Lösningen

Nu byter så Trump kurs från vad han beskrivit som "everything is going to hell" i sitt land till att "make America great again". Han har lovat att vara en enande president i ett USA där "everyone will be treated equally" och "everyone will be happy".

"We're going to win so much - win after win after win - that you're going to be begging me: "Please, Mr. President, let us lose once or twice. We can't stand it any more!". And I'm going to say: "No way! We're going to keep winning! We're never going to lose! We're never, ever going to lose!".
 
 
 
  
Och människor drömmer. Jag glömmer inte den skara tårögda Trump-supportrar som jag träffade där borta, de som såg honom som det sista hoppet och den förste kandidat de nånsin hade kunnat tro på.

Äntligen slut på fifflet i Washington. Äntligen jobb som stannar i landet. Äntligen en mur mot mexikanerna som langar in droger och tar jobben. Äntligen rivs sjukvårdsreformen Affordable Care Act, och den
ännu mer hatade Obamacare, och ersätts senare av en plan som Trump lovar kommer bli "beautiful" och för alla. Äntligen en kristen president istället för den Obama som 56% av republikanerna, senast en mätning gjordes år 2013, fortfarande ser som muslim (han ger själv fem år tidigare ett bra svar om det ca 06:10 in i detta klipp). Äntligen en president som kommer stå upp för kristna värderingar och ta fighten mot Illuminati och NWO.

Största skaran väljare må ha varit vita äldre män, men han vann även bland Hillarys eget gäng av vita kvinnor. Och många av de som senast röstade på "hope" och "change" och "yes we can" röstade nu på Trump.

De som drömmer så intensivt att verkligheten slår hårt när den hinner ifatt.

Aldrig mer terrordåd på amerikansk mark. Aldrig mer dålig behandling av kvinnor. Aldrig mer en amerikan som inte har råd att spela golf. Aldrig mer en amerikansk skola där det inte finns vapen. Trump har lovat.

Allt ska bli great. Aldrig mer en massa inkompetens eller trams. Aldrig mer olyckor. Aldrig mer dåliga batterier när man är långt hemifrån. Aldrig mer försvunna strumpor eller hårsnoddar. Aldrig mer smulor i sängen. Aldrig mer mjölksyra eller träningsvärk. Aldrig mer att komma hem och märka hur någon snott vad man var sugen på ur kylen. Aldrig mer nageltrång. Aldrig mer flugor rätt in i munnen när man cyklar. Aldrig mer människor som när man försöker koncentrera sig tuggar med öppen mun. Aldrig mer glass som är så frusen att skeden böjs. Aldrig mer kiss som luktar som Kalaspuffar.

Det handlade om annat den gången, men jag minns att det fanns ungefär samma slags optimism den 20:e januari 2009.
 
 
 
 
I minoritet är de förmodligen, dessa drömmare, men de hörs och de syns. Av USA:s 320 miljoner invånare räckte det med att 63 miljoner röstande av dem gav Trump sitt förtroende.

Frågan är vilken typ av frälsare dessa besvikna amerikaner sätter hoppet till nästa gång.

Labyrint som kommer trenda

"Att du orkar" är nåt som ofta suckas åt mig.

 

När jag borde ha kollat på Kalle Anka och allt annat som hör julen till, råkade jag i veckan istället ta på mig foliehatten och låta min tvångsnyfikenhet dra in mig i en oväntat fängslande labyrint:

 

Mordet på statsminister Olof Palme.

 

 

 
 

Som trendspaning inför 2017 tror jag att fler kommer göra som jag. På många sätt puckat eftersom fallet lär förbli olöst, att så mycket är sekretessbelagt, att man som en i gänget av sorgliga privatspanare helt får försöka lägga pusslet utan någon som helst förstahandsinformation - men som ett sånt där trendigt true crime-mysterium blir det en enda drog om man råkar prova.

 

Snart 31 år senare finns ju så extremt mycket tillgängligt. Förhör, ögonvittnesskildringar, en massa gamla dokumentärer och intervjuer där den ena utpekar den andra, förnekar inblandning eller bjuder på det mesta mellan aptitretande till vansinniga teorier.

 

130 personer har erkänt mordet. Drygt 40 vittnen såg delar av händelseförloppet, varav några hörde både skotten och såg mördaren fly därifrån - men ingen såg hans ansikte. Christer Pettersson, den de flesta svenskar troligtvis misstänker som mördaren, var det i stort sett bara Palmes fru Lisbet som pekade ut, dessutom under minst sagt tveksamma former.

 

Så tveksamma att även hon har lagts till bland den redan överdimensionerade skaran misstänkta. Liksom sonen Mårten. Löjligt förstås, men djupdyker man finns minst tio andra spår och misstänkta som på många sätt verkar troliga. Och framförallt oerhört fascinerande historier. Lägg därtill hur mystiskt poliserna på plats betedde sig, alla svårförståeliga beslut från spaningsledarna och utredningen, alla fel och allt fiffel. I vårat snabba och blottläggande informationssamhälle är det stundom svårt att inte gapa.

 

Ju mer man rotar, desto mer framstår det som en gåta som det från regeringshåll tidigt beslutades om inte skulle kunna gå att lösa för utomstående.

 

Då blir åtminstone jag bara mer sugen. Dekorimamannen, Skandiamannen, 33-åringen, polisspåret, Grandmannen, Christer A, walkie talkie-männen, Anti, de möjliga konspirationerna. Och vad allt kan ha betytt för samhället i stort.

 

 

 
 

 

I fem dygn har jag varit fast inuti labyrinten, sett, läst och hört om det mesta jag kommit åt. Och samtidigt lärt mig om flera av de privatspanare som ägnat sina liv åt detta sedan mordnatten den 28:e februari 1986.

 

Likt vad gäller mycket annat här i livet var det väl den aspekten som hårdast greppade tag i mig: alla dessa människoöden. De uthängda spaningsledarna som satt i timslånga program och kämpade med vad de skulle svara. Vittnesmål och uppgiftslämnare varav ju vissa givetvis sitter där i tv-rutorna och övertygande ljuger. 17-åriga sjukvårdsstuderande vittnet Anna som såg hur en man föll till marken, en annan sprang iväg och då bestämde sig för att hoppa ur bilen och försöka ge hjärt- och lungräddning till denne okände man hon först efteråt fick höra var statsminister Palme. Makan Lisbet som bredvid Anna i panik försökte mota bort henne, pratade om två mördare och som, efter frikännandet av Christer Pettersson 1989, inte velat uttala sig. Den förste misstänkte, "33-åringen" Victor Gunnarsson, som flydde till USA och där mördades. Eller privatspanaren Ingvar Heimer, upphovsman till den enligt mig trovärdiga mötesteorin, vars liv enligt polisen slutade med ett sår i bakhuvudet efter en olyckshändelse på en tunnelbanestation.

 

Att läsa igenom allt förundersökningsmaterial Palme-gruppen har skulle, menar olika källor, ta en människa mellan åtta till 15 år. Världens största polisutredning genom tiderna.

 

Det lär ju knappast lösas i nån tillfredsställande nivå heller framöver, men jag tror alltså fler och fler kommer råka försöka. Palmemordslabyrinten är som gjord för vår tid där resan ofta är målet.

 

Återkom gärna om 31 år, om inte annat för att se om jag lyckats ta av mig foliehatten eller om den växt fast. Jag tänker hur som helst stanna kvar här inne ett tag till.

 

Ett litet tag till.

 

 

 
 
 

Rekommenderade inkörsdroger

 

https://www.youtube.com/watch?v=87LEs7LbhOQ - en minst sagt mörk och konspiratorisk fransk-tysk dokumentär som greppar tag

 

https://www.youtube.com/watch?v=vKt4u5sESb8 - välgjort SVT-program från 1998

 

https://www.youtube.com/watch?v=7yIj-jb1Na4 - tretimmarsprogram lett av Leif G. W. Persson från 1995 där bland andra de misstänkta poliserna försvarar sig

 

https://www.youtube.com/watch?v=AXPzC3OaLlo - berörande snack med och om Christer Pettersson som potentiell mördare

 

https://www.youtube.com/watch?v=Nf3fgoEzc5A - Veckans Brott-special där en extra flåsande G. W. ger sin syn på mysteriet


Grodätar-EM 2016

Ett EM utan Holland... jag som ju hoppades att just nu jobba med dem fick orangeklädd istället se dem göra tidernas praktfiasko i kvalet. Självklart blir EM ändå en njutning även för mig, och självklart måste jag ändå skriva något.

 

Rankade tia i världen, femma i Europa - men jag tror inte alls på hipsterfavoriten Österrike. En lätt grupp förvisso men sen ryker de. Världsettan Belgien som många tippar ta guldet överskattas nog också. Fenomenalt spelarmaterial utan att kännas tillräckligt bra som lag. Då tror jag mer på det Italien eller England som mest snackas ner, och på högstanivån hos ett bortglömt Kroatien. Vinner gör dock Tyskland, Spanien eller högst troligt Frankrike. Senast de arrangerade ett mästerskap var 1998 då Zidane tog dem till seger. Är det någon som jag tror kommer kunna bära den manteln i sommar så är det virtuosen Paul Pogba. Med Payet, Coman, Martial och Gris/Man framför honom bör de bli svårstoppade. Girouds träben gör målen.

 

Fick jag välja ett lag att unna framgång skulle det bli det genomsympatiska Island med vår Lasse Lava vid rodret. Tänker hänga upp en svensk flagga med LARSUR nånstans där arenakamerorna kan hitta den i St Etienne och Marseille mot Portugal respektive Ungern. För att bättre förstå varför rekommenderas fina http://www.svtplay.se/video/9099713/lagerback-en-islandsk-saga/lagerback-en-islandsk-saga-avsnitt-1

 

För Sveriges del, rankade näst sämst av alla deltagande lag, tror jag att det blir ungefär som i Tyskland-VM för tio år sedan: som bäst kämpar vi oss vidare ur gruppen för att sen trampa på en rejäl mina i första slutspelsmatchen. Den gången var det hemmatyskar som förstörde festen medan det nu förmodligen blir hemmafransmän eller Spanien. Visst att det såg bra ut mot Danmark och Wales, men det är likväl ungefär samma lag som fick storstryk av Österrike och knappt lyckades vinna en match året innan. Medias hyllningar till trots så är jag rädd att Granqvist återigen börjar se ut som ett levande Sagan om Ringen-träd snarare än den försvarsgeneral han nu lyfts upp till. Berg kommer jobba hårt men bränna lägen och spela med böjd nacke bredvid Zlatan. Guidetti kommer förmodligen ta hans plats där efter ett tag tack vare bättre inställning. Jag tror även mycket på Forsberg och hoppas att Hamrén vågar släppa fram några av de yngre, Augustinsson inte minst.

 

 

Det är ju dock Zlatan det mesta hänger på. Tänk att vår svennebanan är störst i hela EM! Fransmännen räknar med närmare tre miljoner besökare till de tio EM-städerna, där ju 24 länder med sammanlagt 552 spelare gör upp om guldet. Och utöver sitt eget Frankrike hejar man på, som en ung fransos uttryckte det, "det land som Zlatan spelar för". Han verkar vara i majoritet: Sverige är andralandet för särskilt Paris-borna. När Sverige närmar sig andra matchen kommer väl det mesta i italiensk media handla om Ibra. Innan han efter EM tar över England.

 

Men då är det ju också slut för honom i landslaget. Som så många andra har jag tv-följt honom sedan Malmö-tiden för 16-17 år sedan och kommer därför sitta på de franska arenorna med viss sorg. Han lär, trots underlägsna lagkamrater, vara fantastisk i EM och göra vad han kan för ett värdigt avslut - men sen är alltså historien i blågult färdigberättad. Så tomt det kommer kännas!

 

Minns målen som tog honom till Ajax, minns hånen och löpsedlarna innan han stack, minns svackan där i Amsterdam, minns vändningen, minns då vi såg honom träna i Gimo inför EM 2004, minns hur överlycklig jag blev när han skrev på för mitt älskade Juve, minns hur häftigt det var att han mot förmodan direkt fick starta tillsammans med min storfavorit Del Piero, minns hur han självklart gjorde mål. Förutom allt via skärmar var jag på plats när han skadade lagkamraten Rafael van der Vaart så halva Holland hatade honom. Satt på Camp Nou i Barcelona när han med sitt Juventus såg en då okänd 17-åring vid namn Lionel Messi stjäla showen. När han i förra EM cyklade in vad som valdes till turneringens vackraste mål upplevde jag det inte alls som de mer än 63.000 extatiska åskådarna omkring mig, helt enkelt för att jag, av någon idiotisk anledning, satt och var paff över hur en sådan rörelse fanns i Olof Mellbergs kropp - det hade jag aldrig trott. För det var väl Mellberg som gjorde det målet? Ett personligt Zlatan-minne blev det i alla fall. De otaliga vid diverse skärmar orkar jag inte ens gå in på. Plus den förvånansvärt bra boken som jag sträckläste, och den underbara Den Unge Zlatan-filmen nu senast.

 

Och strax då farväl. Det känns i alla fall bra att chansen finns för ett fint slut med tårar och kärlek från det ditresta blågula publikhavet. Typiskt nog blir det väl dock bara för honom individuellt, inte för Sverige som lag. C'est la vie.

 

Ett experiment med 24 lag och samtidigt även ett slags avslut för mästerskapen som vi lärt känna dem. FIFA-pamparna vill ju ha sin deg så härnäst väntar VM i ett Ryssland som inte lär bli samma folkfest. EM därefter är uppdelat som nåt jippo över hela Europa, och VM därpå spelas i en typ av artificiellt Qatar. Synd att pengarna verkar vara det viktigaste - jag tycker dock att det ändå känns spännande.

 

Behöver man komma in i rätta känslan inför kvällens EM-start tycker jag att gårdagens SVT-sända införprogram var väldigt bra: http://www.svtplay.se/video/9000439/fotbolls-em/uefa-fotbolls-em-2016-em-studion-9-jun-22-15

 

ALLEZ LA SUÈDE!

 

ALLEZ LA ZLAT!

 

ALLEZ LA LARS!

 

ALLEZ LA LAVA!


American Boss 2016

Hillary blir inte nästa president - men vem vinner istället? Jag är redan igång och jag, som följt amerikanska val sedan jag som tioåring riskerade all min trovärdighet med att tidigt tro på Bill Clinton, känner mig återigen tillräckligt mallig för att redan nu berätta hur det kommer gå. Så slipper nån oroa sig - jag har hittills aldrig haft fel men känner mig mogen för det nu.

 

 
 
Efter en diplomatisk, samlad, pragmatisk president som gått emot många av de äldre och mer traditionella värderingarna vill folket ha något nytt, precis som de - ett återkommande mönster - ville ha en kontrast till George W Bush när de valde just Obama. Största nyhetskanalen Fox News har i åtta år svartmålat honom och inte blir det ju bättre när denne Barack HUSSEIN Obama just nu är och dricker Cuba Cola nere med Castro och nyligen gullat med livsfarliga Iran, enligt forna presidentkandidaten Michele Bachman likvärdigt med att dra 300 miljoner amerikaner mot döden på samma sätt som Andreas Lubitz hade ihjäl sina 149 passagerare. Hillary Clinton var Obamas utrikesminister - och är hans vän. I dessa tider när det mesta handlar om att förmedla rätt mediabild kommer hon försöka med balansakten att distansera sig lagom mycket, verka ny och fräsch och genuin och som en kvinna av folket trots att hon inte är det. Dessutom gillar hon inte media, varför media inte gillar henne. Jag tror det blir för svårt. Men hon slår sköne Joe Biden, stålmormor Elizabeth Warren, Martin O'Malley och andra eventuella demokratiska kandidater i primärvalet.

 

Så vem bland republikanerna har chansen? Ganska många tror jag. För nåt år sedan trodde jag främst på en trimmad Chris Christie, en rak och bestämd ledare som känns äkta med både humor (https://www.youtube.com/watch?v=k6Ca6LqDCJI), en rapp skalle och käft. Men så råkade han, efter krishjälp från Obama när orkanen Sandy hade förstört stora delar av Christies New Jersey, ge den impopuläre presidenten en lite för kärleksfull klapp på ryggen och försvann därmed ur snacket som huvudkandidat. Skandalen "Bridgegate" verkar glömd - men att vara go mot Obama förlåter man inte.

 

Favorit bland många nu är Scott Walker - jag tror han ryker för att han är för ung, för okarismatisk och för endimensionell. Ted Cruz kommer ha ett rejält stöd bland de stora kristna grupperna, är en skicklig talare och debattör, men för radikal och kommer säkerligen göra bort sig några gånger under primärvalets gång. Han är dessutom alldeles för mycket av en vattendelare när en president snarare är en person både kidsen och mormor tycker om. Rand Paul också skicklig, på andra sätt, men förlorar av liknande skäl. Rick Santorum, ännu en starkt troende kristen som för fyra år sedan fick stort stöd av den gruppen, kan ha en chans men bör både förstöra för och förstöras av Ted Cruz. Lindsey Graham och Bobby Jindal saknar den karisma Mike Huckabee och Rick Perry har, men ger å andra sidan inte ett tillräckligt kompetent intryck och vice versa. Michele Bachman, Ben Carson och Carly Fiorina försvinner i konkurrensen.

 

Kvar är Jeb Bush och Marco Rubio. Den senare väntas tillkännage sin kandidatur inatt och är verkligen duktig - har karisman, känns genuin, är en bra talare, entusiasmerande, har en fin historia och verkar fri från gömda skelett i hemska garderober. Eftersom primärvalet är långt har han ett och ett halvt år att övertyga väljarna och kanske vinner han på det. Eller kanske så verkar han bara mer och mer som en ny form av Obama folket inte vill ge samma förhoppningar om stora förändringar till, inte efter Obamas enligt majoriteten misslyckade år. No change, no hope.

 

Men en tredje Bush? Mediavinkeln och förutsättningarna när man har ett sånt namn blir ju ganska tydliga, men under dessa 19 månader fram till valet kommer befolkningen få en chans att se vem mannen bakom namnet är. Och jag tror att han kommer accepteras av fler och fler. Men någon superkandidat tycker jag inte att det finns. Hade Mitt Romney gjort ett tredje försök tror jag definitivt att han hade vunnit. Nu är ingen av republikanerna så pass "presidential" att jag egentligen vågar räkna ut Hillary. Det gör jag ändå.


Kanske en film som bara blir bra

En koncentrerad månad till ungefär, sen är mitt livs första långfilmsmanus redo för några utvalda läsare. Här inbillar jag mig att jag är en öppen kille men inte ens mina bästa vänner vet så mycket som vad den heter. På vissa sätt känns det som om jag länge levt ett dubbelliv jag nu längtar efter att lämna bakom mig. Jag erkänner - allting.

 

Som vilken omtänksam blivande förälder som helst blir det lätt att jag, när det nu känns alltmer verkligt att detta barn snart lämnar ugnen, går i funderingar kring vad det är för värld min förstfödde hamnar i. Den ångest och oro som så många andra i liknande situationer beskrivit försöker jag tygla på mitt karakteristiska vis: jag tror att sanningen gör en fri, och jag tror att jag ju bättre jag förstår spelreglerna kan anpassa mig därefter. Denna romansvit till blogginlägg får bli något slags synopsis för den nyfikne, eller i värsta fall en påminnelse till mig själv när jag om några år vaknar upp i rännstenen och inte minns vilka resonemang som förde mig dit. Det var allt det här, ditt blonda fetpucko! USCH!

 

 

I min favorit bland filmpodcaster har en av programledarna ett udda problem: hur bra filmen än må vara så tappar han koncentrationen om någon av karaktärerna inte har rätt sorts bälte. Sättet man bär sina byxor på säger alldeles för mycket om en person för att slarva med, tycker han. Så så kan man också tänka, tänkte jag och la det på minnet.

 

Regissören Danny Boyles enligt mig bästa film fick en udda sorts fiaskopremiär: biobesökarna uteblev när detta mörka, spännande science fiction-drama släpptes på vad som visade sig bli årets allra varmaste dag och hette ju Sunshine. Så så kan det också gå, tänkte jag och la det på minnet.

 

Efter att ha sett min Gå mot rött ljus, en novellfilm om en kille som förlorar synen, var det en som frågade mig om huvudpersonen var blind. Så så kunde man också tänka, tänkte jag och la det på minnet. Min dialogfria 9732 var det en man som stängde av eftersom hans ljudsystem inte hade fungerat - det var ju ingen som pratade. En kvinna menade att samma film möjligen kunde tolkas på olika sätt, men att hon förstått den och tyckte det var väldigt uppenbart om man bara koncentrerade sig - och så gav hon mig en teori jag aldrig nånsin hört eller ens tänkt på själv. När skönsjungande Anders Spetz hade gjort succé i vår Kärleken - en musikal om livet i Göteborg var det en dam som ringde och berömde mig för hur underbar den var, hur fantastiskt han sjöng och vilken oerhörd bredd han hade, Leif Andrée. Hon höll igång i säkert två minuter innan jag försiktigt försökte inflika att det faktiskt inte var just Leif Andrée men att vi var väldigt nöjda med honom ändå. Så så kunde man också tänka.

 

 

Det läskiga i att så mycket är bortom ens kontroll vad gäller publikens alla tankar är att det ju behövs en publik för att kunna göra sin film, och att de första i den publiken också har chansen att bli de sista. Jag kan ägna fyra-fem år av mitt liv åt att slita med en film någon makthavare sedan på några minuter kan döma ut biografdistributionen av, och av alla möjliga andra skäl än om filmen anses vara bra eller inte. "Ingen kommer vilja se den", "ingen kommer fatta", "är karaktären ond eller god?", "men är det ett drama eller en komedi?". Den kan kännas riskabel att satsa på eftersom den saknar förlaga, alltså inte är skriven baserad på en redan känd bok som därmed garanterar publik, typ Hypnotisören. Eller ett brädspel som Ridley Scotts kommande Monopoly. Eller någon superhjälte, känd eller okänd. Publiken vill veta vad de får och känna igen ansiktena, annars påstås de bli oroliga. Ironi är svårt, att utgå från att publiken plockar vissa referenser riskabelt, inte följa den dramaturgiska modellen onödigt och dumt. Gör man något annorlunda blir det lätt förvirrat och därför ett måste att kunna förklara som något alla fattar, typ "en svensk James Bond" som med Hamilton. Eller i alla fall vara lik nån amerikansk referenspunkt, typ "sjukt skruvad komedi som för tankarna till Wes Anderson" som det jämt står om minst en kortfilm per festival. Åtminstone behandla hbtq-frågor, zombies, sexuell frigörelse eller annat viktigt i debatten.

 

 

Skulle jag lyckas med något så svårt som att få till en långfilm som utmärker sig och jag själv i all min perfektionism blir nöjd över så är det först då jag får ta smällarna från det övriga. Jag har beslutsamt kämpat för att ge manuset den tid det behöver, och när jag nu börjar bli nöjd försöker jag påminna mig om samma sak: det är bara en så enligt min smak bra film som möjligt jag kan försöka göra, inte mer än så. De yttre faktorer jag kan påverka ska jag försöka påverka - men jag får inte låta mig bli för påverkad av det som inte går att påverka. Det är en viss balansakt det där. Har jag riktigt otur kan ju filmen dömas ut för något i stil med huvudpersonens bälte, eller att denna makthavare som sitter där med filmens framtid i sina händer nyss även råkat ha pirogen i micron en minut för länge. Kanske ringer maken som har stukat foten eller behöver hjälp med tandläkartid. Jag har lagt sådana historier på minnet.

 

Darren Aronofsky, regissör till bland andra Black swan, The fountain och Requiem for a dream, pratar ofta om hur tröttsamt det är att med varje film vara den ende som vill få den gjord i rummet bland de ekonomiska makthavarna. Cirka 35 minuter in i snacket nedan berättar han om hur han efter den framgångsrika The wrestler trodde att det skulle bli enklare. Han slet länge för att få göra den, gick bland annat från en budget på 19 till sex miljoner dollar för att få Mickey Rourke i huvudrollen istället för den mer inkomstbringande Nicolas Cage, och drog sedan in cirka 45 miljoner dollar i biointäkter samt en mängd utmärkelser, många av dem till just Rourke.

 

 

Inför nästa projekt, Black swan, hade han en världskänd filmstjärna i Natalie Portman, han behövde ingen monsterbudget, han hade visat sig ha rätt förr och trodde därför att det skulle bli enklare den här gången - men det svar han fick från makthavarna var oftast att de inte förstod i vilken genre filmen var eller att "ingen vill se en film om balett". Två veckor innan inspelningsstart drog sig huvudfinansiären ur och Darren - enligt egen utsago - var nära att kollapsa. Black swan var den svåraste filmen dittills att få finansierad, kostade 13 miljoner dollar, spelade in runt 330, är en av de mest hyllade filmerna de senaste åren - och Darren har sedan dess suttit i otaliga rum med makthavare och argumenterat för att få göra nästa grejor. Han vet att han får större budget och potentiellt publikantal om han gör en hjärndöd zombie-romkom i 3D med lättklädd Justin Bieber, men han vill istället göra en film han tycker om.

 

När jag hade skrivit karaktären Zara i vår Superkär, en sån där typiskt schysst och genuin drömtjej man som barn inte kunde undvika att bli förälskad i, så var mitt och Alecs första uppdrag att komma på vilken svensk i världen vi tyckte passade bäst i en sådan roll. Vi gjorde en lista på alla vi kunde tänka oss, bad om tips på fler, frågade de två överst på listan, fick ja och var några månader senare hur nöjda som helst med vårat val - drömtjej i filmen och drömtjej att jobba med.

 

Huvudsysslan som regissör i alla former är ju normalt att ta en himla massa beslut av detta slag, och ju bättre de är för filmens slutresultat desto mer lyckade bedömer man dem vara. Samtidigt förstår både duktige Darren och en fjärt som jag att varje beslut också har många för- och nackdelar ur en väldig massa aspekter. Självklart går det att i all oändlighet diskutera olika varför till varje given fråga, men vad man gång på gång kommer tillbaka till är ju ens egna varför: varför gör jag den här filmen - vad vill jag? I exempelfallet med Superkär-Zara var det enkla svaret att jag ville rollsätta den tjej som bäst kunde gestalta den drömtjej jag själv hade som barn. Att vissa bland publiken skulle ogilla henne, unga tjejer likväl som äldre kulturtanter, var ju bara att räkna med. Men jag ogillar såklart att höra någon sucka över att vi valde en så vacker tjej, helt enkelt för att det är så extremt orättvist och fördomsfullt. För mig är hon mer än så, och skulle jag ta åt mig av debatten där det gång på gång suckas över hur nästan allt görs av vita män och handlar om vita män så hade ju även det blivit ganska tungt. Att vi valde en vacker tjej räknade jag med skulle betyda att våra chanser på festivaldeltaganden, produktionsstöd och liknande klart försämrades bland makthavarna. Att jag själv i ansökningar inte har samvete nog att bocka i annat än kolumnen "man" hjälper mig inte heller. Där sitter jag med kryssen i fel rutor och förstår vad det betyder rent statistiskt - jag som bara är en vit man som faktiskt vill göra en film om bland andra en vit man eftersom det (av nån anledning) känns bekant och därmed mest lämpat mig. Just då hör jag dock röster med förslag om att jag borde låsa in mig i ett solarium och där passa på att byta kön också, men det känns ju ganska bökigt. Jag får nöja mig med att ha en mamma som hellre ville ha döttrar.

 

 

Är man inte bekant med branschen kan det kanske låta som om jag enbart skämtar nu men det gör jag inte. I förproduktion av både Superkär och 9732 fick jag uppmaningar om att skifta könsrollerna och man hör gång på gång historier om hur det också gjorts för att få större budget eller ens grönt ljus. Eftersom Svenska Filminstitutet har kvoteringsdirektiv på 50-50 så måste jag troligen - jag står ju redan på både manus och regi i de där rutorna - åtminstone hitta en kvinnlig producent. Lyckligtvis finns det säkerligen en hög med duktiga sådana, men jag tror ju varken att jag eller den jag eventuellt hittar gillar att könet är ett argument. Är målet att könsneutralisera blir det ju också lite snett när det är 50-50 som gäller samtidigt som klart färre än 10% av de som ansöker är kvinnor. Det blir ganska likt vad Patrick Ekwall så "modigt" - att ens behöva kalla statistik något sådant säger ju tillräckligt - tar upp i sin blogg vad gäller kvinnliga sportkommentatorer:

 

"Tjejer kan, givetvis. Men vill dom? Jag vet inte. Som TV4:s fotbollschef, Emir Osmanbegovic, skrev i sin fotbollsblogg: vid en utlyst öppen kommentatorstest på TV4 anmälde sig 20 män. NOLL kvinnor. Och då finns det ändå en hel del tjejer på TV4 – inte minst på Sporten. Men ingen ville."

 

Tänk om en enda tjej hade anmält sig - skulle de då anställa henne på direkten oavsett kompetens? Skulle det hjälpa syftet i det längre loppet? Givetvis inte. Samtidigt behövs ju banbrytare och bra förebilder som unga tjejer vill efterlikna, varför det blir en soppa av höna, ägg och moment 22 som trots goda intentioner lätt misslyckas. Personligen skulle jag tyckt att det vore skitkul med fler kvinnor i filmarbetet, men jag skulle ju varken vilja välja en viktig medarbetare eller se en film enbart utifrån könstillhörighet. Är de bra så är de bra. Inom fotbollen finns numera flera riktigt duktiga kvinnor - Johanna Frändén, Johanna Garå och Frida Nordstrand för att nämna tre - som kommer öppna upp för ännu fler och visst lär det bli samma utveckling inom filmen.

 

I vardagen sker ju samtidigt olika sorters kvotering precis hela tiden, och inte gör det väl mig nåt nämnvärt - alla får vi ju känna på hur det är att vara minoritet, bli diskriminerad eller utsatt för fördomar nån gång och ödmjukas förhoppningsvis av det. Men det kan sannerligen gå för långt också. Att exempelvis ogilla Christopher Nolan för hans kvinnoroller tycker jag är mer sorgligt än nåt annat, i nivå med att hata Tom Cruise för sin knepiga religion eller kärleksförklaring hos Oprah. Eller att Ekwall för ett sånt där inlägg ska behöva försvara följande "twitterstorm", attack mot kvinnor, etc.

 

 

Branschen är ju också ängslig av många andra skäl. Att som mindre bolag riskera konkurs för att gå all-in på något hjärteprojekt verkar ju lätt dumdristigt när så extremt få filmer går med vinst idag. Som filmare får man ändå ofta höra om framgångssagor som Blair witch project och Bad taste, även om ju situationen såg så annorlunda ut då att det i mitt tycke saknar relevans idag. På den tiden kunde en film rulla i flera månader och ibland år på bio, gå dåligt de första veckorna men sedan växa om dess rykte spred sig. Idag plockas en film lätt bort efter bara några veckor - de som velat se den har ju vetat om den sedan länge och då redan sett den, varför det logiskt görs plats för annat i konkurrensen. Lägg till hur mycket övrigt som också förändrats med internet och allt det erbjuder, tv-tittande överlag, hur tv-spelsbranschen växt och så vidare. Är det gilla-tryck och tittningar på Youtube som värderas högre nu? Trots att vissa med miljoner träffar knappt tjänar brödpengar? Trots att man kan köpa både tittningar och följare? Klart att det råder förvirring. Ändå är det nästan uteslutande pengar från antal biobesökare man räknar på i kalkylerna innan en film bedöms ekonomiskt värd att satsa på eller inte, och det trots att de i snitt 80 filmer en svensk ser per år bara är ynka två som betalas för på bio. Sammanfattningen blir ju lätt att det går lite för snabbt för oss alla.

 

Jag hoppas att min film kan gå bra både i bredd och djup så att säga, men hade målet varit att tjäna pengar hade jag väl satsat på en karriär på börsen istället. Hade jag av någon hypotetisk skitanledning ändå varit tvungen att inom filmbranschen sätta fullt fokus på stålarna så är det ju knappast "bra film" i min smak som kan vara utgångspunkten - statistiken ljuger ju sällan. I Sverige sågs exempelvis 2010 års enligt mig bästa svenska film Sebbe av färre än 10 000 biobesökare, medan det årets mer publikvänliga Farsan hade 450 000, treorna av Änglagård och Göta Kanal ca 200 000 vardera. Amerikanska biografer domineras i skrivande stund av G. I. Joe: Retaliation. Den mest framgångsrika höstpremiären någonsin är Paranormal Activity 3 som sammanlagt spelade in över 100 miljoner dollar. Bäst genom tiderna i kategorin NC-17 är Showgirls som på Metacritic har betyget 16 av 100. Det här må vara några av de mer skrämmande exemplena men jag tycker ändå att det finns mycket att lära av statistiken överlag. Flera av mina favoritfilmer gick jättedåligt ekonomiskt och många av vår tids största succéer dömdes ut gång på gång. Vem skulle till exempel kunna förstå en så invecklad tidsresefilm som Back to the future? Under fyra år tackade ett 40-tal bolag nej och var det inte av skälet att den var för komplicerad så var det nåt annat: Columbia ansåg den "not sexual enough" medan Disney inte ville stötta en film som handlade om incest. Så så kunde man också tänka.

 

För mig har drivkraften främst varit att vilja berätta något, bidra och utvecklas, göra något jag själv hade velat se och som känns minnesvärt. När jag får förfrågningar om att vara med på andras projekt är det avgörande om en lust väcks eller inte, om jag verkligen kommer orka lägga den tid och kraft det krävs för att göra det riktigt bra, försaka så mycket annat i livet. Jag tvivlar på att jag skulle gå med på att skriva om min film från att handla om en kille och en tjej till att bli hbtq-anpassad bara för att få större ekonomisk frihet. En "fin film" som Superkär verkar ju körd redan på idéstadiet och en nobb från Svenska Filminstitutet kändes helt given för mig. Vi skulle alltså presentera "en film från hjärtat om barndomstiden då kärlek enbart kom från hjärtat" när jag nyss sett att Pojktanten, av Ester Martin Bergsmark och Eli Levén (där bilden nedan var min första Google-träff), fått stort stöd och för mig såg ut som det ofta brukar. När Ester Martin vann sin första Guldbagge tackade han de som smusslar, har sex i parker och knullar i buskarna, och skulle därnäst göra filmen Med anuset som första könet. Det kändes aningen olikt oss, annat slags drivkrafter, men vi ville så gärna göra vår heteronormativa usch-film att vi bet ihop och gjorde den ändå. När SFI senare fick se den i färdig version berömdes skådespel och annat men den ansågs "för gullig". Och har man inte SFI i ryggen blir det svårt att nå ut på både festivaler och till tv-kanaler. Men det var ju inte mycket att göra åt saken. Jag har däremot lagt det på minnet.

 

 

Hade vårat mål med just Superkär varit något annat än att göra en film vi själva kunde tycka om och stå för så hade besvikelsen säkert varit grym. Vad kan vi lära oss? Skulle lille Adam bli skolmobbad av klasskamrater som fnös "bög eller?", knuffade honom och var elaka men mot slutet bad om förlåtelse och blev vänner? Eventuellt mer än bara vänner? Inget fel i det men vi kände inte att det var en sån film, jag tycker att jag har sett tillräckligt av dem och det var inte vad vi ville berätta. Borde vi tänka att vi istället skulle ha försökt ge huvudrollen till Kissie eller Blondinbella för att komma åt deras sexsiffriga antal dagliga bloggföljare? Visst hade vår film då fått en automatisk genomslagskraft så kanske inte ens SFI hade behövts - men hade det blivit en bättre film? Det tror jag lika lite som jag tror att Nicolas Cage hade överglänst Mickey Rourke som The wrestler. Eller om bolaget bakom Terminator fått sin vilja igenom och sluppit Arnold till förmån för den då mer kände O. J. Simpson som dock bedömdes "för snäll". Så så kunde man också tänka.

 

 

På många sätt är jag väl barnslig och visst är jag beredd på massvis av kompromisser också - men inte med vad som helst. Och egentligen enbart för att själv kunna frammana den passion som krävs för att jag ska lyckas med något jag anser bra. Tyvärr är jag inte typen som tycker att det är inspirerade bara jag får vara chef en stund eller trycka på rec-knappen - snarare tvärtom. Kräsen, svårmotiverad, allmänt jobbig. Hade jag nöjt mig med statusen att känna kändisar eller att lyckas göra en två timmars långfilm hade jag väl hängt på fester och där låtit mobilen stå på rec i de två timmarna istället.

 

Och det är klart att det för makthavarna är näst intill omöjligt att sia om hur en film blir, vare sig kvalitets- eller framgångsmässigt och oavsett om den kostar två miljarder dollar eller tre grekiska mynt. Nu för tiden är det hisspitchen och filmens USP mycket handlar om: på en halvminut eller gärna i en mening ska man göra filmen rättvisa. Alien var "Jaws in space" och vi studenter av filmmediet har sedan dess fått höra den framgångssagan - pitchernas pitch - upprepad till leda. Men gillar man verkligen Alien av samma skäl som Jaws? Inte jag. Och vilka av mina favoritfilmer tycker jag rättvist går att förminska till en liknande mening? Är den långfilm jag vill göra den av alla idéer jag samlat på mig som funkar bäst att pitcha? Definitivt inte. Vad gör man om mycket byggs kring ett överraskningsmoment likt i Sixth sense eller Usual suspects? Och är det verkligen just bara själva vändningen som gör att två timmar fungerar?

 

Det blir ju snedvridet här också. Jag tror att de flesta som ägnat sig åt berättande av något kvalitativt slag har insett att det är viktigare med hur än vad - en bra historia blir ju bara bra om det tas om hand på rätt sätt. För mig blir därför pitch-hetsen mest frustrerande, särskilt då i sammanhang där manuset eller i värsta fall filmen i sig knappt har betydelse eftersom man pitchar först, ser om någon nappar och i så fall jobbar därifrån. En bra refräng blir nödvändigtvis ingen bra låt, lika lite som en skitkul vits håller för en hel stand up-show. En Bergman eller Kieslowski hade haft det tuffare idag.

 

Kärnan av det tröttsamma är naturligtvis hur substans ersatts av yta. Självklart kan en smart tagline dra folk till bion och lika självklart får man ju se det som en konst i sig, men precis som på Kickstarter och liknande crowdfunding-tjänster där mycket också byggs utifrån pitchen, varumärken och etablerad popularitet så finns det ju en stor mängd berättelser och koncept som inte riktigt gör sig själva rättvisa där i hissen. Som publik skulle vi ju tröttna om vi ofta kände oss lurade av marknadsföringen, men det är ju just att luras och överdrivet vinkla pitchen många uppmuntras till. Man ska väl dock inte glömma att en stor publik trots allt nöjer sig om ett två timmars filmtittande innehåller några sekunders lättklädd Justin Bieber. Det finns ju skäl till varför det - utöver de redan nämna framgångarna ovan - är just Baywatch som räknas som den mest sedda tv-serien nånsin. Snart kommer dessutom en ny långfilm om Baywatch och bolaget hoppas på en bärande roll för Justin Bieber. Så så kan man också tänka.

 

 

Kanske är det vad gäller sånt här som min syn på filmbranschen förändrats mest. För mig var det i tonåren svårt att förstå hur regissörerna som gjorde sina bästa filmer tidigt i karriären - Ridley Scott, Martin Scorsese och Francis Ford Coppola för att nämna några - verkade sluta bry sig och ta det mer som vanliga jobb. Hur kunde mannen bakom Godfather-trilogin och Apocalypse now vilja lägga år av sitt liv på en medioker barnfilm med Robin Williams? Det korta svaret är ju att det är så mycket bekvämare, att det marknadsmässigt var enklare, och att det ju uppenbarligen inte alltid går ut på att göra någons favoritfilm. Vi andra kan få tycka att det är bortkastad talang medan regissörerna själva ser det som rätt sorts avkoppling, förvärvsjobb eller yrkesmässig variation. Jag hoppas på en Christopher Nolan som tillsammans med brorsan fortsätter med egna berättelser - Memento, Prestige, Inception, kommande Interstellar - hellre än tar hand om den mycket mer etablerade Läderlappen. Där är jag ju dock troligen i minoritet.

 

Det magiska skimmer filmbranschen bar med sig har även det tappat kraft. Jag var ett stort fan av James Liptons Inside the actors studio när jag var yngre - nu känner jag ofta att det är glorifierande fjäsk han väl själv inte kan tro på i den nivå det framställs. Nog för att det ibland kan vara precis så magiskt som det låter, men det är också svågerpolitik och fuffens, mångmiljonprojekt som folk legat sig till, filmer som föds på fester som trots manus fulla av slarvfel kan få astronomiska budgetar, producenter som skrattande erkänner hur de gör kalkylerad film för de idioter som vill se skiten. Under den väldigt korta tid jag jobbade på The girl with the dragon tattoo fick jag följa en av Hollywoods mest erkända perfektionister arbeta, se hur han jobbade fram sin unika visuella stil, hur petig han var med omtagningar och detaljer, hur han betedde sig mot skådisar och övriga team, höra honom resonera vid genomgång av material, och så vidare. Men jag lärde mig också hur mycket klantande det var även på en sådan inspelning, Fincher till trots. Jag la det på minnet.

 

På kommentarsspåret av FincherSe7en, en film jag älskar och har sett över tio gånger, berättar han ännu en sån där historia jag bär med mig. Andrew Kevin Walkers manus hade länge cirkulerat utan att bolaget lyckats hitta regissör men Fincher tyckte att det var toppen, fritt från de vanliga klyschorna med en mördare som satt där i ensamheten som nån knäppis bland eget smuts och äckel och drömde om blod. Ett smart manus med potential att omvandla till en så bra film att den var värd att ge rätt tid och engagemang. Fincher berättade för bolaget att han gärna ville göra den.

 

Problemet var att Fincher hade läst fel version, ett tidigt utkast långt innan bolaget hunnit förbättra det. Andrew Kevin Walker hade nämligen, eftersom ju ingen verkade vilja göra filmen, tvingats anpassa det efter vad publiken antogs vilja ha. Nu hade mördaren blivit lite crazy, man hade lagt in spänningsmoment som att han stod med en kniv i duschen - men kanske saknades en biljakt? Ett så fantastiskt manus hade förvandlats till fantastiskt dåligt toalettpapper. När manusförfattaren fick höra om Finchers krav att de nya versionerna skulle till papperskorgen blev han överlycklig. Ändå känner jag, när jag själv läser manus, att det hade kunnat gå ungefär hur som helst - det har uppenbar potential men hade det inte varit Fincher som förverkligat det så hade det knappast blivit en sådan pärla. Som med Ridley och Blade Runner, som med Kubrick och Eyes wide shut, som med det mesta av det absolut bästa.

 

Ett manus är ju faktiskt bara ett manus, ett redskap eller en ritning som sällan ser märkvärdig ut så länge man inte lyckas använda det på tilltänkt sätt. Läser man ett antal manus av exempelvis nämnde Kubrick eller annan favorit så förändras ju perspektiven även när man med erfarenhet av att ha sett filmerna tror sig börja förstå tankarna bakom. Det Napoleon-manus han skrev men aldrig fick göra film av har jag i skallen i typisk Kubrick-stil. Annars finns nog inte någon bättre lektion i ett manus betydelse än de två filmerna L. A. takedown och Heat - en enligt mig dålig respektive fantastisk film gjord på samma manus och av samme Michael Mann som regissör. Har man sett de där två så kan man nog aldrig se manus på samma sätt igen.

 

 

Är man i textform klar med en film man känner sig nöjd med handlar det i Sverige därefter nästan helt om att få stöd från Svenska Filminstitutet. Rent praktiskt kan det vara som så att de under ett år får in cirka 800 långfilmsmanus, varav 12-14 stöttas. Hälften måste vara kvinnor. Då återstår sex eller sju platser att slåss om för mig - för sakens skull är optimistiska och kör på sju. Bland dessa sju måste någon vara i kategorin "viktig film", någon mer publikfriande, någon kanske mer modern. Man får väl också gissa att två-tre platser går till regissörer av politiska eller sociala skäl - för att de nobbats tidigare, är aktuella i debatten eller liknande, typ Anna Odell. Visst vill juryer av de flesta slag mena att de bedömer opartiskt och utan att ta hänsyn till undertecknads bakgrund, kön eller annat frånskilt själva verket - men vem tror väl på det? Om denna teori stämmer konkurrerar jag alltså med några hundra andra om en eller två platser. Bland detta hundratal finns självfallet mängder med bättre namn än mitt, rutinerade rävar och alla möjliga. Jag tänker inte ge upp för det - men det är nog sunt att förstå situationen. Resultatet kan ju dock också bli att man tappar hoppet, inte vill lägga ner en massa tid och engagemang på något som känns lika långsökt som en lottovinst.

 

I höstas blev jag stöttad att söka ett stipendium. Normalt känns sånt som slöseri med tid men den här gången blev jag istället så pass entusiastisk att jag stöttade två vänner att göra detsamma - varför inte? Förlorade man så förlorade man - inget mer med det. Jag tänkte igenom mitt eget upplägg av ansökan, kollade upp hur andra hade gjort, läste om de tidigare vinnarna. Det såg mörkt ut. De flesta var performance-konstnärer - hälla honung i ansiktet, hoppa ner i Fyrisån från en bro, kissa i en brunn, dra en timmerstock längs en bilgata, pånyttfödas i mjölk - utöver sitt primära yrkesområde och mycket mer med i kulturgänget här i Uppsala än vad jag är. Att jag gjort mig ovän med ledaren av performancekonstnärerna - ni förstår ju själva att de ogillar mig efter beskrivningen ovan - hjälper ju inte heller. Jag som är ytlig "filmkille", usch, och har ett förnamn som stulet av ett dansband. Säkert är jag bara ute efter kändisskap, brudar och hänger mycket på Stureplan också - den har jag fått höra flera gånger. På ganska många sätt kände jag att det redan på förhand var kört, men den här gången skulle jag ju inte vara sån. Den senaste att vinna gjorde det med motiveringen att han med de 200 000 kronorna skulle "lyfta fram de ljud som finns runt oss men inte märks". Jaja.

 

Jag blev skeptisk - men jag gick all-in. När det var dags att lägga det på posten önskade jag dock att man hade fått vara anonym istället, slippa både namn och foto och låta projektet få stå för sig självt. Jag var till och med så äcklig att jag rådde min ena vän att skippa foto på sig själv - hennes musik var dunder och såg de henne på bild innan de hört musiken kanske de inte ens ville lyssna eftersom hon var för söt. Allt annat än en Stureplans-typ hon också men tyvärr kunde hon nog bedömas vara "en sån" och hade dessutom synts för mycket på tv för dessa anonyma kulturtanter, tänkte jag. Skulle de börja hata henne nu också - jag kanske till och med bidrog till det? Slå mig! Vann gjorde hur som helst en konstnär (hans hemsidas header nedan) som i motiveringen med dessa 200 000 bland annat skulle ges "möjlighet till utforskande av skogsmarker som vi aldrig tidigare skådat". Inte en krona till oss. Vill man forska vidare finns mycket online.

 

 

Att lära sig att ta liknande förluster ingår ju dock i spelet. Efter otaliga deltaganden på festivaler eller i andra sorters filmtävlingar blir det lättare att bara le eller rycka på axlarna. Finns det en film som heter Våldta - ta våld så vinner den troligen, får jurybeskrivningen om en modig film om ett oerhört viktigt ämne oavsett om skådisen överspelar eller råkar skratta lite när hon blir våldtagen. Vi har vunnit när jag tyckt någon annan varit bättre, och flera gånger varit med om vinnare som bett om ursäkt eftersom de tyckt att vi förtjänat deras pris. När vi för första gången satsade på en kortis och slet med den i över två år förlorade vi - berättade en jurymedlem senare - för att beslutsfattarna redan innan de sett filmerna hade fått direktivet att en tjej borde vinna i år, "men jag tyckte att din film var bäst och sa det". En annan gång blev jag tröstad med att "som jury vill man aldrig rösta på de som så uppenbart ändå kommer lyckas". Kanske borde jag ha blivit glad över komplimangen - men min film rök ju och hade uppenbarligen gjort det hur bra den än hade varit. Slutsatsen blev ju lätt att man inte kunde göra så mycket åt saken. Inte i detta heller. Jag har lagt det på minnet.

 

Ibland känns det så charmigt att jag fortfarande kopplar till tiden då man i grundskolan förlorade en novelltävling mot tjejen som skrev om sin förlorade farmor - och vid varje ny tävling dök det ju upp ny förlorad farmor. Tvåa kom tjejen som inledde med "hon vaknade med ett ryck" eller "solens strålar slog in genom fönstret" eftersom det var så beundransvärt likt sådant som riktiga författare skrev. Jag fick beröm för språk och stavning men skrev ju trots allt bara om fotboll. Så, en dag, dog mitt marsvin. Jag hyllades.

 

Eller så tänker jag på mina utländska vänner som då - och jag nästan stöttade dem - lärde sig att man lätt fick pengar av socialen om man grät och sa att man inte kunde sova eftersom man drömde om kriget. Fler och fler drömde snart om kriget, till och med en finsk vän som dock fick klara sig utan stödpengar trots detta lidande.

 

Vad gäller Svenska Filminstitutet har jag förståelse för beslut ur ekonomisk synvinkel, men SFI:s bidragspengar som till hälften kommer från oss skattebetalare går ju också till "viktig" film där det inte tas samma hänsyn till publikantal. En viktig film kan se ut som tidigarenämnda exempel:

 

Pojktanten
Regi och manus: Ester Martin Bergsmark
Stödbelopp: 1 300 000 kronor
Konsulent: Tove Torbiörnsson

 

I Pojktanten vävs intima badkarssamtal mellan Ester Martin Bergsmark och författaren Eli Levén samman med historien om Pojktanten - en sagovärld, som kretsar kring en människa mellan två kön, som för att överleva skapar ett tredje.

 

Kanske kommer jag älska den när jag ser den och kanske är hen (som Ester Martin helst kallas) värd stödet - oavsett vilket är det ett väldigt talande exempel tycker jag. Om hen är duktig eller inte har jag ingen uppfattning om eftersom jag helt enkelt inte sett något än. Hens namn har jag i SFI-sammanhang däremot hört nämnas otaliga gånger, ofta som ett exempel för oss andra och ärligt talat troligen fler gånger än någon annan svensk regissör.

 

 

Är det hur som helst inte en viktig film som stöttas kan det vara en mer publik, exempelvis då Hypnotisören:

 

Regi: Lasse Hallström
Manus: Paolo Vacirca
Stödbelopp 11 000 000 kronor
Konsulent: Lars G. Lindström

 

Lasse Hallström regisserar Hypnotisören efter Lars Keplers hyllade kriminalroman. En brutal mördare har nästan utplånat en hel familj. En överlevande son är allvarligt skadad och jakten att hitta den sista dottern för mördaren startar.

 

Sammanlagt kostade den 61 miljoner och var redan innan premiären SFI:s utvalda bidrag till Oscarsjuryn. Jag tror inte att man kan kalla mig cyniker för att jag anar att de hoppades att Hollywoods kärlek till Hallström var stark nog för en nominering - huruvida filmen var bra eller inte bedömdes troligen mer sekundärt. Enligt mig är den som vilken svensk polisfilm som helst, fast aningen sämre och stundtals rent amatörmässig. Många i landet skulle kunna göra en bättre film för 61 spänn och ett halvt paket nudlar.

 

 

För rättvisans skull vill jag tydligt poängtera att det är absolut inte är hbtq-, kvinnligt regisserad eller andra sorters minoritetsfilm jag är ett endaste litet dugg emot, utan enbart hur systemet fungerar och att bilden av just det ibland verkar sakna verklighetsförankring. Efter år av att ha sett hur systemet också utnyttjas så tröttnar man ju, och extra mycket av att det gång på gång hyllas som "modigt", att det äntligen är någon som vågar ta upp hbtq-frågorna när det snarare är att fegt följa trenden och därmed få sina stödpengar. Vinner man som kille en manustävling i en kvinnas namn så är det väl knappast någon som tycker att man är modig.  

 

Bara timmar innan publicering av denna text, då jag finputsade och letade länkar, möttes jag av ett exempel från SFI:s förstasida som väl inte kan bli mer typiskt. För ett år sedan skickade en vän ett kortfilmsmanus till mig han då hade blivit erbjuden den delvis nakna huvudrollen till, jag läste och tyckte - var såklart nu tvungen att kolla de gamla mailen - så här:

 

"Väldigt klassiskt kortfilmsmanus - jag läser ju en del - i och med att den till cirkus 100% avgörs på skådespelet. Skulle du lyckas så kommer ändå "tjejen" högst troligt ruinera den. Ändå en film som troligen får stöd av både instituten och släppas in på festivaler enbart tack vare ämnet och på sättet det normaliserat behandlas" och avrådde senare med "att vara halvdan i en pinsam film och i den visa kroppen - penis eller inte penis - slår ju snabbt tillbaka som något du bara gör just därför. Den stämpeln tycker jag ju verkligen du ska hålla dig ifrån".

 

Filmen fick i alla fall stort SFI-stöd, handlar om ett sexuellt möte i hbtq-tema och heter Ta av mig. Redan på titeln anade man ju visst klirr i kassan, och jag tror att regissören hade en viss aning om just det när han både skrev och döpte den. Skulle jag börja lista filmer, kanske särskilt kortfilmer, som fått stort stöd och slutat bedrövligt hade jag tröttat ut varenda kotte. Här kan man läsa om nio kortfilmer som var för sig fått större ekonomiskt stöd än alla våra 70 kort- och novellfilmer sammanlagt.

 

Men ja - vad göra? Jag ska försöka få ihop en film som jag skulle tycka om att se, så får vi väl på köpet se hur det slutar vad gäller övrigt också. Jag kommer förmodligen tycka ungefär likadant, kryssa i fel rutor, fortsätta ta fram knepen med att argumentera för min sak, sucka, försöka förstå, le, rycka på axlarna och jobba vidare. Oavsett hur den blir kommer vissa ogilla eller till och med hata både mig och den och ibland även innan att ha sett den. Är jag då ändå nöjd med filmen kommer jag kunna le och ha resten av knepen redo i bakfickan, ifall-ifall exempelvis en axelryckning eller två verkar behövas. Jag har lagt det på minnet.


Ledarnas budskap till oss människor

I julklapp av sin mamma fick en av mina bästa vänner en bok som förändrar människors liv. Inte var den ju menad för mig men så fort jag fick syn på den var jag fast - och i några timmar levde jag ett annat liv än jag innan hade föreställt mig. Kanske skulle den ju förvandla mig.
 
 
 " I have read libraries full of books and to be honest this is the first book I have
read cover to cover in one day in a long time. I started reading
it and couldn't put it down. "

 

" This book has been one of the most helpful, hopeful books i've read. "

 

" I just finished reading this book again and I LOVE IT! "

 

" The book was one of the best I have read on the subject and I

thouroughly enjoyed every single page. "

 

 

Samme kompis var i Tokyo under det japanska valet och berättade hur kul det var med kandidater som på valaffischerna stod med knutna nävar. Syftet för dessa maktens män och chanslösa kvinnor må ha varit att övertyga i ledarrollen - men av någon anledning lyckades min svenske vän mest le. Men vad vet ju han. Jag berättade om det senaste nordkoreanska pr-tricket jag läst om, tänkte på Kim Jong-Il som bland annat kunde gå endast tre veckor gammal och prata efter åtta, aldrig behövde gå på toa, kunde styra vädret, kan ha varit världens genom tiderna bäste golfare och som under tre aktiva år i tonåren skrev 1500 romaner och sex operor - de senare dessutom "bättre än allt annat som någonsin skapats inom musik". Vi flinade åt action man Putin som för sina 140 miljoner ryssar visar foton där han bland annat styr flygplan, spöar mästare i judo, bryter arm, polar med Jean-Claude van Damme eller räddar människor från tigrar. Och så 76-årige Youtube-favoriten Berlusconi med sina småbrudar såklart, italienarnas representant i världen som - när han inte lyckas ta ledigt från hobbyn som premiärminister - leker tjenis med Obama och ofta hjälper sin "solbrände" vän med de större besluten här i världen.


 

V  L  A  D  I  M  I  R     B  O  S  S

 

Fascinerande typer och företeelser finns det såklart massvis av och den stora frågan i just dessa diskussioner är ju om folk är så godtrogna och okritiska att de går på sånt som ovan. Hur stor procent av dem i så fall? Många av ledarna är ju trots allt folkvalda så visst måste det ju fungera - men var går gränserna för vad ledarna kan påstå utan att misstänkas ha andra motiv än sitt folks bästa? Hur många procent av nordkoreanerna trodde verkligen på sin egenutvaldes förmåga att styra vädret? Hur stor del av invånarna i nazisternas andravärldskrigs-Tyskland hatade på riktigt de judar och övriga som deras ledare manade dem att göra? Hur lång tid tod det för oss människor att gå från en majoritet som trodde på en jord som platt till en som rund? Att i stora grupper ändra åsikt om slaveri, kvinnans lika värde, homosexuellas rättigheter och så vidare? Vad säger det om oss människor ifall våra förnamn styr våra livsval? Vad betyder det att Obama fick 95 respektive 93 procent av de svartas röster i USA, och vad skulle du ge motståndaren Romney för tips till bättring inför valet efter att han i en undersökning bland unga afroamerikaner, trots flera miljarder kronor investerade i reklampengar, fått reda på att han ligger på prick noll procent jämfört med Obamas 94? Ett så ojämnt resultat skulle ju inte ens Aftonbladet få om de - för att ta två aktuella exempel - lät oss rösta om stenrika SAS-chefer borde gå ner i lön eller om det är bra att som förtroendevald politiker ljuga och använda järnrör.

 

I samtalet med kompisen tog jag upp historier från flertalet diskussioner jag haft den senaste månaden. Jag berättade om den svenska kvinna som uttryckte hur hon, då hon i tio år jobbade på Akademiska Sjukhuset, började hata Livets Ord-medlemmar eftersom de i sin envisa tro vägrade se verkligheten och därmed ibland varken tog emot medicin eller fick ta ordentligt farväl av sina döende anhöriga. Återgav hur min palestinska vän visade mig bilder på dödade barn i Gaza, i all välmening ville få mig att bättre förstå hur judarna ligger bakom det mesta och hur jag inte som någon vanlig dum västerlänning fick luras av varken 9/11 eller Obama och bli ännu en robot styrd av New World Order. Jag nämnde exempel från vad en kristen kompis som är pro-Israel några dagar senare tyckte om det där, vi diskuterade förhållningssätt gentemot tre personer vi anser destruktiva och stundtals självförnekande och vi pratade om hur läskigt det ibland är att vi människor - i denna så öppnande värld - med åldern ofta verkar skapa mindre och trygga sammanhang där den likartade åsikten bekräftas. Känner man bara hinduer är det nog lättare att vara hindu, och verkar alla andra spendera fritiden på pubar så verkar ju det vara rätt grej att göra. Vi är ju dessutom extremt mycket bättre på att automatiskt filtrera vår vardag numera. Politiker och andra makthavare vet dock att om något sägs tillräckligt många gånger känns det mer sant, likväl som att något som gång på gång händer också normaliseras, även om det gäller att torka upp blod, tortera eller gasa ihjäl judar. Om uppgifterna stämmer så finns det ju ett tydligt motiv bakom lagen i Nordkorea om att det i varje hem måste finnas en bild på ledaren.

 
 

B  O  S  S      J  O  N  G  -  I  L

 

Personligen känner jag hur jag i dessa samtal försöker förstå dem och deras sanningar bättre, hur jag för stunden påverkas, tar in det, utmanar, speglar och speglas, och hur jag efteråt behöver sortera - oftast även i fall då jag kan skämta eller inte verka bry mig. Kanske skulle jag kunna avfärda vissa åsikter som okunniga, partiska, ignoranta eller kanske dumma, men finns argument och ett förståeligt resonemang så har jag svårt att göra det. Hellre en underbyggd utläggning om varför månlandningen inte ägde rum eller varför jorden är platt än någon populistisk attack mot SJ, SD eller religiösa, oavsett vad jag själv egentligen tycker. Jag är helt enkelt rädd för att vara en sådan som förhastat dömer ut, stryper nyfikenheten och därmed inte lär mig lika mycket nytt. Mitt system fungerar överlag så och ger givetvis en massa plus och en massa minus. Som jag ser det finns det intelligenta som kan verka dumma i ungefär samma utsträckning som smarta saker uttryckas av sådana som anses mer korkade. Det ena utesluter inte det andra - det finns det ju mängder av stöd för både genom historien och i alla våra liv. En George W Bush kan likt vem som helst verka dum, men det är ju dummare att tro att han hade blivit vald om han verkligen var så knäpp som några sekunders misstag antyder. Att döma ut någon som dum mest för att det är trendigt är nog mer av ett bevis för att vara dum själv.

 

Kanske är det därför jag tycker så oerhört synd om en som Romney i fallet ovan - vad ska han tänka? Att han var för vit, kanske för snygg, tillhörde en för just nu impopulär minoritet? Ska alltså slutsatsen för honom bli att det oavsett kompetens var kört från första början av anledningar han inte kunde göra mycket åt? Bland mina mindre intresserade vänner och bekanta, där många vet hur jag hänger med när det vankas amerikanska val, har flera dömt ut honom redan för att han är mormon, några till och med trott att det var han som sa vad Akin och Mourdock klumpigt fick ur sig och därmed klassat Romney som dumskalle. Samtidigt har f d motståndaren Obama varit muslim, mördare, homosexuell, otrogen, eventuellt också samme person som självaste Osama. Då jag för någon månad sedan såg supersuccén 2016: Obama's America, som i korthet ungefär går ut på att Obamas livsmål varit att förstöra USA, så tyckte jag oerhört synd om honom istället och blev oroad för samma sak: inte går väl människor på det där? I slutet av filmen får vi det berättat - med mörk röst, dyster stråkmusik och en lömsk bild på Obama - att det nu är upp till oss: "Love him, hate him, now you know him!"  Vänta nu - han verkar ju jättefarlig och ond och farlig! Och visst, jag hittade flera nyhetsinslag där människor kom gåendes ur biosalongerna, upprört menade att de precis hade lärt sig just det och nu skulle rösta på Romney istället. Och så följde de sedvanliga Youtube-budskapen som härlig efterrätt.

 
 

E  V  I  L      B  O  S  S      O  S  A  M  A

 

När en som Benny Hinn berättar att Gud med en verklig eld 1995 kommer bränna ihjäl de homosexuella i USA är det mest skrämmande och sorgliga för mig hur publiken jublar och applåderar när de får höra sin ledares budskap - och hur många reflekterade och ångrade sig sekunderna efteråt? Hur många tycker på riktigt att människorna är värda att dö för sin homosexualitets skull? Hur stor del av publiken blev misstänksamma mot Benny? Hur många började hata de homosexuella mer och hur många började hoppas på den där elden? Vad blev resultaten inombords när den uteblev? Hur funkar de människor som applåderade vad gäller övrigt här i livet? Kan jag vara en av dem? Känner jag sådana människor? Vilka i så fall?

 

Jag tycker att det som empatisk människa borde vara obligatoriskt att reagera på liknande, och jag tycker tyvärr att det är bland troende som exempel likt detta tas mest lättvindigt på, förenklat förmodligen av anledningen att man redan tycker sig ha förstått vad som är sant och därför inte behöver vara lika nyfiken, vetgirig och öppen - grundbudskapet är alltid viktigast. Benny får fortfarande härja hyfsat fritt från kritik trots otal tokigheter just för att han ju "bara är människa som oss andra" och ju har gjort så mycket gott också. Hur får man som reflekterande kristen ihop det med ett av Bibelns grundbudskap från Matteus 12:33? "Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet."

 

Tyvärr har det funnits många liknande som förstått detta system, blivit rika på de kristnas vilja att bidra och förlåta och gjort det på ett till synes hjärtlöst och självklart sätt likt de värre världsledarna. Ett lätt exempel att ta är Jimmy Swaggart som inför en storpublik 1989, då han var USA:s kanske mest kände tv-evangelist, grät och erkände sin synd av att ha köpt prostituerade, ertappades råka göra om samma felsteg två år senare men svarade då "the Lord told me it's flat none of your business" istället för att gråta, och som nu fortfarande predikar inför massor av människor. Eller mäktige Ted Haggard alias Pastor Ted, starkt emot homoäktenskap och rådgivare till den amerikanske presidenten, som åkte fast med att ha köpt sex och meth av en massör som hette Mike. Sedan dess har han - bland andra hos Oprah - tårigt bett om förlåtelse, blivit helad från homosexualiteten, haft en ny manlig älskare och startat en ny kyrka han nu styr. Han ska även ha gjort ett omtyckt uppträdande i realityserien Celebrity Wife Swap tillsammans med sin fru.

 
 

P  A  S  T  O  R      T  E  D  D  Y  B  O  S  S

 

Ungefär samma mekanism vad gäller att bland kristna skaka på axlarna till det mesta utom själva grundbudskapet tycker jag se bevis för även inom det kreativa. Bara att inför en sån här text leta länkar och information innebar besök på en massa vidrigt designade hemsidor, många med slarvigt språk och en till synes överlag slapp inställning som om det enbart vore riktat till de redan övertygade. Fula omslag, dålig kvalitet på bilder, kassa texter. Left Behind har sålt i över 65 miljoner exemplar, en trilogi (enligt mig skitdåliga) filmer pumpats ut och nu är det dags igen med Nicholas Cage i en av de större rollerna. Är jag cynisk om jag tror att Cage, numera mest aktuell i media för sina ekonomiska problem, tänker ungefär som jag i detta och gör det för pengarna? Om jag tror att exempelvis den klick av fundamentalistiska kristna som tycker att det är bra att mörda abortläkare, som tror att Gud låg bakom senaste skolmassakern, stormerna Sandy eller Katrina eller liknande oavsett kvalitet kommer se filmen och troligen tycka om den? Vissa till och med älska filmen utan att ha sett den? Se den som ännu ett tecken?

 

På den gamla Nintendo 8-bitartiden fanns det ett listigt spelföretag som hette Wisdom Tree, vars framgång kort och gott bestod av att sno etablerade spelidéer och göra kristna versioner av dem. Jag och många andra barn sågs hellre spela deras Bible Adventures än nåt Double Dragon- eller Turtles-spel, och visst är det svårt att klandra våra föräldrars tanke med det. Hur dåliga eller skamlöst plagierade de än var så sålde de bra, och de kunde till och med komma undan med spel som Sunday Funday där man på vägen till söndagsskolan dödade folk på löpande band. Kristna alternativ finns numera inom det mesta, kanske särskilt då i USA där marknaden är enorm och mycket pengar följaktligen finns att tjäna. Går det dåligt i musikkarriären - varför inte lansera dig som kristen? Varför inte börja måla kristen konst? Skulle det inte kännas bättre att se på porr om du vet att den är kristen? Varför låta dina barn spela World of Warcraft när de kan inspireras av att döda Antikrist på domedagen istället? Varför se okristna superhjältar som Batman slåss mot hemska skurkar när det finns en hel serie med Bibleman och Biblegirl som utifrån kända bibelord näpser synd? 


 

F  I  G  H  T  I  N  G     S  I  N     L  I  K  E     A     B  O  S  S

   

 

" Having read many books on the afterlife I must say this was by far my favorite.

The book is very inspiring from beginning to end. I felt at times like I was

right there with him experiencing all these wonderful heavenly things. "

 

 

" This book is a first-hand account of a very spiritual man who

passed through the veil and came back to tell all of us about it

to help us live so that we can enjoy the fullness of God's plan for

our lives. I loved this book and thank Richard and Jesus Christ

and my heavenly Father for bringing it into my life. If you want

a new understanding of heaven that awaits (and also hell

for those who choose to reject God), pick up, read and

enjoy this book. It has changed my life. "

 

 

" My time in heaven is the best book I have ever read

and I'm a big reader. "

 

 

 

 

Och så var det ju då den där förvandlande julklappen, en jag under det långa samtalet satt och bläddrade i innan jag kände mig tvungen att ta hem den för lusläsning. På den bästsäljande bokens Amazon-sida finns ett överflöd av hyllande kommentarer jag citerar några av i denna text, människor som berättar hur de läst om den flera gånger, gråtit och blivit som nya människor, köpt den bara för att kunna ge den till nära och kära. "Everything he writes in this book is true" menar en. Jag hade hört talas om treårige pastorssonen Colton och boken Himlen finns på riktigt - sedan släppet 2010 etta på försäljningstoppen i USA i 59 veckor och snart Hollywood-film - och minns legendariska Jag var i himlen av Roberts Liardon som jag läste som ung, men denna var helt ny för mig. Liardons bok tycker jag stämmer bra in på mina exempel ovan med tveksamt innehåll och ännu mer tveksamma motiv, där författaren själv blev stenrik, återvände till himlen, skrev fler böcker som översattes till över 50 språk och nu reser runt jorden, startar kyrkor och predikar som ledare för Roberts Liardon Ministries. År 2001 blev Liardon påkommen med att bland  att ha råkat haft lite sex med bland andra sin ungdomspastor John, men bad om förlåtelse.  

 

Nu stod hur som helst hoppet till denna Min tid i himlen och jag, förhoppningsvis med öppet sinne trots tidigare erfarenheter, antog att förenklingen efteråt skulle bli ett av två diametralt olika alternativ: antingen så skrevs den ur författarens välvilja att nå ut och dela denna exklusiva upplevelse, eller så tillhörde han dem som samvetslöst utnyttjat förståelsen av vad som vore bäst att berätta för att bli rik och berömd. Med alla dessa berörda läsares tacksamhet hoppades jag verkligen att det fanns mer substans än vad baksidans beskrivning av en "detaljerad ögonvittnesskildring av att gå på himlens gator av guld" gav intrycket av - man vill ju liksom inte tro att det räcker med guld för att folk ska övertygas, lika lite som det för en politiker inte får fungera att lova att allting med sitt ledarskap kommer bli bra och ingenting dåligt.

 

Redan i förordet var jag än mer skeptisk: även utöver några språkfel och hackig meningsuppbyggnad som kanske kan skyllas på översättningen kändes nivån låg, dessutom med en citerad Jesus som kanske lite krystat upprepade hur mycket han älskar oss. Författaren Richard dör hur som helst här på jorden medan han visas runt i himlen och senare helvetet, och när han efter åtta timmar som död vaknar igen känner han hur "benen knakar i min kropp - jag blev helad" (s. 125). Han hör en röst säga att "han har varit död i flera timmar", svarar "jag är inte död ännu" och folket omkring honom ropar "han lever, den döde mannen lever!" och doktorn "jag har dödförklarat honom, och han är död". Snart säger läkarna istället "det här måste vara ett Guds mirakel!" Kanske är det meningen att jag ska tycka att det här är häftigt men jag funderar mest på vad alla dessa läkare och andra människor gjorde bredvid honom när han varit död i åtta timmar. Och hur sättet det berättas på - språket, följden, logiken - påminner om något med pratbubblor skrivet för barn. Det behöver ju dock inte betyda så mycket - nu ska jag inte vara sån. Jesus säger "Richard, jag behöver din hjälp. Det här är himlen dit jag vill att mitt folk ska komma" (s. 111) och ber honom att berätta det för oss. Richard skrev en bok tidigare också men nu berättar han det igen. Jag lyssnade senare även på en intervju med honom där han förklarade att han kommer att få vara med om Jesu återkomst, hade blivit lovad det i samband med det här.

 

När Richard dog var det i en fruktansvärd bilolycka, en kraft drog honom genom en helig molnslöja och snart hörde han människor sjunga (s. 10). Han kände en smak av jordgubbar och grädde och blev välkomnad till himlen. Människorna var unga, vackra och prisade Gud. Han såg "blommor stora som matsalsbord" och "rosor som var flera meter höga" (s. 16). Han gick på en väg av guld och kom till en park där "det fanns bänkar överallt" (s. 17) som var gjorda av guld. Det fanns också hundratals meter höga träd i många olika trädslag, däribland diamantträd och några med löv formade som hjärtan. "Det fanns inte ens ett visset löv" och "några av löven på träden var formade som stora diamanter". När han åt en frukt växte det ut en ny (s. 18). "Jag fick fullt av fruktsaft i ansiktet. Men man kan inte bli smutsig i himlen." Nu vid liv igen kan han fortfarande "känna smaken av den där utsökta saften". När jag läste tänkte jag olyckligt nog på Nalle Puh - men nu skulle jag inte vara sån.

 

Okej, mycket guld, diamanter, träd och sådant och visst, om det är vad man gillar här på jorden är det kanske inte så konstigt om man fokuserar på det även i himlen. Han fortsätter sin gyllene väg och stöter på "jaspis, sardonyx, diamanter, gyllene smaragder, blodstensdiamanter" (s. 21) i en mur, nära en port dit han blir teleporterad och från änglarna blir ombedd att "skåda böckerna". "På vänster sida låg en bok på ett par gyllene pelare som var som ett stort staffli. Boken var säkert en kilometer hög och nästan lika bred. Den var enorm". Portarna verkade vara flera kilometer höga och tusentals vägar ledde fram till dem. Jag som dum läsare tänkte att allting verkar vara konstruerat för jättar och att det ju - när han nyss berättat att han teleporterat sig till den där porten - verkar onödigt med tusen vägar dit. Richard berättar också att de gyllene vägarna är flera meter breda och att vackra människor går längs med dem helt utan problem - men vart är de på väg då? Nej, nu ska jag ju inte vara sån.

 

 

"Denna gata verkade vara över tvåhundra meter bred och flera mil lång, jag kunde inte se var den slutade. Människor gick fram och tillbaka på de vackra gyllene kristallgatorna, som verkade vara gjorda av diamanter. Man kunde se genom dem, de hade flera lager av guld och silver, och det fanns ädelstenar överallt" (s. 31) och snart kommer han fram till ett hus "gjort av en stor, enorm pärla. Huset var flera hundra meter högt och brett. Möblerna inuti hade gjorts av änglar som format pärlan till ett hus" (s. 32). Ägaren var en missionär som hade fått huset som belöning för vad hon gjort på jorden. Hon kallades Pärlan.

 

Okejokej, paus, det är stort och det är fint - jag förstår. Om det för mig redan börjar kännas extremt enformigt och trist att bara läsa - vad borde det då inte vara att leva där? Eller är det bara jag? Richard fortsätter njuta och de mängder av människor som köpt hans bok verkar ju göra likadant, så chansen finns ju att det bara är jag. Nästa stycke är döpt "obeskrivlig arkitektur" och resan fortsätter likartat i nästan 80 sidor till. Han ser en hög byggnad formad som en stor diamant "fastän jag var flera mil ifrån den" (s. 35) och strax får han hälsa på i "himlens arkiv" där allt vi människor gör nedtecknas inför domedagen. Hyllorna med böcker "verkade vara flera kilometer långa och höga, och böckerna såg ut att vara femton meter höga" (s. 43). "På varje sida fanns något som såg ut som en teveskärm, men med tredimensionella bilder". Änglarna, åtta-nio meter höga, skrev där med sina "gyllene vingpennor som var ungefär fem meter långa och vars bläck aldrig tog slut (s. 44).

 

Okejokejokej, jag ska ju inte vara sån men - för att nämna två av mina för många frågor - hur vet han att bläcket aldrig tar slut? Och fanns det verkligen inga smidigare pennor om man ska stå där och skriva hela dagarna? Man måste ju dock berömma det moderna i att få in 3D-bild där i böckerna - sådant gillar ju ungdomarna nuförtiden. Han är en hejare på det här med att bedöma volym och avstånd också, vår gode Ricky. Undrar om Gud tänkte på det när han valde just honom till berättare? "Vi behöver en kille med grymma ögonmått", typ. Det kommer ju sannerligen till användning i hela boken så det var ju fantastisk casting i så fall. "Fontänen var väldigt hög, den verkade vara en mil i omkrets" (s. 70), "tronen såg ut att vara över tjugo mil hög" (s. 115) eller när han beskriver himlen som "en väldigt stor planet - miljoner gånger större än jorden" (s. 81) är det bara att beundra skickligheten. Jag skulle härifrån inte ens kunna bedöma hur stor jorden är, men det är ju bara jag. Coolt också när rosor exploderar i tusentals färger varav de flesta av färgerna inte fanns här på jorden (s. 121), och det kunde han liksom urskilja på nån sekund.

 

Ett av mina favoritpartier är när Ricky träffar Johann Sebastian Bach. Han berättar att Gud mångdubblar våra talanger miljoner gånger om när vi kommer till himlen, och att Bach där vid sin enorma orgel spelade toner som inte finns på jorden. "Det fanns musik överallt" (s. 57) och som Ricky är inne på tidigare i boken så "om du varit en duktig sångare på jorden, då kan du sjunga tusen gånger bättre i himlen" (s. 26). Tänk hur bra Zlatan hade varit på fotboll! Ricky berättar att han "minns en kör som verkade bestå av 50-60.000. De sjöng med den djupaste alt och högsta sopran - tonlägen som inte finns på jorden." Kanske skulle Zlatan kunna göra det där målet mot England fast miljoner gånger snyggare? Och med tusen bollar samtidigt! Guldbollar! Och mål som inte finns på jorden mot miljoner engelsmän! Usch, nu har jag spårat ur, glömt vad det är meningen att jag ska tycka - skärpning.

 

Det är "fullkomlig harmoni" och frihet i himlen men "det finns ingen olydnad i himlen" (s. 113). Richard träffar en gammal vän som "inte var lika tjock som han varit på jorden" (s. 36) och kanske borde jag tänka hur det kommer bli att få träffa mina gamla polare, men istället undrar jag hur det går ihop med hans förklaring om att "när du dör, har du en andlig kropp. Denna andliga kropp ser exakt ut som din fysiska kropp gjorde när du levde" (s. 114). Jag hakar till och med upp mig på något som att "i himlen fick alla barn en perfekt barndom, eftersom allt i himlen är perfekt" (s. 28) så pass att jag när jag borde bli glad bara blir ett frågetecken. När Richard vill inspirera mig genom en historia om en femårig konstnär som ger kommandon till penslarna för att lyckas med perfekta tavlor (s. 28) så tycker jag istället synd om lillgrabben. Jag tänker fel helt enkelt, på kontrastverkan istället för på glädje och så.

 

"Man måste inte äta i himlen, men om man åt skulle man hur som helst inte behöva gå på toaletten" (s. 68) låter ju rätt skönt. "Jag såg tusentals träd fulla med frukt. Mängder av människor kom och plockade frukten och bar iväg den i korgar. De tog dem med sig till sina hem i himlen. Det finns även en bank i himlen - vår bank. Såhär funkar den: Varje gång du ger något antecknas det i himlen. Änglarna går genom dörren och får gyllene mynt och tar med dem till jorden. Dessa mynt är sådant som vi behöver på jorden. Detta är övernaturliga finanser" (s. 88). "Tiden här mäts inte i sådana obetydliga ting som år, men i åldrar där Guds ära sträcker ut sig för alltid" (s. 92).

 

Jag fattar inte, det bara är så. Jag försöker men jag fattar inte. När Richard besöker helvetet fattar jag verkligen att det verkar hemskt - "Människor våldtogs. Ormar åt delar av människorna, sedan återställdes deras kroppar och så upprepades det om och om igen" (s. 114) - men jag tänker snarare att det påminner om Diablo och Dark Souls och att åtminstone det senare är väldigt kul. När det nog är meningen att jag ska tänka att det är rätt åt dem med "det fanns hålor i helvetet som var tomma - men som väntade på hela nationer" (s. 115) förstår jag inte rättvisan i om Gud drar ner hela länders befolkning till elden med samma kam. När jag ska bli skrämd av "en man hade en ruttnande arm. Det tog hundratals år för den att ruttna. Sedan återställdes den, bara för att ruttna igen" (s. 115) så tänker jag helt fel igen och till och med synd om vår Ricky - i hur många hundra år behövde stackaren stanna där i helvetet och se den där armen återfödas? Det måste ha varit långtråkigt. Kanske lånade Jesus ut nån Gameboy till honom under tiden? Nej det... jag tänkte fel nu.

 

Med det ynkliga intellekt Gud gett mig är det alltså svårt att förstå den här boken, och ännu svårare att förstå hur man lyckas älska den och samtidigt vara kapabel nog att formulera meningar som de hyllande jag citerar. Hur kan denna beskrivning av himlen ens vara upplyftande? Om det är det här som är Guds skapade paradis man längtar till så resonerar och värderar man ju likt en amerikansk kapitalist som snarare ser till det yttre än till hjärtat. Vad föreställer sig alla de människor som gillar boken att göra där uppe i himlen förutom att prisa Gud? Vad har människorna där att sträva efter eller ens sysselsätta sig med om allt är perfekt? Förutom att prisa Gud då förstås. Varför bygga något eller måla en tavla om man vet att det kommer bli perfekt? Och varför går de omkring överallt? Det är väl den första frågan idiotiska jag hade ställt, och den där om varför allt verkar byggt för jättar då givetvis. Richards himmel låter ju vacker med allt spackel, men lite av ett fuskbygge måste jag säga. Något fantasilöst och enahanda dessutom. Fast vem bryr väl sig om det arkitektoniska när man kan lyssna på musik hela dagarna, tusen gånger bättre än den på jorden, och träffa hästar som kan tänka, tala (s. 29) och där alla är helt vita (s. 88). Det där lät kanske rasistiskt på nåt sätt men vad gör väl det när man "inte behöver vara rädd för iglar eller ormar" (s. 23) eller när "barn kan leka i vattnet utan att behöva vara rädda för att drunkna" (s. 23)? Allt är perfekt! Det är till och med så perfekt att "det finns inga dåliga hårdagar i himlen!" (s. 25). Alla är alltid fina! Perfekta varje sekund! Alla ser alltså exakt likadana ut! Glädje!

  

Om jag fick träffa vår vän Richard och välja något parti att diskutera med honom så hade det varit stunden då han får träffa Gud: "Hans fot verkade lika stor som hela Amerika. Jag förstod inte hur det var möjligt" (s. 105). Ricky, om du efter allt du har sett och i dittills 105 sidor gett dina beskrivningar och uppskattade mått på fortfarande blir förvånad, då är du troligen - måste jag tyvärr säga - en mycket mer öppen och fördomsfri människa än jag. Bara för nån timme sedan fick jag två mail med erbjudanden om gratisspel på samma casino, och jag raderade dem innan jag ens hade läst dem. Tyvärr kommer jag aldrig i jordelivet få berätta det där för Richard eftersom han påstås - jag hittar inte mycket pålitlig info - ha lämnat jordelivet år 2010, möjligen för alltid den här gången trots att han medan han levde här på jorden såg 25 människor återuppstå.

 

Han har dessutom lämnat efter sig en obesvarad tankenöt jag inte lyckas släppa: "I den vackra byggnaden fanns vad som verkade vara miljontals skriftrullar på gyllene hyllor. Alla var av guld med något slags gyllene material som användes som papper" (s. 137). Gyllene material... jag har funderat jättelänge, vägt det ena alternativet mot det andra, men det känns som att det enda jag kan chansa på är guld. Om jag kommer till himlen ska jag fråga honom om svaret var guld.

 

 

Innan vi lämnar boken vill jag dela Richards topp tre över de heligaste platserna han besökte (s. 71): "Den första heligaste platsen jag såg var Guds tron, med Gud som satt på den. Den andra mest heligaste jag såg var Herren Jesus. Den tredje mest heliga platsen var fridens fontän. Det fanns miljontals människor där som lyste av dess helighet". Alltså:

 

1. GUDS TRON

 

2. HERREN JESUS

 

3. FRIDENS FONTÄN

 

Jag har hittills tyvärr bara levt här på jorden men min topplista på platser jag besökt (bara platser alltså) skulle nog se ut så här:

 

1. MONTREUX I SCHWEIZ

 

2. FOTBOLL

 

3. PIGGELIN

 

 

R  I  C  K  Y  :     G  O  D  '  S     C  H  O  S  E  N     B  O  S  S

 

 

" The authors visit to heaven was indeed a glorious experience.

I know that it is in fact non fiction and that this did indeed

happend to this man. I have read quite a few books on

people's experiences whether in hell or heaven and this

one by far made the biggest impression of heaven with me.

I am looking forward to the day when my journey on

this earth is over and I will be in the beautiful place

he described with my Jesus and loved ones to live for all

eternity.....the best way I can describe how I felt

after reading it was my soul was longing to be at home! "

 

" This was absolutely the most comprehensive book

on Heaven I have read, and I have read a lot. I was

looking for a credible author of a book on Heaven.

And I found him. Not only does Richard Sigmund describe

his experience, the reason for the experience, but includes

Bible references and I believe devotes an entire chapter

to Biblically back up his encounter with the Kingdom of Heaven.

Other people have written books that are crack-pot,

deceptive accounts of eternity not based on the Word.

This book is the REAL THING written by a true

man of God. Get your copy soon. You'll be glad you did! "

 

" For the last several years, I have studied near death experiences.

There have been many fine books which have helped

me understand more about what heaven and hell are

like. Of all I've read on heaven, this is one of the best.

I've given out 5 copies and every person who has read it

has also said it's one of the best books they've read about heaven.

You will love this book. I think every person should read it

to get a greater excitement about Our future home. "

 

" I will not know in this lifetime if the author embellished the story.

And honestly I don't care. "

 

 

Jag har funderat på att sluta äta i det här livet, kanske helt spara mig till himlen där jag kan äta perfekt choklad som inte gör mig tjock. Vit choklad av guld som är flera mil lång. Jag nästan längtar, speciellt nu när jag är så hungrig. Glädje!
 

Gravid i hjärnan

Jag bär omkring på en ny hemlis nu, konstruerar mitt eget kärleksmonster. Efter tusentals sedda filmer, lästa artiklar, böcker, intervjuer och alla möjliga andra källor till information sitter jag med mitt livs första långfilmsmanus, drygt 13 år och ca 70 kort- och novellfilmer in i de egna försöken. Jag vet vad jag vill, känner mig trygg i att kunna förverkliga det - men vill absolut inte forcera nånting. Ungefär som det brukar vara.

Den här delen av processen är alltid den härligaste, den då man drömmer fram allting. Jag sitter med minst fyra textfiler öppna samtidigt, lyssnar på rätt sorts musik, klurar och klurar lite till, skriver om. Ibland händer ingenting, ibland är jag dum i huvet och tror att vad jag kommer på är bra när det är skitsämst, ibland berömmer jag mig själv i nån sekund och tycker att hela livet är en enda fest som aldrig verkar ta slut. Jag tänker skådisar, team, platser, bilder, musik, vinklar, färger, pr, trailer, teaser, affischer, hur vi får ut optimalt där och hur vi borde akta oss här.

För mig känns det viktigaste i detta stadie med manuskrivande - allt annat kommer ju egentligen senare - att det slutligen kommer kännas så pass rätt för egen del att jag med största möjliga lust kan gå in i nästa fas. Efter ett läskigt stort antal kreativa äventyr har jag verkligen lärt mig att jobba strukturerat, men jag har ju också vissa krav - ska jag ägna de kommande två-tre åren åt att bestiga detta brinnande berg behöver ju skälet vara bra nog. Blir det inte någons favoritfilm är det inte värt det.

Under ett av mina långa pass slog det mig hur jag kommer minnas det här, och jag som cirka aldrig är nostalgisk gick tillbaka och kikade runt i gamla projektmappar. Läste alla möjliga former av tidiga idéer och minnesanteckningar, såg konceptbilder, bortklippta scener, delar vi fick stryka, log åt födelser av det ena och det andra och hur det hade kunnat bli istället för hur det blev. Så är det ju såklart också alltid, att oerhört små händelser leder till de stora. Jag hade kunnat berätta många kul historier om sådant. Nedan tre scener ur 9732 vi på inspelning sorgset var tvungna att stryka på grund av tidsbrist.


Överblivna scener från

1. scen där kvinnan genom att rulla mellan radiokanaler skulle leta info
2. scen där mannen skulle stanna bilen och fundera
3. scen där nyvakna kvinnan skulle gå förbi det övergivna trädet


Fascinerade mig mest gjorde däremot musiken, hur jag alltid har en eller ett par låtar som för mig är helt associerade till respektive film. Lyssnar man på konceptlåtar av detta slag innan man ser filmerna tror jag man känner av tydliga frön till vad som sedan växte fram. Och känslan är sammanvuxen med övrigt och stannar kvar, åtminstone för mig.

Under skrivandet av 9732 var det
Telescope peak av Yellow6 som tog mig in i stämningen - faktiskt var den låten det enda jag lyssnade på, om och om igen. När jag var klar och närmade mig produktion hörde jag för första gången av mig till denne trevlige britt som snart också var filmens kompositör.

Idén till Superkär fick jag när jag gick med VNV Nations Saviour i öronen efter att nyss ha läst en genomcynisk bok om hur man raggar brudar. Tänkte mig hur svårt det vore att fatta för en liten plutt lik mig i den åldern, föreställde mig hur han entusiastiskt gick omkring och testade alla dessa råd - "treat the world as your bedroom" och "send mixed feelings - if a girl wants a reliable partner, she'll get a dog" - från den ena tjejen till den andra. När jag skrev manus och sedan bollade med medregissör Alec var det däremot Bit Crushers Hexadecimal genome och Henrik Josés The little things som spelades. Bad Alec lyssna igenom Josés prylar och föreslog honom som kompositör, vi frågade och fick en ny favorit vi året senare var dundernöjda med.

Till Gå mot rött ljus var det Workbench-låtarna Crocodile tears och Lonely guitar som la grunden, vars kompositör senare gjorde vår A heart of blood. Alla är lika värda skrev jag lyssnandes på Allan Petterssons slutdel av sin sjunde symfoni. Även till de flesta av övriga bland filmerna är slutprodukten och kompositören knutna till varandra på något vis - jag skulle kunna ta många exempel.

När jag nu länge skrivit denna långfilm har jag som stämningskompass haft en hel spellista, noggrant utvald och nu med låtar jag väl aldrig kommer kunna förknippa till nåt annat än manusskrivande. I denna lista finns det främst en låt jag kanske kommer vilja ha i slutet av filmen och därför håller hemlig, samt en pärla som sakta blivit manustema nummer ett: Request and reply av Polaski. Självklart innehåller en tvåtimmarsfilm ett väldigt brett känslospektra men jag tycker denna låt träffar kärnan rätt perfekt.

Också spännande är såklart att jämföra ritningarna med själva huset - manus kontra färdig film. Det är ju dessutom en helt annan sak att försöka göra det bästa av en repliktung scen där viss handling måste förmedlas jämfört med att artistiskt förvalta något som kräver mer audiovisuell känsla. Förhoppningsvis har man på inspelning även skapat sig lyxen att kunna dra nytta av allt man inte kan planera - som när en skådis gör nåt oväntat eller vi testar lite bilder.

Nedan bjuds några blandade inblickar till den nyfikne. Sätt dig in i regissörsrollen vetja, använd den text du läser som det du tillsammans med karaktärsbeskrivningarna har att utgå från, fantisera ihop scenen på det sätt du skulle gjort den och jämför sedan mot slutresultatet.


---


SUPERKÄR (skriven/inspelad 2010, inte släppt än)

ADAM - söt liten dansant och beslutsam sexåring, blyg men med stor nyfikenhet och vilja.

ZARA - drömtjejen. Varm och go 25-30-åring som inte försöker charma men råkar göra det ändå.

Adam är sex år. Lite drygt. Han gillar klubbor, rymdraketer och är världens bästa på street dance. I sina drömmar är han chäf över allt som är dyrt, äger ett helt imperiums. På riktigt är han jättekär i Zara också men bara lite. Hon är det finaste han har sett och snart ska han vara dejt med henne, det är han säker på. Kanske kommer de gifta sig.


Maja Ekberg och Hugo Wennergrund-Blom har huvudrollerna i en 28 minuter alldeles för kort kärleksthriller om barndomstiden då förälskelse enbart kom från hjärtat. Världens första feel great-film!


SUPERKÄR, karaktären Adam

vår konceptbild för adam-karaktären (ritad av kenny magnusson & danny geurtsen)


---


Storyboard till



EXT. UTANFÖR AFFÄREN -- KVÄLL

ADAM sitter bekvämt i närheten av en utgång och bara tittar mot dörren. Framför honom ligger en hög av klubbpinnar. ZARA dyker äntligen upp, pratandes i telefon och märker förvånat Adam, ursäktar sig och säger att hon snart ringer upp.


ZARA

Hej du... vad gör du här?


ADAM

Jag väntar på dig såklart, tänkte att vi kunde ta en kopp kaffe.


Zara blir jättecharmad.


ZARA
Jaha du... dricker du verkligen kaffe?


ADAM
Nej.


Zara ler snabbt.


ZARA
Hur länge har du väntat här? Får du vara ute så här sent...?


ADAM
Ja det är klart! Jag ska vara hemma åtta. Vill du vara dejt eller?


Zara vet inte riktigt vad hon ska säga men agerar som vanligt varmt och kärleksfullt.


ZARA
Jo men... jag är alldeles för gammal för dig kära du.


Hon ler stort men får ingen respons – Adam ser så där kontrollerat iskall ut, hade ju övat på det här men inte riktigt förutsett denna utveckling.


ZARA
Det finns väl jättemånga tjejer i din ålder som vill gå på dejt med dig?


ADAM
Ja men jag har inte frågat dom. Kom nu.


Han sträcker ut sin hand till henne. Zara tittar sig lite omkring och accepterar den. De går iväg mot horisonten - Adam med oerhört stolta steg.



Vi fick med allt vi ville ur manus - men givetvis adderade bägge skådisar mycket annat gott också vi ju bara kunde tacka och ta emot. Vi testade massvis och på plats fick vi helt enkelt strukturera om resan en del när något ville behållas, hitta nya reaktioner till nya repliker så det skulle funka i klipprummet, men utan att ändra resans slutmål. Adams tankar var en idé jag fick ganska sent in i klippningen.


---


EXT. UTE PÅ EN ÄNG -- DAG
Schablonartat springer de plötsligt idylliskt på en stor äng, dansar, gör kullerbyttor, leker kurragömma, har hur kul som helst. ADAM kör lite streetdance och ZARA försöker härma.

EXT. VID VATTNET -- DAG
De två sitter på en liten båt vid vattnet och avslappnat håller om varandra. ADAM ler och räcker kärleksfullt fram en klubba, sin mest värdefulla ägodel, till ZARA som blir jätteglad.



Tanken var att spontant släppa loss de två skådisarna och med hjälp av steadicam-Nestor jaga dem och plocka fina stunder, och sen manusföljt avsluta på den vackra platsen vid båten. Klassiskt exempel på en scen som får liv på plats och sen allra främst i postjobbet, både för oss med det rytmiska, färger/effekter och för musiker Henrik José på sitt håll. Många, många timmar och versioner.



---


9732 (skriven/inspelad 2008, släppt 2010)

KVINNAN - 20-25-årig, bräcklig men stark, vacker, annorlunda.

MANNEN - medelålders, gärna lik kvinnan, kontrollerad, skuldtyngd.

Målet med denna film är att bjuda in tittaren till en gåtfull, spännande historia nästan enbart med hjälp av audiovisuellt berättande. Ingen dialog finns. Kronologiskt berättas filmen så man först i slutet får ihop pusslet, med bitar som förhoppningsvis är bra och intressanta var för sig. Filmens huvudkaraktär är atmosfären. Det finns mycket att studera och fundera kring för den nyfikne - men filmen kräver inget. Vid scenbyten hoppas jag att tittaren, tack vare tycket för scenen som just bevittnats, känner sig besviken de första sekunderna, ville inte lämna det som nyss utspelade sig, men snart kommer in i den nya scenen - och så fortsätter det. Berättar- och tempomässigt kan den påminna om Alejandro González Iñárritus filmer (21 GRAMS, AMORES PERROS, BABEL) eller Christopher Nolans MEMENTO.


---


Storyboard till


EXT. STRAND -- GRYNING
På svart bild hörs upprepade vågor, rytmiskt och lugnande. Bild kommer in, utan toning, på en enslig strand med något otydligt i mitten, långt ifrån. I takt med vågorna byts vinkeln till motsatt håll och närmar sig det nu urskiljbara objektet i mitten - en till synes medvetslös KVINNA. För den uppmärksamme är hon i 25-årsåldern, har ett sår högt upp på pannan men på sommarkläderna att döma har hon inte legat där särskilt länge. Bägge vinklar hålls kvar ungefär lika länge. Lågt, lugnande tempo med atmosfärisk ljudmatta, liksom i resten av filmen.

INT. INUTI BIL VID SPANINGSPLATS -- KVÄLL
Regn hörs slå mot en fönsterruta. En medelålders MAN sitter i en bil, tittar ut genom rutan i några sekunder, börjar rota i handskfacket där han hittar sitt paket cigg, tar ut en, tittar ut genom rutan igen, verkar se något intressant. Från hans vinkel ser vi, genom den vattendränkta rutan, samma KVINNA som ensam bakom ett villafönster naturligt verkar röra sig. Hon ser tillfixad och lycklig ut, inga tydliga skador och i bekväma kläder. Inuti bilen igen tar MANNEN sin kamera från förarsätet och zoomar mot köket. Vinkeln kommer närmre, KVINNAN går fortsättningsvis runt, verkar laga något inne i köket samtidigt som hon går och tittar till programmet på vardagsrummets tv.



Stranden letade vi efter i flera månader innan herr Lundgrens tips slog rätt. Att sedan på den flera kilometer jobbiga vandringen genom skogen släpa med sig all teknik på några hundra kilo var även det en pärs. Som plåster på de såren fick vi kossorna som jag givetvis ville använda mig av, och lyckligtvis fick vi (med hjälp av lite effekter också) in dem på ett bra sätt. I nästa scen var den kanske största utmaningen regnet – vi hade byggt en egen regnmaskin och under tre timmar innan inspelning hade fem pers hjälpts åt att få den fungerande över bilen. Att snart se det funka i det lilla fönstret av den år 2008 mytomspunna RED-kameran var magiskt.


---


Storyboard till


INT. INUTI BILEN -- KVÄLL
En bil saktar in och parkerar i närheten av MANNEN. För att låtsas upptagen och därmed mindre misstänkt pillar han med mobilen samtidigt som han försöker följa händelserna. DEJTEN ringer på huset, KVINNAN kommer lyckligt och öppnar, de kramas och går in. MANNEN tar upp en kamera från förarsätet och börjar ivrigt ta bilder medan de slår sig ned vid bordet, inzoomade. Alla är med KVINNAN i fokus och sedda ur stillbildkamerans perspektiv.

INT. SOMMARHUSETS TOA -- GRYNING
På toalettstolen sitter KVINNAN och letar i sin plånbok, plockar ur vad som finns i. Hon hittar ett anonymt bankomatkort, studerar det hastigt ---



Väldigt likt vad jag föreställde mig, fast med bättre Graffman och Najat. Det går liksom inte att föreställa sig dessa nyanser i spelet när man skriver, på vilket sätt de kommer göra allting levande - istället försöker man bara rollsätta rätt och sen ge dem utrymme.


---


ALLA ÄR LIKA VÄRDA (skriven/inspelad 2010, släppt 2011)

Till denna fanns nästan ingen förhandsinfo nedskriven - jag visste vad jag ville ha och eftersom jag gjorde den med Alec och Järps behövde vi inte anpassa eller pitcha för någon annan att kunna förstå. Vårat grundkoncept var en modern version av vår favorit Härlig är jorden med en huvudrollsinnehavare med trasig självinsikt och härligt skithumör. En "svår" sorts komedi vi själva skulle gilla. Narratologiskt var regeln att med stilla kamera låta protagonisten ge oss berättelsens röda tråd i sina knepiga bekännelser som däremellan varvades med rörliga, roliga klipp ur hans verklighet. Alltså jättestrikt på ena fronten och konstruerat för så fri improvisation som möjligt på den andra.


Lars blir arg när saker inte funkar. När magen bråkar, mobilen är dum, hans tjej häller på en massa salt utan att han bett om det. Fyra gånger har han sagt åt henne, nästan på skarpen. Nu orkar Lars inte bli arg mer.


---


INT. I SITT HEM -- DAG
GRABBEN sitter på samma sätt som innan, uttryckslöst stilla i tio sekunder innan något sägs.


GRABBEN
Det är samma sak med relationer.

Jag har ju sagt åt Greta att jag inte gillar för mycket salt i maten,

och ändå häller hon i för mycket salt i maten.

Jag har sagt åt henne fyra gånger.


EXT. UTESERVERING -- DAG
GRABBEN och TJEJEN sitter och äter ute nånstans, ser trevligt ut. Grabben ler och ser nöjd ut. Tjejen säger varsågod, grabben tar kärleksfullt en tugga - får tokryck, spottar ut och börjar skrika på henne om att det ju är för mycket salt igen.



Ganska fria tyglar och därmed massor av tagningar, flera riktigt bra och roliga tack vare skådisarna. Men även om några av dem egentligen var roligare som enskilda scener tyckte jag den här tagningen passade bäst ihop med resterande film. Jag och Alec lät show-Järps släppa loss, följde honom och försökte att inte börja garva.


---


INT. I SITT HEM - DAG
Som vanligt tyst.


GRABBEN
Jag kanske bara har otur,

hamnar i fel situationer och så där

och då blir jag lite arg på världen liksom.

EXT. PÅ EN BUSSHÅLLPLATS - DAG
GRABBEN sitter bredvid två andra på busshållplatsens bänk. Kameran följer honom då han går bort för att slänga godisskräp i papperskorgen, och när han kommer tillbaka sitter en stor BIFF på hans plats. ”Ursäkta men du tog min plats. Jag gick bara för att slänga lite skräpigheter.” Vår Biff är lugn och säger något om att ”men nu sitter jag här”. Grabben får tokspel och går till attack mot en stolpe.


Blev en del olika varianter på denna också, flera med Järps som fick ryck och slog något etc, men till slut kändes denna mest passande. Också fotografiskt fanns många alternativ. Beslutet att slopa replikerna kändes naturligt då de kort och gott inte behövdes, gjorde det roligare utan.


---



DEN SANNA MÄNNISKAN (skriven/inspelad/släppt 2007)

Uppföljare till vår Terminatorn2 från 2004 och därmed med många av karaktärerna redan etablerade. Kort beskrivet är det en mockumentär - fejkad dokumentär - om en narcissistisk idiot-regissör som heter Jean-Pierre Robert och tror att han ska göra den perfekta filmen om ”den sanna människan”. Innan dess måste han dock göra en svensk-dansk version av Conan: Barbaren för att övertyga finansiärerna om sin skicklighet.

JEAN-PIERRE: Väldigt självupptagen, kontrollerat arrogant, glad och charmig, visar efter hand att han förlorat greppet om det mesta. Mössa med hår uthängande, grå t-shirt med "Living sacrifice" på, gröna, för stora byxor. Går lättklädd trots att det är vinter. Bär massvis av halsdukar och trasigt armbandsur. Näsblod första dagen han pillar med, sen en konstruktion av Bamse-plåster runt näsan. [Niclaz]

FELIX: Filmar allt och därmed aldrig med i bild. Är den mer eftertänksamme av de två ungdomarna. [Alec]

KARL: Norsk, karismatisk, spontan. Ser avslappnad ut. [Simon]

AUDREY: Rekryteras för att hon är lik Audrey Tautou vilket J-P tror han kan tjäna på. Pratar lite persiska då och då men sitter mest och tuggar på sina kalorifria papper och tyst sjunger på något. Ser drömmande ut, kanske om genombrottet. Söt. [Maryam]

ARNOLD: Bara med i en scen och bär då vad Schwarzenegger bär i Conan-filmen, fast i lågbudgetversioner och med hockeyklubba. Snäll och gör sitt bästa, men frågvis och med ett tynande tålamod. Bar överkropp. [Marcus]

PÄRRA: J-P:s slav. Säger nästan aldrig någonting men gör alltid saker med sina plastdjur i bakgrunden, roliga eller bara konstiga. Drömmer om att få starta en egen farm. [Erling]

TOMAS: Bara med som statist i sista Arnold-scenen, men hinner få både stryk och kritik. Hyfsat lik killen från Conan-filmen. [Manne]


---


EXT. VINTRIGT ÖPPET LANDSKAP -- DAG
Bild in på AUDREY som sitter och tuggar papper, har tydligt större bröst under tröjan än tidigare. I bakgrunden hör man J-P ge instruktioner till ARNOLD och låg musik från filmen som PÄRRA spelar för ensemblen medan han leker med sina djur. Vinkeln dras mot J-P som står och spelar in den tidigare visade scenen från "Conan"-filmen. ARNOLD lever sig in i rollen, svingar sin hockeyklubba, gör lite typiska miner. Håller på ett tag innan han stannar upp.


ARNOLD

Nej det går inte... det känns onaturligt med hockeyklubban.


JEAN-PIERRE

Jag byter ju ut den sen i datorn!


ARNOLD

Jaja men jag kommer ju ändå röra mig helt annorlunda!


JEAN-PIERRE

Äh...


J-P går fram till ARNOLD.


JEAN-PIERRE

Du är skådis, det är ditt jobb att låtsas.

Bara mentalt intala dig själv att det är ett svärd.


ARNOLD gör sig redo för ett nytt försök. J-P går tillbaka.


JEAN-PIERRE

Okej - varde ljus!


PÄRRA lyser en ficklampa mot aktörerna. ARNOLD ser ut att börja men stannar upp.


ARNOLD

Kan jag inte få göra den där romantiska scenen först så jag kommer in i det?


J-P funderar några sekunder.


JEAN-PIERRE

Jaha...


Klipp.


AUDREY ligger nu i mitten med ARNOLD åt höger och TOMAS på vänster sida. J-P står framme vid dem med sin lilla kamera i handen och tittar i den utfällda LCD-skärmen.


JEAN-PIERRE

Värdelöst! Tomas, du måste se mer mör ut har jag sagt!


TOMAS gör en överdriven gest med munnen som om han håller på att dö medan J-P går fram till honom. Vår kamera närmar sig också. J-P ser TOMAS i ögonen.


JEAN-PIERRE

Titta på mig.


TOMAS tittar J-P i ögonen och får en rejäl örfil. Han blir sur och häver ur sig någonting - J-P slår igen. TOMAS ser lugn ut. J-P går tillbaka och viskar ett litet "såja".


JEAN-PIERRE

Okej, nu kör vi.

Egentligen har hon lite repliker här men hon fattar ju ingenting

så vi får lägga till det i efterhand istället... så Arnold,

du får låtsas som att hon säger några berörande saker i fem sekunder,

sen tar du sakta upp henne och kysser henne.


ARNOLD

Vet hon om det då?


JEAN-PIERRE

Sätt igång musiken. Varde ljus!


Medan storslagen musik spelas spelar aktörerna ut fram till att ARNOLD tar upp henne och får en stark knuff från en arg AUDREY. Hon börjar argt rabbla saker på persiska mot J-P. Under tiden hon rabblar vidare står J-P och nickar förstående mot henne.


JEAN-PIERRE

Försök igen nu!


ARNOLD

Nu?


JEAN-PIERRE

Ja, kyss henne!


ARNOLD

Det kommer ju se jättekonstigt ut!


JEAN-PIERRE

Nejdå... försök nu!


ARNOLD försöker men får en smäll. AUDREY blir väldigt arg och börjar springa därifrån. Kameran följer henne en bit, sedan snabbt tillbaka på J-P.


KARL

Stack hon eller?


JEAN-PIERRE

Det gör ingenting... det vara bara bra.

Jag har ju redan filmat henne med de nya brösten så

det är bara att byta ut henne i efterarbetet sen. Pärra!"


Klipp.


I samma situation som tidigare ligger nu istället PÄRRA på marken där AUDREY låg.


JEAN-PIERRE

I filmen är replikerna så här:

"hold me", "kiss me", "kiss me", sen kysser du honom,

sen är det "let me breathe my last breath into your mouth",

"i'm so cold", "so cold", "keep me... waaarm", "keep... meee."

Pärra kan det där på danska så det är bara att sätta igång.


De gör sig iordning - ARNOLD ser dock väldigt obekväm ut.


ARNOLD

Det här är ju jättebögigt ju!


JEAN-PIERRE

Låtsas som att det är en tjej bara...


ARNOLD

Men det är ju en kille! Alltså... jag vill inte kyssa en kille.


JEAN-PIERRE

Nähe... börja med att krama honom då?


ARNOLD

Jaja...


JEAN-PIERRE

Varde ljus! Eller ja just det...


PÄRRA agerar med fin inlevelse medan ARNOLD mest verkar tänka på att det är bögigt.


PÄRRA

Håll maj. Kyss maj. Kyss maj.


De kramas, länge och ömt.


PÄRRA

Låt maj andes in mit sidste andetag in i din mund.

Jag fryser. Jag fryser. Håll maj varm... håll maj... vaaarm.


PÄRRA verkar dö och ARNOLD bli överspelat ledsen, vrider huvudet på typisk Arnold-stil och låtsastorkar sina osynliga tårar.


JEAN-PIERRE

Vi får sluta där - mina batterier tog slut för flera minuter sedan.


ARNOLD reagerar inte kraftigt - bägaren har bara runnit över.


ARNOLD

Asså jag lägger ner nu, det här var det sämsta skit jag varit med om.

Och du snackar om nåt revolutionerande realistiskt människoporträtt

och att hitta själen och sånt. Och du har varit med i tidningen och allt det där...

näedu... jag åker hem nu... och du behöver inte betala mig...

inte för att jag tror att du skulle kunna det.


Kameran är i J-P:s ansikte för reaktionerna. Mot slutet av meningen ovan vänder han blicken mot kameran och skäms lite, ser för första gången undergiven ut.


JEAN-PIERRE

Ni behöver inte filma det här.


Snabbt vinkelbyte till ARNOLD som vandrar iväg i jacka, tillbaka mot J-P igen.


JEAN-PIERRE

Det är nog bättre om du sparar batterierna... du såg ju hur det gick för mig.


Ljud och bild ut.



En film många tror är improviserad eller till och med på riktigt, vilket ju såklart är det bästa betyg man kan få både vad gäller skådespel och manus. Jag var väldigt nöjd med hela gänget.


---


Eftertexter rullar medan en ruta i höger bildkant visar vad J-P själv filmat med sin kamera under ARNOLD-scenerna, utan ljud. Man ser även några scener när han filmar en PÄRRA som sitter ned någonstans och får sporadiska örfilar, spottloskor och liknande, verkar få instruktioner att gråta. Några scener även med hans plastdjur.



Den enda scen vi hade kvar, jag och Erling fnissade åt vad vi skulle göra, gick in i badrummet och lekte oss fram. Jag älskade hans ”store, snälle Gud” och på bara några minuter var vi klara.


---


För hela filmer eller manus är det bara att maila mig, nme@elenziah.com. Mer info finns annars på vanliga elenziah.com och erlingmark.com. Nu gravidar jag vidare.


Norrmannens leende

Följande text skrevs ursprungligen för en specifik publikation, blev för lång och åsiktsfylld och jag ville inte ändra och därmed förstöra den.

- - -

77 döda och förstörda barnakroppar
utspridda längs stranden. I en polisbil ser vi gärningsmannen i form av leende norsk blondin som hoppas att vi ska söka förklaringar till något så till synes oförklarligt i hans "2083"-manifest - var annars? Givetvis går jag frivilligt i den fällan, vet ju att jag måste få försöka förstå.



1518 sidor av utförlig dagbok, en avhandling om hur och varför det gått fel i "Eurabia", instruktioner om hur man bygger egna bomber, beskrivningar av vänner, åsikter om allt möjligt. Välskrivet och strukturerat, många gånger övertygande. Den leende blondinen bjuder till och med på sina insikter om hur surrogatmödraskap borde fungera, lösningar i Gaza-frågan, propagerar för att romer ska få ett eget land och ger oss några sidor om "solutions for South Africa".


Men framförallt är det en instruktionsbok i att förstå och bli som den han ser sig som - "a hero of Europe", "a perfect example which should be copied, applauded and celebrated" - skriven till dig och mig i hopp om nya terrordåd. Den innehåller för enkelhetens skull till och med en checklista att gå efter: gör en tidsplan, var försiktig socialt, håll dig i form, sola gärna, använd snygga foton på dig själv och retuschera bort skavanker. "Yes, this sounds gay, but looking "attractive" will significantly benefit the impact of our message as it will act as a force multiplier." Han har en poäng, och bilderna jag sett av honom i media är just dessa han själv valt. Han har gjort ett presskit, noga valt information att visa på Facebook och Twitter, och efter år av planerande måste han väl ha längtat efter att få testa om taktiken också skulle hålla i praktiken.

In fact, I ask only one favour of you; I ask that you distribute this book to everyone you know.
[...] I am fully aware that the media will attempt to label me as a nut. This is the most common strategy of combating political dissidents. [...] I will be labeled as the biggest (Nazi-)monster ever witnessed since WW2. [...] However, more spectacular operations will burden them and force public discussion. It will be increasingly harder for them to manipulate and distort the truth, or to prevent people from knowing what is going on. We are using brutal means because we have tried absolutely everything else. Within the boundaries of the EUSSR totalitarian system, we are left no choice. [...] I guess you will soon find out if I succeed or not. Remember, confidence separates the winners from the losers, so good luck.


Hur man som i övrigt intellektuellt strukturerad människa metodiskt kan skjuta ihjäl alla dessa människor lämnar jag för tillfället åt sidan att försöka förstå, men man kan ju bara undra hur han hade reagerat där i cellen om han hade haft chansen att följa efterdyningarna. Det där stolta, iskalla leendet vore förmodligen ett enda segerjubel.

För några dagar sedan gav hans fulla namn åtta miljoner Google-träffar - i skrivande stund är det 23. Manifestet förmodades ganska direkt vara det mest lästa pdf-dokumentet någonsin. Obama har reagerat, fotbollslaget Barcelona haft särskilda tröjor på sig, hans idoler Putin, Fjordman och andra har sagt sitt. Världen reagerar. Och som förväntat har det blivit en sådan förvirrad soppa av alltihop att man som nyfiken extra snabbt läser det där manifestet han så gärna vill att man ska läsa.


I nyhetsflödet har jag hört sanningar om "islamistiska terrorister" (SVT) och "al-Qaida-massaker" (The Sun), sett honom kallas nynazist, judehatare, hbt-motståndare, läst om folk som skyller på Sverigedemokraterna eller Helpers of the Global Jihad, fått förklarat att han "tränade prickskytte i World of Warcraft" (The Times) i ett spel där man inte ens kan skjuta. En försöker förklara med hjälp av horoskop, en annan är arg på svensk media som med dubbelmoral fyller sidorna med detta när ju 50 drunknade i Kongo samma dag. Självsäkre "sanningssökaren" Alex Jones menar sig ha förutspått allting dagen innan eftersom det, precis som 11:e september-attentaten, uppenbart är en bluff orkestrerad av storföretagen och de andra som styr utan att massan förstår. Norske statsministern Stoltenberg kommer nu få sitta kvar tack vare detta och kan mycket väl ha varit förberedd, menar han.


När en man för ett halvår sedan försökte spränga andra än sig själv under julruschens Stockholm blev konsekvenserna annorlunda. "Nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med. Frukta ingen, frukta inget fängelse, frukta inte döden. [...] Nu ska era barn, döttrar och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dör."


Okej att han bodde i Tranås - men vi har ju hört det där förr. Taimour Abdulwahab från Irak och med träning hos al-Qaida är enklare att sortera bort. Hade de sex bomber han placerat kring magen detonerat mitt bland folkhavet på Drottninggatan hade däremot historien varit en annan. Istället var den ende som dog han själv, och att han på jihadforum för det hyllas som en hjälte känns ju bisarrt.


Det är svårare att sortera in en kalkylerande, 32-årig blond norrman i samma fack. Likt de flesta massmördare beskrivs han bland de som kände honom nu som en sympatisk, "vanlig" kille. På World of Warcraft-forum ansågs han väldigt schysst och skämtsam, "never being able to harm a fly". Han älskade tv-serierna True Blood, The Shield och Dexter, hade Gladiator, 300 och Dogville bland sina favoritfilmer.


Både du och jag vet fler som tycker som honom. I det extremt långa manifestet finns det till och med en hel del jag håller med om. När han utan självömkan beskriver sin familj, menar att han tycker om dem och inte skuldbelägger dem samtidigt som han radar upp tragiska historier han beskyller det slappa samhället för känner jag genuin sympati. Hans mamma menas idag ha en tioårings mentala kapacitet som följd av en herpes-utvecklad hjärnhinneinflammation hon fått av styvpappa Tore, "a very likable and good guy" som legat med över 500 kvinnor och "spends most his time (retirement) with prostitutes in Thailand". Men sådant är ju samhället, menar han.


Sexuality is a kind of addiction resulting in both physical and social effects, and contributes to disrupt relationships and causes people to lie and cheat to achieve the pleasure of sexual gratification. Excessive promiscuousity (sexuality) is the cause of many of the problems in our society. We shouldn't necessarily adapt an anti-sexual stance but at least an anti-promiscuous stance. Promiscuousity should be demonised by the media, but instead they encourage promiscuous lifestyles.


[...]


I used to have pretty shallow ambitions where the goal of personal acquisition of wealth, gaining admiration from other shallow individuals and the attempt of gaining unlimited access to sex and parties was the driving force behind my existence. Pretty pathetic when you think about it really, but it's as we know quite common in a society in complete moral decay where you are completely detached from your extended family, your community, the Church and with little national and cultural identity and pride etc. It's a natural result of a fanatically consumerist society where the highest virtue and the essence of your existence is based on feeding your own ego. You become a zombie where the highlight of your day is purchasing a 1000 Euro garment or a 100 Euro sushi meal, or getting a blowjob from someone you met outside the toilet at a club that Saturday.


[...]


When I was at the top of my game, I had everything. At least, I thought I had everything when in essence I had lost everything. The problem was that you simply want more and more, you never get enough and you end up being put down when you are unable to exceed past achievements. It's a never ending cycle you really can't beat.


[...]


It has always been very tempting to just go with the flow, sticking your head in the sand and deal with problems as they arise. Having passed the age of 30, I'm now in a situation where I have to decide whether I want to get married and start a family. I can choose to live a normal life if I want to, just like my friends are doing. Get a cute girlfriend, get married, have kids, continue my career and earn 50 000-60 000+ Euro per year. The problem as I see it is that I truly fear for the future of Europe. [...] There are good men and there are individuals who don't care at all. The person who has nothing for which he is willing to fight, nothing which is more important than his own personal safety, is a miserable creature and has no chance of being free unless made and kept so by the exertions of better men than himself. I chose selflessness, to resist a tyrant oppressor by all means necessary. I couldn't live my life as a cowardly hypocrite, sticking my head in the sand.


Många poänger men känner du igen dig i massmördarens åsikter bör det inte vara mer skrämmande än om du också gillar Gladiator eller har två ögon precis som han har - jag tror de flesta tänkande människor resonerat liknande. Tvärtom är det ju ett sundhetstecken att ha ifrågasatt meningen med våra liv, försökt hitta sin plats i en ström som känns stark i vad man borde och inte och göra det utan att förlora friheten att få tycka och leva som man vill.


Den leende norrmannens önskan är ju dock inte bara att vi intellektuellt ska vakna upp utan också få lärljungar som går i hans fotspår vad gäller terrordåd. Kan en Adolf Hitler på några år få sina miljoner landsmän att lättsinnigt mörda ett visst slags människor så borde ju den leende norrmannen - med vårdat yttre, statistik, argument och en hel gör det själv-guide att referera till - kunna få med sig någon. Twitter-citatet från Mill om "en person med en övertygelse är lika stark som 100.000 som bara handlar utifrån intressen" låter ju trovärdigt oavsett om man tänker på karismatiska och/eller viljestarka ledare i form av grymma diktatorer, självmördande sektledare likt David Koresch eller en mer harmlös Hans Scheike dit kvinnor vallfärdar för att få tröst av hans "natursmisk". Alla vill vi ju tro på något.


I denne massmördares fall tror jag att han hade behövt fler kompisar, vettiga människor att på riktigt prata med, utmanas av, kunna spegla sig genom och därmed se fler perspektiv. Ju mer jag läst desto mer har en ensam man utkristalliserat sig, mentalt kapabel till mycket men för instängd för att utöver intelligent också vara klok. Även om världen är full av idioti kan han inte tro att han kan övertyga andra än just idioter om att han skulle ha offrat sitt liv för ett Europa han menar sig älska snarare än för att försöka göra sig själv odödlig precis som vilken liten al-Qaida-terrorist som helst. Hade han verkligen drivits av budskapet att förhindra ett "multikulti-Eurabia" så hade han väl kunnat använda den höga tron på sitt intellekt, utseende och sin sociala förmåga till att exempelvis bli kändis, politiker eller på något annat sätt få den uppmärksamhet som behövs för att på fredligare vis påverka. Om såväl varenda ord i det 1518-sidiga manifestet skulle vara sant så vill ju heller inte människor lyssna när upphovsmannen som pr-trick leendes mördat 77 människor, och även det borde han förstå. Det gör han nog, men är väl desto mer tveksam till om det finns människor som ser igenom det trots att ha läst hans långa, välformulerade utläggningar som skapats för att propagera för sin trovärdighet. Han känns helt enkelt för desperat för att vara övertygande.


Manifestets mest citerade författare är Fjordman, som i en artikel om attackerna mot Pearl Harbor skriver följande: "And second of all the discipline and intelligence needed to not only plan but successfully carry out such a bold surprise attack are the hallmarks of a high-IQ people."


I kommentarer till Fjordman - inte om ovanstående inlägg - skriver den leende norrmannen bland annat så här: "Keep up the good work mate. You are a true hero of Europe, although most ppl wont realize this for a very long time" och senare "I will make my contributions available as well".

 

Vill man ha ett enkelt svar på något egentligen långt mycket svårare ser jag det här, och mer som stärker bilden av en ensam kille som bara ville bli bekräftad behöver åtminstone inte jag. Tyvärr lever vi dock i en värld som den leende norrmannen trodde skulle reagera ungefär som den har gjort, och det är ju bara att hoppas och till den mån man kan försöka motverka att någon ny ensam kille försöker bli odödlig på samma sätt. I ett samhälle där kända mördare som Lasermannen, Helge Fossmo och andra får både beundrarbrev och kvinnor som erbjuder sig som sexslavar är ju något väldigt konstigt - där håller jag med honom. Skulle den leende norrmannen kunnat läsa om sig själv på Expressen idag hade han också sett en stor bild med rubrik om "Thomas, 37, har fött tre barn: "Vi kan hjälpa andra" och säkert lett ännu större igen. Vi lever inte i det 1950-tal han önskar.


Jag hoppas att leendet hos denne norrman en dag blir till en insikt om att han bara var en av de idioter han föraktade, inte bättre än en liten al-Qaida-docka som slogs med eld mot eld enbart för att själv synas bättre. Skillnaden var att han dessutom saknade genuin kärlek och empati, precis som den Hitler han menar sig avsky och nu är broder med.


Sicken pärla

Annonserade om att hyra ut ett rum för några år sedan och fick då dröser av svar, varav det nedan måste vara min all time fave. Tänk vilka härliga människor det finns där ute, och tänk så gärna jag skulle vilja bo med allihop av dem!


Ju mer man försöker förstå hur processen måste ha gått till desto roligare blir det ju: konsten att skriva är ju att på rätt sätt rikta det till sin läsare. Varför detta upplägg? Varför vill jag med rummet veta hur gammal hennes bil är? Och hur länge kan hon ha skrivit på detta egentligen - ägnade hon en hel dag bara till mig (som dömde ut henne redan på mailadressen)? Vad gissar hon det ger för intryck? Det verkligen kryllar av små guldkorn...


"Han tar sig en öl ibland, men mer än så är det inte."


Ja men då kan vi bo ihop. Vi kan bli som en familj tillsammans. Till skillnad från förmodligen de flesta andra så orkade jag iaf läsa hela mailet. Många gånger till och med :)


Tog väck hennes namn för att inte vara en elaking.


---


Jag heter --- jag är en finskt målmedveten tjej. Snart fyllda 25 år.
Jag flyttade till Uppsala pga. mitt livs kärlek, samt för utbildnings syfte.

Min framtid finns i Uppsala.
Jag behöver fast plan och stabil grundplats, för att starta ifrån: För att kunna fokusera på framtiden. Alltså ett tryggt hem för mig och min familj.
En start, en stabil grund för att sedan komma vidare i livet


Vårt mål: Är att hitta vårt eget på landet: Det krävs några år: Av hårt arbete för att tjäna pengar för att nå dit vi själva vill.


    * Jag har tagit ett kliv ut i världen.


Jag och min pojkvän, fann varandra (sambo) Han: Är snart fyllda 27 år.
Därmed för min del, för att skapa mig ett nytt liv och trygghet för att kunna bygga min framtid inför vuxen livets ansvar med min familj.


Efter att jag träffade min drömprins, så har det gått i vågor med flytt hit och dit.
Sen blev det för dyrt för mig att betala dubbla hyror och jag fick säga upp mitt gamla trygga hem i Uddevalla och fara hit.
Jag har klarat mig själv sen 16 års ålder. Jag är självständig och måste leva mitt eget liv med min familj: Just nu är första steget Vårt eget trygga privata Hem med vår hund.


Flytten från --- till Uppsala:
Det blev en lång och slitsam flytt, 44 mil att åka i vinter, halka och dessutom med en bil 20 år gammal +  Ett helt hem i flytt skåp att åka tvärs igenom landet.


Vi överlevde resan, jag och min kille och våran älskade hund.


Just nu: Står mitt hem utspritt lite varstans.


Faktum är att jag är bostadslös, pga. att jag och min pojkvän inte kan ha våran hund där han själv är inneboende på landet, därför att det där: Bor en hel familj där päls allergiker finnes.


Därför är det så att min kille har ett tryggt hem och familj här i Uppsala.
Men det är inte som läget ser ut för mig.
Jag måste kämpa för att bygga mig en trygg och stabil tillvaro här i Uppsala.
Inte lätt men jag klagar inte.


Min familj bor långt borta, släkten är finsk och majoriteten av min familj bor i Finland.


Mamma och pappa är Finländare.
Mina föräldrar bor i Ljungskile, som ligger i Västra Svealands kommun som ligger i Västra Sverige. Västkusten. Västra Götaland.
Där: Är jag och mitt enda syskon, min bror uppvuxna.
Jag och min bror, födda i Sverige, därför så talar det tydligt att mina föräldrar bott i Sverige ett tag.


Nu är jag ny ung ensam kvinna i Uppsala med en familj, men jag saknar ett hem.
Ett hem att leva tillsammans med min pojkvän och våran hund.


Det är jag som söker bostad där jag kommer betala hyran för oss båda.
Behöver komplett / bostad för min familj.
Han kommer att ha två hem, ett eget med sin familj och ett hem hos mig.
Han betalar inget för hemmet tillsammans med mig. Det står jag för.


Just nu är jag tillfälligt inneboende, jag måste flytta innan månaden är slut.
Jag bor i ett rum,  tjejen jag hyr in mig hos skall ha egen släkt som skall flytta hit sen, därför kan jag inte få bo kvar just här i jag: Nu befinner mig.


Lite komplicerat med det är så det ligger till.


Vi är skötsamma.
Vi röker inte.
Han tar sig en öl ibland, men mer än så är det inte.


Vi har krav att det måste vara en trygg tillvaro med lugn och ro, utan päls allergiker eller jobbiga grannar.


    * Vi är exemplariska på att vara goda människor.
    * Vi har världen finaste och snällaste tik hund.


Vi vill inte ha problem pga. jobbiga grannar, som det tyvärr finns mycket av i detta landet om man bor på fel ställe.


Vi vill leva ihop tillsammans ifred utan, utan invändningar.
Vi vill givetvis ha ett helt eget hushåll ifred: Men nu är det ganska akut:
Då är det viktigaste att ha en trygg plats där vi kan leva som en familj även om det skulle innebära viss sällskap, tills vi sen hittar vårt egen privata hem.



Inget får vara oklart för min del.


Något du har att erbjuda?


Kontakta mig via denna mail adressen.


Vänlig Hälsning
--- med familj.

---

Är det sådana här tjejer som har de mest populära bloggarna, spelar WoW eller är med i Paradise Hotel? I don't gets it! Men jag vet att jag tycker om henne, på sätt och vis.


Hör min vuvuzela!

Det gäller att ha tur med lottningen för att vinna VM. I senaste mästerskapet hade mitt guldtips Italien Australien och Ukraina i åttondel respektive kvart, medan flera av konkurrenterna fick lägga kraft på att slå ut varandra.


Argentina, England, Tyskland och Mexiko gör nu upp om en semifinalplats, där troligen Spanien eller Portugal väntar. På andra sidan slutspelsträdet slåss de mindre skrämmande Sydkorea, Uruguay, USA och Ghana om en semi. Holland och Brasilien möts nog i kvarten innan och vinnaren där bör därför ta sig till final. Vilka motståndarna blir är ju svårt att sia om, men känslan säger ändå Brasilien eller mitt kära Holland som bra kandidater till guldet. Ska exempelvis England vinna - jag tippade på dem innan VM - så kan de behöva slå Tyskland, Argentina, Spanien och slutligen Brasilien. En väg likvärdig den Frankrike tog till finalen senast men ändå väl otrolig.


När jag tidigare år skrivit om mästerskapen brukar jag nämna hur klubbfotbollen, särskilt då Champions League, alltid lämnar avtryck på kommande mästerskap. För två år sedan var Barcelonas rörliga fotboll den de flesta försökte spela, och då vann Spanien EM. I år har CL mest bestått av avvaktande, försiktiga matcher där inget lag vill förlora, taktiskt disponerat så helst nio spelare finns bakom bollen i försvar. Ska man hitta ett Inter bland landslagen så tycker jag att England och Brasilien ligger närmast.


Slutligen: tänk vilken grej om Maradona skulle vinna VM! Här har världen unisont kallat honom pajas, vi sitter och skrattar åt hans uttalanden och ler åt hur han gestikulerar på bänken. Han sitter på presskonferenserna och upprepat jämför Messi, "grabben", med sig själv. Samtidigt glömmer vi nog en grej - karln måste ju trots allt förstå vad han riskerar! Att vinna ett VM är fruktansvärt svårt. Han är redan Gud i hemlandet, påstås ha kyrkor som ber till honom. Så kommer han här, taktiskt till synes ganska okunning, och spelar ut kortet med just sin legendstatus för att ge spelarna tro på att det kan gå. Gör det inte det, och det tror jag inte att det gör, så kommer kyrkorna där hemma fyllas av tvivel. Skulle Argentina å andra sidan vinna guld, 24 år efter att Maradona själv fixade hem det tack vare bland annat Guds hand, blir han i Argentina en mänsklig Gud de nog tror kan flyga och har evigt liv. Jag tvivlar på att han ens vet vad zonspel är.


---


URUGUAY-SYDKOREA 2-1, lördag 26:e kl 16:00
Sköna Uruguay mot nästan lika sköna Sydkorea - trist att ett av dem ryker! Sydkoreanernas fart har imponerat men Uruguay känns mer komplett som lag, har defensivt nått upp till nästan samma höjder som den förväntat bra offensiven med Suarez och Forlan. Förmodligen en väldigt rolig match.

USA-GHANA 0-1
, lördag 26:e kl 20:30
Amerikanernas kämparglöd mot Afrikas hopp, varav de senare lär ha den sista rejäla bistormen med sig från läktarna. Och är det något lag som hanterar det bra så är det ju USA. Som lag tycker jag Ghana är klart bättre men saknar avslutare - men det gör USA också. Matchen känns därmed mer som en viljekamp där något fult mål avgör. Dramatiskt men kanske inte lika välspelad som andra åttondelar alltså. USA bär hemlandets soccer på sina axlar - Ghana bär hela Afrikas medverkan i sitt eget första VM. Svårt vilket som väger tyngst. Jag fegtippar på Ghana för att jag tycker det är det bättre laget rent spelmässigt.

TYSKLAND-ENGLAND 1-2 (efter förlängning), söndag 27:e kl 16:00
Häftigt slag som kan gå hur som helst. På pappret ser engelsmännen bättre ut och även om de inte imponerat är de svårslagna. I sina bästa stunder, som mot det skickliga Kroatien i kvalet, absolut guldkandidater. Största skillnaden lagen emellan är dock det mentala - tyskarna verkar ju sällan så lamslagna som England var i sina inledande matcher. Jag tror därför det mesta avgörs den första kvarten. Är England i förarsätet då, rakryggade och med tempo, så vinner de. Lyckas däremot tyskarna någon gång chocka så finns ju chansen att engelsmännen börjar darra igen. Som efter Greens tabbe, som när Rooney åkte ut under Svennis ledning, som när det blir straffar. Kanske med hjärtat, men jag tror krävande Capello i ett sådant läge är vad som tidigare saknats för England - hans vinnaregenskaper måste kunna smitta av sig. Och tyskarna behöver sin Bastian på mitten för att Özil ska kunna briljera. Det och en Klose i vanlig VM-form och Tyskland blir givetvis farliga.

ARGENTINA-MEXIKO 1-0, söndag 27:e kl 20:30
Repris av i mitt tycke förra VM:ets bästa match, och även denna gång i åttondel. Säkert tror de flesta att Argentina vinner enkelt. Att de kunde ha lekstuga inledningsvis beror dock också på motståndet, klart sämre än i många andra grupper. Dessutom saknar Argentina balans i laget, och Maradonas taktiska kunnande lär sättas på prov till slut. I kvalet såg det många gånger hemskt ut, trots alla stora namn, och har man sett någon av de matcherna så kan man inte låta bli att tvivla. Mot Mexiko bör det dock gå vägen. De är taktiskt skickliga, spelar riktigt kul fotboll och har flera sköna lirare - men mentalt brukar de vika ned sig en aning. Skulle tro att de vid matchstart har rätt taktiska upplägg och självförtroende för att vinna, men att det nån gång under matchen skiter sig för någon och påverkar övriga. En hård match hur som helst, med pytteliten skrällvarning. Argentina har bättre lag - Mexiko mer av ett lag. Skickligheten avgör denna gång.

HOLLAND-SLOVAKIEN 2-0, måndag 28:e kl 16:00 
Tycker Oranje gjort vad de behövt i gruppen, tagit full poäng utan att anstränga sig nämnvärt. Det finns absolut en växel till. Frågan är om de ens behöver använda sig av den i denna match heller - kaxigt så tror jag inte det. Med Robben på plan blir det dessutom ett helt annat anfallsspel, både tack vare hans flöde med boll men också som följd av all den uppmärksamhet han drar på sig. Mot Kamerun satt van Persie och knöt Robbens skor innan den senares avgörande inhopp - jag förstår varför. Slovakien är okej, såg till och med taktiskt riktigt bra ut mot Italien, men bör inte räcka till.

BRASILIEN-CHILE 3-1
, måndag 28:e kl 20:30
Chilenarna är tekniska, snabba, påhittiga - men för små. Dungas kompakta lag kommer vara varsamt mot de - och det är ju konstigt att skriva när det gäller Brasilien - mer publikfriande chilenarna och inte släppa till särskilt mycket. Chile skulle behöva en Suazo i toppform för att kunna hota tror jag - nu känns de för ineffektiva. Samtidigt är brassarna, förutom stenhårda i defensiven, vassa framåt med de tre så olika Robinho, Kaka och Fabiano. Vinst i bägge matcher i kvalet, sammanlagt 7-2, talar även det för Brasilien. Bielsa kommer nog försöka överraska med någonting annorlunda, som tyvärr misslyckas.

PARAGUAY-JAPAN 0-0 (Paraguay på straffar), tisdag 29:e kl 16:00
Alltid lika sköna Japan har vunnit många hjärtan - det har inte Paraguay. Bägge saknar udd i anfallen och lär spela försiktigt. Skulle tro att japanerna ändå för matchen men att Paraguay blir farliga i de lägen de får. Slutar de sumpa så vinner Japan - blir det en fysisk match kan det gå åt andra hållet. Jag tippar gnetvinst för tråk-Paraguay.

SPANIEN-PORTUGAL 2-1, tisdag 29:e kl 20:30
Ogillar bägge lagen, särskilt portugiserna, och hoppas på minst 22 gula kort plus några röda. Och skador. Kanske kan domaren komma på nåt sätt så bägge förlorar. Storebror Spanien känns hur som helst bättre, särskilt på pappret. Spanien kommer rulla runt medan portugiserna letar kontringslägen, och ska de vinna så är det nog ett måste att fixstjärnan ordnar det - övriga duger inte till mycket i offensiven. Ronaldo får förhoppningvis gråta istället. För Spaniens del tror jag det är dags att våga sätta Torres på bänken.

H U P  H O L L A N D  !


Hoppsan

Runt midnatt igår fick jag mig en överraskning. Gick med musik i öronen, gömd i luva och på väg hem när en kille i motsatt riktning oväntat svängde mot mig. Innan jag hunnit få av mig ena hörluren - jag trodde ju han ville fråga något - hade jag fått en vevarsnyting rätt i skallen. Halkade bakåt, tappade grejor och landade snett in i snödrivan bredvid, och hann också slås av några tankar de närmaste tiondelarna:


Varför? Vilka skulle vilja hoppa på mig? Vad borde jag göra? Stor kille, kände inte igen ansiktet och hörde inte om han sa något.

Närmaste halvsekund försökte jag ställa mig upp medan jag fick ur mig ett undrande "varför", men träffades istället av en hoppspark och ett till slag och hamnade på arslet igen. Jaha, inte slut. Frågade lika undrande vad han höll på med men han svor mest, och försökte med en ny knock mot mitt ansikte jag nu hann undan så det blev nya tiondelar av snabba tankar:


Okej, det här gick inte att resonera med - arg kille. Var han bara full eller var det mot mig? Definitivt full. Borde jag dunka till mot magen eller är det synd om stackaren? Synd om. Bäst att akta först.

Några sekunder senare hade jag halkat mig därifrån, fortsatt fråga honom vad som hände och såg nu hur ångerfull han såg ut, verkade ha kopplat på hjärnan. Puckad, stackars kille.


Gick och hämtade mina prylar vid snödrivan, satte på musiken igen och tänkte att jahapp, här blev man nyss misshandlad - det var jag verkligen inte beredd på. Tur att det inte var henne han hoppade på.


Sen började jag fundera på hur knäpp jag var som likt jämt mest undrade varför, detta ständiga varför, innan jag ens insåg hur ont jag fått av smällar och misslyckade landningar. Ingen panik - bara förvåning. Skulle jag bli påkörd av en bil nån gång skulle jag beroende på humör kunna reagera på två förvånade sätt: ett lugnt "skit också" eller ett lugnt "jaha", och känna ånger över allt jag inte hann med - att säga hejdå till exempel.


Ordspråket "den som förstår förlåter" kan ge rätt sinnesjuka konsekvenser. Hade det däremot hänt henne hade jag nitat stackaren.


Och jag som ville så väl

Något jag genom livet varit duktig på är att försätta mig i onödigt problematiska situationer, nog särskilt med personer jag inte riktigt lyckas nå som jag önskar. Jag har ju hört det här om att dåren förblir dåre, att man inte ska prata spanska med en polack och så vidare - men vadå, man måste ju försöka! Tänk så hemskt om alla slutade, och är jag kaxig nog att tycka de behöver mina fantastiska råd så får jag väl bjuda på några misslyckanden då och då.


I somras fick jag ett erbjudande om att bli den svenska rösten till en spanskproducerad GPS - självklart något jag skrattade högt åt med min mesröst men tackade ja till. Skitkul grej ju, "SÅ TAR DU HÖÖÖGER!" Vi mailade lite fram och tillbaka, hela projektet började verka alltmer snurrigt och amatörmässigt och när jag för egen del gett upp så valde jag att göra en sån här grej man avråds från - försöka ge konstruktiv kritik. På ett så fint sätt jag bara kunde - i all vänskaplighet liksom - tyckte jag mig kunna bidra till en förbättring av det autosvar på mail de gav som förstaintryck:


"We will answer you shortly, after of look your request"


Det där var ju kanske inte helt korrekt engelska dårå. Så jag skrev ett, tyckte jag själv, jättesnällt mail - "not at all to be rude" - med bättre språk och fick följande till svar:


Hi,
This is JAM (Jamlocuciones Owner).
Sorry Mr. N. M. Erlingmark not at all to be rude, but my company is fully serious and professional ...Ok?. I 'm in this bussines 20 years...Ok?.
I know many companies that write in a perfect english or without "color tornados" and they are very "little professionals" or simply stupid or thieves.
Do you prefer that we speak in my own langue, spanish, the enxt time?.
And yes, of course...Our company work around the world and we "speak" or use a commercial and international english with many accents and different expressions and obviously we can not speak too well as a native "as  you".
Would happen the same if you try speak in spanish like me,heheh
By the way, You know... really the "authentic"  ENG and SPA languages only are the SPA and ENGL spoken in SPAIN and UK because the other SPA and ENGL langs. are simply accents or "different evolutions" of our langs.
Have a nice day there...and please "thinking in yourself and your abilities" before of do any critic to any other collegue...


Mhm, det där gav ju inte direkt de resultat jag hoppades på - och vi blev nog inte bättre kompisar. Och visst, karln verkar ju känslig och snurrig, men... klart man i sin divighet måste försöka hjälpa stackaren - det där håller ju inte. Så jag svarade:


Hi,


well, as I said, that wasn't at all meant as critizism - I'm simply trying to help you here. If I'd think about hiring you, find spelling like "bussines" and such, I'd think that if you can't even get the language right, you're probably not good at the rest you do either. Get my point? I don't want to lower your spirits here, but do consider a proofreader when you want to make certain that it's flawless. And an auto-reply with such shitty English doesn't give a good first impression, I assure you. Neither does "proffesional" in the subject field.


Just trying to help amigo :) And I'm not a native speaker - I'm from Sweden.


Jovisst, kaxig svenne där, speciellt med det överlägsna slutet. Men en vettig person borde ju förstå att jag redan från början ville väl, tyckte jag. Vänskaplig gest, bryr mig om min medmänniska, fin kille liksom. Det verkade han ha insett i sitt nästa svar:


Hey again Mr.Perfect ...
We have not asked you assistance or help. Ok?.
Hahahahaha, .. wel,..and if you are swedish, .. Why "shitty" are you criticizing our way of write in English?.
Sorry, I do not have time for such nonsense with people like you.
Please, no more mails ... have a nice day there and good luck in the future( you will need it if you speak in this way with your potential customers like us).


Ingen idé att svara på det där såklart - redan hade jag ju bara ställt till med elände istället för något annat. Han nådde fram med sina poänger bättre än jag. Och samma fina "we will answer you shortly, after of look your request" stod kvar i autosvaren.


Ikväll fick jag ett massmail från denne fascinerande man om en lägenhet han ville sälja, skickad till denna kontakt ur hans adressbok:


LOCO niclaz e. (SUECI)
nme@elenziah.com


 


Man kanske borde slå till? Kompispris? Fin toa ju.

Nytt och spännande

För nästan precis tre år sedan satt jag och under två timmar snackade med en kille som heter Måns. Om film, vad vi ville, diskuterade och delade. Väldigt skicklig tyckte jag, egen stil och berättade på det sätt han ville, bra öga.


Konst handlar om att nå sin betraktare - egentligen inte mer än så. Alltså har det inte särskilt mycket med teknik eller dylikt att göra. Men vill man försöka göra vägen till att bli en ny Kubrick eller valfri mästerregissör inom film lite roligare så kan man påstå att spelet består av något liknande nivåerna nedan. I den så kallade verkligheten är det såklart långt mycket mer invecklat och luddigt men... what the häck!


Level ett - det första utforskandet. Lek med kompisarna, mördarfilmer, mamma eller syrran får spela tjejrollen och bäste vännen, typ 15 år, polis eller advokat. Eller i värsta fall tjej - man tar vad man har. För egen del ville jag såklart pröva mig fram och satt och analogt klippte och lade till musik och effekter i en snurrig kombination av video, PlayStation och halvtrasig stereo. Allting spelades in i den ordning som sedan blev i filmen och omtagningar visste vi inte hur man gjorde. Var någon kass så blev han sannerligen häcklad.


Level två - bättre försök med redigering. Numera är det i och med hur tillgängligt det är med både bra utrustning och redigeringsprogram klart lättare att snabbt ta sig hit. För vårat gäng var den första filmen på denna nivå 'She who vanished', en dröm för mig att då få sitta och redigera: välja tagningar, matcha med musik, pilla med bild och ljud. Jag var supernöjd, gänget imponerade, filmen fick suveräna betyg (av oss själva) och motivationen var på topp. Sammanlagt gjorde vi 15-20 filmer här och var mot slutet rätt duktiga på att göra mycket av det bajs till utrustning vi hade. Eftersom kamerans ljud var så fruktansvärt skitdåligt skrevs manus utifrån det och det satte många spår.


Level tre - börja göra vad man vill göra och försöka få klass på det. När man börjar känna sig hemma i processen kommer det nog ganska naturligt att man vill göra det mer felfritt, "proffsigt" (ett rätt äckligt ord tycker jag). Duktiga skådisar, ta ljud i mick och på boom och sedan mixa, få originalkomponerad musik av rätt musiker, färgkorrigera och lägga mycket tid på bilden, börja tävla och marknadsföra. Genomgående bättre teknik, planering, med mer seriös inställning från de medverkande och med tidskrävande uppgifter. Film är inte bara kul längre - ibland känns det till och med tvärtom. Jag ville i alla fall skitgärna försöka och jobbade ihop pengar att köpa "semiprofessionell utrustning". Klippande kände jag mig bekväm i och jag vågade nu göra mina första försök på historier jag ville berätta, lade ner oerhört mycket tid och engagemang på dem och tyckte jag lärde mig mycket.


Level fyra - i större format gemensamt nå samma mål. Ännu mindre begränsningar, och för att nå dit krävs rejäl utrustning och hjälp från ännu fler som kan sina områden bättre än en själv. Passionerade och lojala, hantverkare eller artister - de flesta sorter behövs. Vid det här laget har folk ofta förstått vad de är bra och vad de är sämre på, hittat sina roller. Man har även ett kontaktnät med vänner och bekanta i branschen man ger och får hjälp och kritik av. På den här nivån harvar väldigt många för att försöka få ett genombrott - till att kunna försörja sig, bli bättre eller mer känd, att få göra nästa stora grej. Vissa vill bara vidare, vissa är mer nöjda med att de får berätta som de gör, vissa verkar mest jaga status. Ofta verkar det också vara här folk inser vad branschen egentligen är för ställe och hur mycket skit maskinen innehåller, och bättre förstår om de vill syssla med kort- eller långfilm, dokumentärt, reklam, konst, tv-produktion eller whathaveyou. Jag är inte riktigt här än och vet inte om jag vill fortsätta heller - vi får se.


Level fem - att få göra en svensk långfilm.

Level sex - att få göra en internationell långfilm.

Level sju - att ha gjort en riktigt bra långfilm.

Level åtta - att ha gjort flera, något bara ett fåtal lyckats med.


För de som tar denna seriöst: givetvis finns det en massa mellanlägen, och en level sju-nisses senaste film kan självklart vara sämre än en nivå två-grej gjord på två veckor och med mobilkamera. Så funkar det ju, tycker jag åtminstone.


Att ta steg på en ny nivå är hur som helst en härlig känsla, aningen läskigt kanske men mest otroligt inspirerande. När jag satt och klippte det sista av 'I give', mitt första riktigt seriösa projekt, var jag vaken i ca. 40 timmar i sträck, sov tre-fyra, var vaken 30-40, sov några timmar, var vaken lika länge igen. Och jag var pigg och klar i skallen så enormt motiverad som jag var.


Tillbaka till samtalet för tre år sedan, det som ju fick mig att skriva hela detta epos. Jag hade nyss gjort klart min första level tre:a 'Ronny och det lilla' (som visas på Uppsala Kortfilmsfestival på tisdag) och var i full gång med seriösa 'I give' som tog två år att färdigställa. Måns hade precis nervöst premiärvisat sin debut på nivå fem, 'Storm', och var nu på väg att åka och filma 'Snapphanar' som skulle visas på SVT nästkommande jul. Entusiastiskt utforskande av tre respektive fem alltså.


I skrivande stund sitter Måns med efterarbete av sin första Hollywood-rulle, klipper Julianne Moore efter en budget på närmare 200 miljoner. Otroligt häftigt, nivå sex - önskar honom fet framgång. Med en i jämförelse löjlig budget på ca. 200.000 sitter jag själv och ändrar färger och pillar med mitt första försök på fyran, häftigt även det. Tekniskt ojämförbar med allt jag gjort tidigare, väldigt planerad, ännu mer Niclaz i stilen - en film jag hade velat se och andra kommer somna till. Med hjälp av massvis och med kanonduktiga artister som bidrar. Kanske går det åt häxpipan i slutändan, men det känns otroligt roligt och tacksamt att ha fått känna den här känslan av att göra någonting nytt och spännande igen.


Graffman, Erlingmark, Wilén, Jones, Lundgren.

Något som inte är lika roligt är allt nytt och ofta skitråkigt man också måste lära sig. Här har du en underbart inspirerande mening jag läste tidigare idag: "Demosaic algorithm selection: "Quadlet" decode displayed at half-horizontal and half-vertical resolution of the image sensor (fastest), or Bilinear demosaic which produces a full-resolution output (fastest at full resolution)."
 
Japp.


Killen kan

Mitt traditionellt stora intresse för amerikanska presidentval har i år tagits till en ny nivå. Sedan i januari har jag följt spektaklet så gott jag kunnat, med CNN, amerikansk radio, hemsidor och YouTube, då med ett rätt stort gäng möjliga kandidater att skärskåda och försöka förstå kärnan av. Att tävla i denna typ av politik och som åskådare hitta sin kandidat kan kännas som att i en ihopfantiserad serietidningsvärld försöka välja mellan olika superhjältar tycker jag - vem föredras av Superman och Batman? Och varför? Det de gör är ju i mångt och mycket att försöka övertyga allmänheten om sin egen förträfflighet, vem som är värd att både lita på och få ens röst till att bli världens mäktigaste man.

I tecknad form stod det då främst mellan tre kandidater: John McCain, krigshjälten som suttit som fånge i Vietnam och som alla verkar se upp till; Hillary Clinton, den första kvinnan med chansen, en stark rättvisekämpe livet igenom; Barack Obama, den mer oerfarne, svarte killen med det suspekta namnet och bländande leendet få visste vem han var. Stilige Romney ansågs ha en viss chans men försvann - jag tyckte han snackade för dåligt, saknade pondusen. Kristne evangelistpastorn Huckabee borde ha försvunnit tidigare med tanke på hur chanslös han i realiteten var, menade sig vara expert inom mirakel men vann åtminstone kändisskap och tycke för sin humor. Till slut gav även den så populäre Hillary upp.


Redan inledningsvis trodde jag på Obama, så starkt att jag för första gången i mitt liv satte en rejäl summa pengar på något. Kanske var han för ung, för okänd, för annorlunda, för svart - men med den karisman, hjärnan och bakgrunden skulle han vinna hjärtan ur många folkgrupper trots allt det där. Experterna respekterade honom trots ovannämnda brister men trodde inte att han skulle hinna vinna tillräckligt med röster på så kort tid för att bli nominerad före en så omtyckt ikon som Hillary Clinton. I så fall i framtiden - just då var han rankad som klar trea efter McCain och Hillary. Efter nattens uppvisning inför ca. 84.000 åskådare ligger oddsen på 1.40. Och man bara måste fascineras...


Första dagen av fyra på demokraternas konvent berättade hans fru Michelle om vilken fantastisk man hon hade, skickligt och känslofyllt. Andra dagen var det omtyckte Bill Clintons tur att hylla Obama, ex-presidenten känd som politikens kanske bäste talare. Nästkommande kvällar gjorde Hillary Clinton, John Kerry, Joe Biden och Al Gore detsamma, på sina egna vis - och alla med imponerande resultat. Även Bidens mamma hjälpte till, Steven Spielbergs kortfilm, den lite längre filmen om Obamas liv som uppoffrande för de fattiga och problemtyngda i Chicago, som gick Harvard och valde bort ett Wall Street-liv för att hellre hjälpa människor i nöd, med konstigt namn, utan riktig rastillhörighet och med den frånvarande pappan han bara träffat en gång. Enaren med hjärta och hjärna som ska få USA på fötter igen. Känslomässiga inslag och tal som nästan slogs om att bli det mest minnesvärda.



Och så var det då dags för Obama själv efter alla dessa kraftmätningar och hyllningar, i ett tal han helt enkelt var tvungen att prestera i. Han skulle visa sin mänskliga sida samtidigt som han skulle se ut och låta som en president. Han skulle övertyga det amerikanska folket, övertyga de som röstat på Hillary, tänkte rösta på McCain, de som ogillade honom som svart, ung, oerfaren, narcissistisk. Efter alla de där tidigare talen och inför över 80.000 som skrek så han var tvungen att säga alla varianter av "thank you" lite för många gånger, och på Martin Luther Kings 45-årsdag av det legendariska "I have a dream".


Efter att ha avslutat med ett citat från bibeln, stått på scenen tillsammans med sin fru, deras två jättesöta döttrar, katolske vicepresidentkandidaten Joe Biden och hans fru och firats med fyrverkerier var det nog ingen där som inte fick sig någon form av tankeställare. CNN:s experter beskrev Obamas tal som "a masterpiece", "the perfect speech", "he hit every single point", "a symphony rather than a speech". I bild såg man gråtande ur publiken som snart intervjuades och stämde in i hyllningarna.


Själv tyckte jag det var väldigt häftigt, uppenbarligen. Är man nyfiken över hur människan fungerar så var de här nätterna en enda stor oförglömlig gratisbuffé. Jag gillar killen (och tackar förhoppningsvis snart för stålarna), tycker det blir kul att följa även fortsättningsvis. För den som missade dramat skulle jag beskriva det som skitfilmen '
Left Behind' ungefär, fast tvärtom. Man borde kanske gå till affären och sätta en redig slant på att han är Antikrist... eller nej, glöm det där - skulle aldrig få degen tillbaka.



En hyllning och en gosig Taekwondo-fot på läppen

Känner att jag vill berömma SVT för deras OS-bevakning, och Kina för att de varit så... Kina, typ. Härliga, glada människor i ofantliga 1.3 miljarder upplagor, bortkörda och trampade på som om de vore 'Sim City'-prickar, synkroniserat överlyckliga med sina fotomobiler och öppna munnar på läktarna, otröttligt skanderande "KINA! KINA! KINA!" vilken liten kines som än tävlade. Hur kan man undgå att charmas?
 
Min kanske favoritscen i den aspekten var när Liu Xiang, hela folkets favorit och nu även min, hoppade runt som en skadad kanin, slutligen insåg verkligheten och drog sig ur inför över 90.000 stumma åskådare, grinade, såg sin coach stortjura, bad om ursäkt till nationen och fick, enligt rapporterna, styrets stöd. Ordern till folket var att stötta honom så han i framtiden kunde göra moderlandet Kina stolt. Bäst av allt: den kinesiska tjejens svar på reporterns fråga om varför hon gillade Liu Xiang så mycket - "because I'm chinese". Där satt den :) I min hjärna låter det lika stort och speciellt som av sin livspartner bli älskad för att man kan andas.



Oavsett allt man kan tycka om kommunismen, Tibet och whathaveyou vi svennar här borta väl egentligen inte vet eller fattar ett skit av så var det klass på detta OS, en klar överraskning för mig i hur oerhört kul det var att följa. All heder till Kina på den punkten - om trettio år tror jag att jag kommer minnas detta som det bästa OS:et jag sett. Beijing var värd både en Phelps och en Bolt. Och Jörgen! 


Men ett evenemang är ju inte mycket om det inte tas om hand på rätt sätt, och där tycker jag att SVT borde applåderas. Medan TV4 lyckades få något så stort som ett fotbolls-EM att kännas som en liten häftig alpturnering balanserade SVT gigantiska OS överlägset mycket bättre. Det handlar ju om att nå fram, bjuda in tittaren - precis som all typ av berättande gör. TV4 tycker jag hade flera plus också men mest minns jag oinspirerade uppladdningar inför match, självupptagna journalister, enorma reklamavbrott. Slog på både BBC och ESPN i slutet av turneringen och förstod hur jag till viss del slösat bort ett stort mästerskap som egentligen inte var den lilla alpcup TV4 förmedlade.

För den som missade det, den som inte håller med mig, den som kanske skiter fullständigt i OS: kolla bara tio minuter
Lind/Videmyr-sammanfattning här för själva kärnan av alltihop, berättat väldigt bra tycker jag. Smaken är ju som röven och allt det där men för egen del föredrar jag tveklöst SVT framför TV4 i sådana här sammanhang. En avslappnad, glad André Pops som skickligt styr och får det att funka hellre än en Ola Wenström som skrattar och ler och på många sätt gör samma sak - men med en så annorlunda inställning känns det som. SVT-nissarna sätter historien främst, och det vinner alla på när förutsättningarna är så bra som de är. Hellre Lind-Kappelin-Lagergren-Karlsson-Kjellman och de övriga som för SVT försöker gå på djupet än någon halvrolig men ytlig TV4-Max som åker runt och filmar sig själv glad.


Om

Min profilbild

NME