag trodde ju han ville fråga något - hade jag fått en vevarsnyting rätt i skallen. Halkade bakåt, tappade grejor och landade snett in i snödrivan bredvid, och hann också slås av några tankar de närmaste tiondelarna:

Varför? Vilka skulle vilja hoppa på mig? Vad borde jag göra? Stor kille, kände inte igen ansiktet och hörde inte om han sa något.

Närmaste halvsekund försökte jag ställa mig upp medan jag fick ur mig ett undrande "varför", men träffades istället av en hoppspark och ett till slag och hamnade på arslet igen. Jaha, inte slut. Frågade lika undrande vad han höll på med men han svor mest, och försökte med en ny knock mot mitt ansikte jag nu hann undan så det blev nya tiondelar av snabba tankar:

Okej, det här gick inte att resonera med - arg kille. Var han bara full eller var det mot mig? Definitivt full. Borde jag dunka till mot magen eller är det synd om stackaren? Synd om. Bäst att akta först.

Några sekunder senare hade jag halkat mig därifrån, fortsatt fråga honom vad som hände och såg nu hur ångerfull han såg ut, verkade ha kopplat på hjärnan. Puckad, stackars kille.

Gick och hämtade mina prylar vid snödrivan, satte på musiken igen och tänkte att jahapp, här blev man nyss misshandlad - det var jag verkligen inte beredd på. Tur att det inte var henne han hoppade på.

Sen började jag fundera på hur knäpp jag var som likt jämt mest undrade varför, detta ständiga varför, innan jag ens insåg hur ont jag fått av smällar och misslyckade landningar. Ingen panik - bara förvåning. Skulle jag bli påkörd av en bil nån gång skulle jag beroende på humör kunna reagera på två förvånade sätt: ett lugnt "skit också" eller ett lugnt "jaha", och känna ånger över allt jag inte hann med - att säga hejdå till exempel.

Ordspråket "den som förstår förlåter" kan ge rätt sinnesjuka konsekvenser. Hade det däremot hänt henne hade jag nitat stackaren.

. . .

Japp, det var hejdå nu, hejdå till de 29 vännerna jag sedan tonåren velat ha och när jag sedan väl fick tog hand om i nästan fyra år. Hejdå till att utmärka sig, lättare bli igenkänd, ha sin stil. Hejdå till jobbiga 45 minuter i badkaret med specialschampo, till allt omhändertagande med snoddar och annat. Hejdå till fördomarna, komplimangerna, alla frågor om reggae och knark jag inte kunde hjälpa med. Hejdå till majoriteten av er andra med dreads jag nästan aldrig tyckte om att vara en av, ni luffare och allmänt ofräscha eller utstötta. Hejdå till den Niclaz jag ändå tyckte mycket om och ganska många inte sett något annat än.

Att irritera mig på människor är något jag väldigt, väldigt sällan gör. På det jobb jag har just nu finns det dock en kvinna som är så där så att man vill... stänga av, låtsas att man blivit döv, stum, blind och allmänt onåbar. Fått digerdöden. Känns ju taskigt att vara otrevlig så det är jag inte utan sitter istället i klen Jerry Seinfeld-stil och försöker verka väldigt upptagen, ge henne hintarna. Titta jättefokuserat på tv:ns moppförsäljning, ha något kanonviktigt i mobilen fem minuter i sträck. Och det nog mest irriterande är att hon inte alls verkar fatta dem. Till och med på bussen vill hon sitta bredvid och ha långa, upprepande utläggningar om saker jag bara okejar och får höra mer om. Hade jag haft hörlurar hade hon nog ändå pratat.

Första gången jag skulle jobba med henne varnade en gammal arbetskamrat mig om hur svår hon var: "hon vill bestämma allt - bry dig inte". Jag log lite och tyckte nog att det mest kändes kul med en udda typ alla verkade ogilla. Hela den natten kom hon och försökte bossa, och skulle hon inte förklara hur man gjorde något jag redan visste så ville hon bara fråga hur jag klarade mig. Svår typ men med goda intentioner tänkte jag. Att bli behandlad som en tioåring kunde jag bjuda på - henne ville jag vara snäll mot.

Men mamma mia vilken snurris! Gör jobbet tokfel, verkar inte lyssna ett skit, kommer till jobbet fel nätter, lär ut varenda grej hon verkar komma på, pratar kass svenska och har dålig koll på både arbetskamrater och vårdtagare, klagar över otrevlig personal och att hon inte får mer jobb. Resultatet av det blir såklart att hon bakom ryggen bara blir ett skämt, bland alla dessa medelålders inom vården än vanligare den som snackas ner. Ibland när hon pratar med mig känner jag mig så trängd att jag antingen sitter helt tyst eller snyggt försöker byta ämne för att slippa säga vad jag egentligen vill: kanske ligger mycket hos dig. Hade jag brytt mig eller framförallt trott att det hjälpt så hade jag säkert försökt, men denna kvinna tror jag är det ideala exemplet på någon det bara skulle skada. Så jag tar mesrollen istället.

Som alla andra nätter vi jobbat ihop så har hon inatt kommit till mitt hörn för att prata och berätta om vad som händer, oftast också vad som känns som en decimeter ifrån mig. Pratrobot. Hon tittar på mig och babblar om totalt oväsentliga saker, jag tittar bort och försöker få till ett trevligt avslut. När jag istället för att lyckas med det hamnar i en tiominutersdiskussion om var vi borde fika och argument för det så känner jag att jag håller på att falla ihop av tristess. Och jag vill ju inte visa det heller. Nu när jag blivit en av hennes få vänner så kan jag ju inte bara... ja, ni vet. Jag får sitta där. Löjligt... men vad gör man liksom... 

Härligt kännetecknande konversation nyss som vår huvudperson vackert tog kål på:

Annan kvinna: "Det värsta är ju när man blir smittad [av magsjuka på en drabbad avdelning] och får ligga där hemma. Nej säger jag - då får ni hitta någon som inte har barn.

Jag: "Var det en månad sen ungefär?"

Samma kvinna: "Ja..."

Jag: "Den natten tog jag! Och jag blev sjuk ja :) Jobbade en gång under julen när det var magsjuka och förstörde hela nyår och några dagar fram för att ligga där hemma utan lön. Man borde ha en fallskärm då."

Min favorit: "Jag blir aldrig sjuk när jag jobbar sjuka. Dom säger till mig vill du jobba när sjuk och jag jobbar men aldrig sjuk. Jag också jobbar på fritids."
 
Vi andra två tittade på henne, undrade nog bägge två hur vi skulle kommentera det där utan att vara otrevliga. Jag log ett "okej" och försökte fortsätta prata med den andre utan att dissa denne vardagshjälte till snurris - man vill ju inte att hon ska känna sig utanför. Innan jag riktigt hann börja hade dock vår favorit fortsatt på samma spår. Mer exakt vad hon sa har min hjärna redan filtrerat bort. Men intentionen var säkert god.