Gravid i hjärnan

Jag bär omkring på en ny hemlis nu, konstruerar mitt eget kärleksmonster. Efter tusentals sedda filmer, lästa artiklar, böcker, intervjuer och alla möjliga andra källor till information sitter jag med mitt livs första långfilmsmanus, drygt 13 år och ca 70 kort- och novellfilmer in i de egna försöken. Jag vet vad jag vill, känner mig trygg i att kunna förverkliga det - men vill absolut inte forcera nånting. Ungefär som det brukar vara.

Den här delen av processen är alltid den härligaste, den då man drömmer fram allting. Jag sitter med minst fyra textfiler öppna samtidigt, lyssnar på rätt sorts musik, klurar och klurar lite till, skriver om. Ibland händer ingenting, ibland är jag dum i huvet och tror att vad jag kommer på är bra när det är skitsämst, ibland berömmer jag mig själv i nån sekund och tycker att hela livet är en enda fest som aldrig verkar ta slut. Jag tänker skådisar, team, platser, bilder, musik, vinklar, färger, pr, trailer, teaser, affischer, hur vi får ut optimalt där och hur vi borde akta oss här.

För mig känns det viktigaste i detta stadie med manuskrivande - allt annat kommer ju egentligen senare - att det slutligen kommer kännas så pass rätt för egen del att jag med största möjliga lust kan gå in i nästa fas. Efter ett läskigt stort antal kreativa äventyr har jag verkligen lärt mig att jobba strukturerat, men jag har ju också vissa krav - ska jag ägna de kommande två-tre åren åt att bestiga detta brinnande berg behöver ju skälet vara bra nog. Blir det inte någons favoritfilm är det inte värt det.

Under ett av mina långa pass slog det mig hur jag kommer minnas det här, och jag som cirka aldrig är nostalgisk gick tillbaka och kikade runt i gamla projektmappar. Läste alla möjliga former av tidiga idéer och minnesanteckningar, såg konceptbilder, bortklippta scener, delar vi fick stryka, log åt födelser av det ena och det andra och hur det hade kunnat bli istället för hur det blev. Så är det ju såklart också alltid, att oerhört små händelser leder till de stora. Jag hade kunnat berätta många kul historier om sådant. Nedan tre scener ur 9732 vi på inspelning sorgset var tvungna att stryka på grund av tidsbrist.


Överblivna scener från

1. scen där kvinnan genom att rulla mellan radiokanaler skulle leta info
2. scen där mannen skulle stanna bilen och fundera
3. scen där nyvakna kvinnan skulle gå förbi det övergivna trädet


Fascinerade mig mest gjorde däremot musiken, hur jag alltid har en eller ett par låtar som för mig är helt associerade till respektive film. Lyssnar man på konceptlåtar av detta slag innan man ser filmerna tror jag man känner av tydliga frön till vad som sedan växte fram. Och känslan är sammanvuxen med övrigt och stannar kvar, åtminstone för mig.

Under skrivandet av 9732 var det
Telescope peak av Yellow6 som tog mig in i stämningen - faktiskt var den låten det enda jag lyssnade på, om och om igen. När jag var klar och närmade mig produktion hörde jag för första gången av mig till denne trevlige britt som snart också var filmens kompositör.

Idén till Superkär fick jag när jag gick med VNV Nations Saviour i öronen efter att nyss ha läst en genomcynisk bok om hur man raggar brudar. Tänkte mig hur svårt det vore att fatta för en liten plutt lik mig i den åldern, föreställde mig hur han entusiastiskt gick omkring och testade alla dessa råd - "treat the world as your bedroom" och "send mixed feelings - if a girl wants a reliable partner, she'll get a dog" - från den ena tjejen till den andra. När jag skrev manus och sedan bollade med medregissör Alec var det däremot Bit Crushers Hexadecimal genome och Henrik Josés The little things som spelades. Bad Alec lyssna igenom Josés prylar och föreslog honom som kompositör, vi frågade och fick en ny favorit vi året senare var dundernöjda med.

Till Gå mot rött ljus var det Workbench-låtarna Crocodile tears och Lonely guitar som la grunden, vars kompositör senare gjorde vår A heart of blood. Alla är lika värda skrev jag lyssnandes på Allan Petterssons slutdel av sin sjunde symfoni. Även till de flesta av övriga bland filmerna är slutprodukten och kompositören knutna till varandra på något vis - jag skulle kunna ta många exempel.

När jag nu länge skrivit denna långfilm har jag som stämningskompass haft en hel spellista, noggrant utvald och nu med låtar jag väl aldrig kommer kunna förknippa till nåt annat än manusskrivande. I denna lista finns det främst en låt jag kanske kommer vilja ha i slutet av filmen och därför håller hemlig, samt en pärla som sakta blivit manustema nummer ett: Request and reply av Polaski. Självklart innehåller en tvåtimmarsfilm ett väldigt brett känslospektra men jag tycker denna låt träffar kärnan rätt perfekt.

Också spännande är såklart att jämföra ritningarna med själva huset - manus kontra färdig film. Det är ju dessutom en helt annan sak att försöka göra det bästa av en repliktung scen där viss handling måste förmedlas jämfört med att artistiskt förvalta något som kräver mer audiovisuell känsla. Förhoppningsvis har man på inspelning även skapat sig lyxen att kunna dra nytta av allt man inte kan planera - som när en skådis gör nåt oväntat eller vi testar lite bilder.

Nedan bjuds några blandade inblickar till den nyfikne. Sätt dig in i regissörsrollen vetja, använd den text du läser som det du tillsammans med karaktärsbeskrivningarna har att utgå från, fantisera ihop scenen på det sätt du skulle gjort den och jämför sedan mot slutresultatet.


---


SUPERKÄR (skriven/inspelad 2010, inte släppt än)

ADAM - söt liten dansant och beslutsam sexåring, blyg men med stor nyfikenhet och vilja.

ZARA - drömtjejen. Varm och go 25-30-åring som inte försöker charma men råkar göra det ändå.

Adam är sex år. Lite drygt. Han gillar klubbor, rymdraketer och är världens bästa på street dance. I sina drömmar är han chäf över allt som är dyrt, äger ett helt imperiums. På riktigt är han jättekär i Zara också men bara lite. Hon är det finaste han har sett och snart ska han vara dejt med henne, det är han säker på. Kanske kommer de gifta sig.


Maja Ekberg och Hugo Wennergrund-Blom har huvudrollerna i en 28 minuter alldeles för kort kärleksthriller om barndomstiden då förälskelse enbart kom från hjärtat. Världens första feel great-film!


SUPERKÄR, karaktären Adam

vår konceptbild för adam-karaktären (ritad av kenny magnusson & danny geurtsen)


---


Storyboard till



EXT. UTANFÖR AFFÄREN -- KVÄLL

ADAM sitter bekvämt i närheten av en utgång och bara tittar mot dörren. Framför honom ligger en hög av klubbpinnar. ZARA dyker äntligen upp, pratandes i telefon och märker förvånat Adam, ursäktar sig och säger att hon snart ringer upp.


ZARA

Hej du... vad gör du här?


ADAM

Jag väntar på dig såklart, tänkte att vi kunde ta en kopp kaffe.


Zara blir jättecharmad.


ZARA
Jaha du... dricker du verkligen kaffe?


ADAM
Nej.


Zara ler snabbt.


ZARA
Hur länge har du väntat här? Får du vara ute så här sent...?


ADAM
Ja det är klart! Jag ska vara hemma åtta. Vill du vara dejt eller?


Zara vet inte riktigt vad hon ska säga men agerar som vanligt varmt och kärleksfullt.


ZARA
Jo men... jag är alldeles för gammal för dig kära du.


Hon ler stort men får ingen respons – Adam ser så där kontrollerat iskall ut, hade ju övat på det här men inte riktigt förutsett denna utveckling.


ZARA
Det finns väl jättemånga tjejer i din ålder som vill gå på dejt med dig?


ADAM
Ja men jag har inte frågat dom. Kom nu.


Han sträcker ut sin hand till henne. Zara tittar sig lite omkring och accepterar den. De går iväg mot horisonten - Adam med oerhört stolta steg.



Vi fick med allt vi ville ur manus - men givetvis adderade bägge skådisar mycket annat gott också vi ju bara kunde tacka och ta emot. Vi testade massvis och på plats fick vi helt enkelt strukturera om resan en del när något ville behållas, hitta nya reaktioner till nya repliker så det skulle funka i klipprummet, men utan att ändra resans slutmål. Adams tankar var en idé jag fick ganska sent in i klippningen.


---


EXT. UTE PÅ EN ÄNG -- DAG
Schablonartat springer de plötsligt idylliskt på en stor äng, dansar, gör kullerbyttor, leker kurragömma, har hur kul som helst. ADAM kör lite streetdance och ZARA försöker härma.

EXT. VID VATTNET -- DAG
De två sitter på en liten båt vid vattnet och avslappnat håller om varandra. ADAM ler och räcker kärleksfullt fram en klubba, sin mest värdefulla ägodel, till ZARA som blir jätteglad.



Tanken var att spontant släppa loss de två skådisarna och med hjälp av steadicam-Nestor jaga dem och plocka fina stunder, och sen manusföljt avsluta på den vackra platsen vid båten. Klassiskt exempel på en scen som får liv på plats och sen allra främst i postjobbet, både för oss med det rytmiska, färger/effekter och för musiker Henrik José på sitt håll. Många, många timmar och versioner.



---


9732 (skriven/inspelad 2008, släppt 2010)

KVINNAN - 20-25-årig, bräcklig men stark, vacker, annorlunda.

MANNEN - medelålders, gärna lik kvinnan, kontrollerad, skuldtyngd.

Målet med denna film är att bjuda in tittaren till en gåtfull, spännande historia nästan enbart med hjälp av audiovisuellt berättande. Ingen dialog finns. Kronologiskt berättas filmen så man först i slutet får ihop pusslet, med bitar som förhoppningsvis är bra och intressanta var för sig. Filmens huvudkaraktär är atmosfären. Det finns mycket att studera och fundera kring för den nyfikne - men filmen kräver inget. Vid scenbyten hoppas jag att tittaren, tack vare tycket för scenen som just bevittnats, känner sig besviken de första sekunderna, ville inte lämna det som nyss utspelade sig, men snart kommer in i den nya scenen - och så fortsätter det. Berättar- och tempomässigt kan den påminna om Alejandro González Iñárritus filmer (21 GRAMS, AMORES PERROS, BABEL) eller Christopher Nolans MEMENTO.


---


Storyboard till


EXT. STRAND -- GRYNING
På svart bild hörs upprepade vågor, rytmiskt och lugnande. Bild kommer in, utan toning, på en enslig strand med något otydligt i mitten, långt ifrån. I takt med vågorna byts vinkeln till motsatt håll och närmar sig det nu urskiljbara objektet i mitten - en till synes medvetslös KVINNA. För den uppmärksamme är hon i 25-årsåldern, har ett sår högt upp på pannan men på sommarkläderna att döma har hon inte legat där särskilt länge. Bägge vinklar hålls kvar ungefär lika länge. Lågt, lugnande tempo med atmosfärisk ljudmatta, liksom i resten av filmen.

INT. INUTI BIL VID SPANINGSPLATS -- KVÄLL
Regn hörs slå mot en fönsterruta. En medelålders MAN sitter i en bil, tittar ut genom rutan i några sekunder, börjar rota i handskfacket där han hittar sitt paket cigg, tar ut en, tittar ut genom rutan igen, verkar se något intressant. Från hans vinkel ser vi, genom den vattendränkta rutan, samma KVINNA som ensam bakom ett villafönster naturligt verkar röra sig. Hon ser tillfixad och lycklig ut, inga tydliga skador och i bekväma kläder. Inuti bilen igen tar MANNEN sin kamera från förarsätet och zoomar mot köket. Vinkeln kommer närmre, KVINNAN går fortsättningsvis runt, verkar laga något inne i köket samtidigt som hon går och tittar till programmet på vardagsrummets tv.



Stranden letade vi efter i flera månader innan herr Lundgrens tips slog rätt. Att sedan på den flera kilometer jobbiga vandringen genom skogen släpa med sig all teknik på några hundra kilo var även det en pärs. Som plåster på de såren fick vi kossorna som jag givetvis ville använda mig av, och lyckligtvis fick vi (med hjälp av lite effekter också) in dem på ett bra sätt. I nästa scen var den kanske största utmaningen regnet – vi hade byggt en egen regnmaskin och under tre timmar innan inspelning hade fem pers hjälpts åt att få den fungerande över bilen. Att snart se det funka i det lilla fönstret av den år 2008 mytomspunna RED-kameran var magiskt.


---


Storyboard till


INT. INUTI BILEN -- KVÄLL
En bil saktar in och parkerar i närheten av MANNEN. För att låtsas upptagen och därmed mindre misstänkt pillar han med mobilen samtidigt som han försöker följa händelserna. DEJTEN ringer på huset, KVINNAN kommer lyckligt och öppnar, de kramas och går in. MANNEN tar upp en kamera från förarsätet och börjar ivrigt ta bilder medan de slår sig ned vid bordet, inzoomade. Alla är med KVINNAN i fokus och sedda ur stillbildkamerans perspektiv.

INT. SOMMARHUSETS TOA -- GRYNING
På toalettstolen sitter KVINNAN och letar i sin plånbok, plockar ur vad som finns i. Hon hittar ett anonymt bankomatkort, studerar det hastigt ---



Väldigt likt vad jag föreställde mig, fast med bättre Graffman och Najat. Det går liksom inte att föreställa sig dessa nyanser i spelet när man skriver, på vilket sätt de kommer göra allting levande - istället försöker man bara rollsätta rätt och sen ge dem utrymme.


---


ALLA ÄR LIKA VÄRDA (skriven/inspelad 2010, släppt 2011)

Till denna fanns nästan ingen förhandsinfo nedskriven - jag visste vad jag ville ha och eftersom jag gjorde den med Alec och Järps behövde vi inte anpassa eller pitcha för någon annan att kunna förstå. Vårat grundkoncept var en modern version av vår favorit Härlig är jorden med en huvudrollsinnehavare med trasig självinsikt och härligt skithumör. En "svår" sorts komedi vi själva skulle gilla. Narratologiskt var regeln att med stilla kamera låta protagonisten ge oss berättelsens röda tråd i sina knepiga bekännelser som däremellan varvades med rörliga, roliga klipp ur hans verklighet. Alltså jättestrikt på ena fronten och konstruerat för så fri improvisation som möjligt på den andra.


Lars blir arg när saker inte funkar. När magen bråkar, mobilen är dum, hans tjej häller på en massa salt utan att han bett om det. Fyra gånger har han sagt åt henne, nästan på skarpen. Nu orkar Lars inte bli arg mer.


---


INT. I SITT HEM -- DAG
GRABBEN sitter på samma sätt som innan, uttryckslöst stilla i tio sekunder innan något sägs.


GRABBEN
Det är samma sak med relationer.

Jag har ju sagt åt Greta att jag inte gillar för mycket salt i maten,

och ändå häller hon i för mycket salt i maten.

Jag har sagt åt henne fyra gånger.


EXT. UTESERVERING -- DAG
GRABBEN och TJEJEN sitter och äter ute nånstans, ser trevligt ut. Grabben ler och ser nöjd ut. Tjejen säger varsågod, grabben tar kärleksfullt en tugga - får tokryck, spottar ut och börjar skrika på henne om att det ju är för mycket salt igen.



Ganska fria tyglar och därmed massor av tagningar, flera riktigt bra och roliga tack vare skådisarna. Men även om några av dem egentligen var roligare som enskilda scener tyckte jag den här tagningen passade bäst ihop med resterande film. Jag och Alec lät show-Järps släppa loss, följde honom och försökte att inte börja garva.


---


INT. I SITT HEM - DAG
Som vanligt tyst.


GRABBEN
Jag kanske bara har otur,

hamnar i fel situationer och så där

och då blir jag lite arg på världen liksom.

EXT. PÅ EN BUSSHÅLLPLATS - DAG
GRABBEN sitter bredvid två andra på busshållplatsens bänk. Kameran följer honom då han går bort för att slänga godisskräp i papperskorgen, och när han kommer tillbaka sitter en stor BIFF på hans plats. ”Ursäkta men du tog min plats. Jag gick bara för att slänga lite skräpigheter.” Vår Biff är lugn och säger något om att ”men nu sitter jag här”. Grabben får tokspel och går till attack mot en stolpe.


Blev en del olika varianter på denna också, flera med Järps som fick ryck och slog något etc, men till slut kändes denna mest passande. Också fotografiskt fanns många alternativ. Beslutet att slopa replikerna kändes naturligt då de kort och gott inte behövdes, gjorde det roligare utan.


---



DEN SANNA MÄNNISKAN (skriven/inspelad/släppt 2007)

Uppföljare till vår Terminatorn2 från 2004 och därmed med många av karaktärerna redan etablerade. Kort beskrivet är det en mockumentär - fejkad dokumentär - om en narcissistisk idiot-regissör som heter Jean-Pierre Robert och tror att han ska göra den perfekta filmen om ”den sanna människan”. Innan dess måste han dock göra en svensk-dansk version av Conan: Barbaren för att övertyga finansiärerna om sin skicklighet.

JEAN-PIERRE: Väldigt självupptagen, kontrollerat arrogant, glad och charmig, visar efter hand att han förlorat greppet om det mesta. Mössa med hår uthängande, grå t-shirt med "Living sacrifice" på, gröna, för stora byxor. Går lättklädd trots att det är vinter. Bär massvis av halsdukar och trasigt armbandsur. Näsblod första dagen han pillar med, sen en konstruktion av Bamse-plåster runt näsan. [Niclaz]

FELIX: Filmar allt och därmed aldrig med i bild. Är den mer eftertänksamme av de två ungdomarna. [Alec]

KARL: Norsk, karismatisk, spontan. Ser avslappnad ut. [Simon]

AUDREY: Rekryteras för att hon är lik Audrey Tautou vilket J-P tror han kan tjäna på. Pratar lite persiska då och då men sitter mest och tuggar på sina kalorifria papper och tyst sjunger på något. Ser drömmande ut, kanske om genombrottet. Söt. [Maryam]

ARNOLD: Bara med i en scen och bär då vad Schwarzenegger bär i Conan-filmen, fast i lågbudgetversioner och med hockeyklubba. Snäll och gör sitt bästa, men frågvis och med ett tynande tålamod. Bar överkropp. [Marcus]

PÄRRA: J-P:s slav. Säger nästan aldrig någonting men gör alltid saker med sina plastdjur i bakgrunden, roliga eller bara konstiga. Drömmer om att få starta en egen farm. [Erling]

TOMAS: Bara med som statist i sista Arnold-scenen, men hinner få både stryk och kritik. Hyfsat lik killen från Conan-filmen. [Manne]


---


EXT. VINTRIGT ÖPPET LANDSKAP -- DAG
Bild in på AUDREY som sitter och tuggar papper, har tydligt större bröst under tröjan än tidigare. I bakgrunden hör man J-P ge instruktioner till ARNOLD och låg musik från filmen som PÄRRA spelar för ensemblen medan han leker med sina djur. Vinkeln dras mot J-P som står och spelar in den tidigare visade scenen från "Conan"-filmen. ARNOLD lever sig in i rollen, svingar sin hockeyklubba, gör lite typiska miner. Håller på ett tag innan han stannar upp.


ARNOLD

Nej det går inte... det känns onaturligt med hockeyklubban.


JEAN-PIERRE

Jag byter ju ut den sen i datorn!


ARNOLD

Jaja men jag kommer ju ändå röra mig helt annorlunda!


JEAN-PIERRE

Äh...


J-P går fram till ARNOLD.


JEAN-PIERRE

Du är skådis, det är ditt jobb att låtsas.

Bara mentalt intala dig själv att det är ett svärd.


ARNOLD gör sig redo för ett nytt försök. J-P går tillbaka.


JEAN-PIERRE

Okej - varde ljus!


PÄRRA lyser en ficklampa mot aktörerna. ARNOLD ser ut att börja men stannar upp.


ARNOLD

Kan jag inte få göra den där romantiska scenen först så jag kommer in i det?


J-P funderar några sekunder.


JEAN-PIERRE

Jaha...


Klipp.


AUDREY ligger nu i mitten med ARNOLD åt höger och TOMAS på vänster sida. J-P står framme vid dem med sin lilla kamera i handen och tittar i den utfällda LCD-skärmen.


JEAN-PIERRE

Värdelöst! Tomas, du måste se mer mör ut har jag sagt!


TOMAS gör en överdriven gest med munnen som om han håller på att dö medan J-P går fram till honom. Vår kamera närmar sig också. J-P ser TOMAS i ögonen.


JEAN-PIERRE

Titta på mig.


TOMAS tittar J-P i ögonen och får en rejäl örfil. Han blir sur och häver ur sig någonting - J-P slår igen. TOMAS ser lugn ut. J-P går tillbaka och viskar ett litet "såja".


JEAN-PIERRE

Okej, nu kör vi.

Egentligen har hon lite repliker här men hon fattar ju ingenting

så vi får lägga till det i efterhand istället... så Arnold,

du får låtsas som att hon säger några berörande saker i fem sekunder,

sen tar du sakta upp henne och kysser henne.


ARNOLD

Vet hon om det då?


JEAN-PIERRE

Sätt igång musiken. Varde ljus!


Medan storslagen musik spelas spelar aktörerna ut fram till att ARNOLD tar upp henne och får en stark knuff från en arg AUDREY. Hon börjar argt rabbla saker på persiska mot J-P. Under tiden hon rabblar vidare står J-P och nickar förstående mot henne.


JEAN-PIERRE

Försök igen nu!


ARNOLD

Nu?


JEAN-PIERRE

Ja, kyss henne!


ARNOLD

Det kommer ju se jättekonstigt ut!


JEAN-PIERRE

Nejdå... försök nu!


ARNOLD försöker men får en smäll. AUDREY blir väldigt arg och börjar springa därifrån. Kameran följer henne en bit, sedan snabbt tillbaka på J-P.


KARL

Stack hon eller?


JEAN-PIERRE

Det gör ingenting... det vara bara bra.

Jag har ju redan filmat henne med de nya brösten så

det är bara att byta ut henne i efterarbetet sen. Pärra!"


Klipp.


I samma situation som tidigare ligger nu istället PÄRRA på marken där AUDREY låg.


JEAN-PIERRE

I filmen är replikerna så här:

"hold me", "kiss me", "kiss me", sen kysser du honom,

sen är det "let me breathe my last breath into your mouth",

"i'm so cold", "so cold", "keep me... waaarm", "keep... meee."

Pärra kan det där på danska så det är bara att sätta igång.


De gör sig iordning - ARNOLD ser dock väldigt obekväm ut.


ARNOLD

Det här är ju jättebögigt ju!


JEAN-PIERRE

Låtsas som att det är en tjej bara...


ARNOLD

Men det är ju en kille! Alltså... jag vill inte kyssa en kille.


JEAN-PIERRE

Nähe... börja med att krama honom då?


ARNOLD

Jaja...


JEAN-PIERRE

Varde ljus! Eller ja just det...


PÄRRA agerar med fin inlevelse medan ARNOLD mest verkar tänka på att det är bögigt.


PÄRRA

Håll maj. Kyss maj. Kyss maj.


De kramas, länge och ömt.


PÄRRA

Låt maj andes in mit sidste andetag in i din mund.

Jag fryser. Jag fryser. Håll maj varm... håll maj... vaaarm.


PÄRRA verkar dö och ARNOLD bli överspelat ledsen, vrider huvudet på typisk Arnold-stil och låtsastorkar sina osynliga tårar.


JEAN-PIERRE

Vi får sluta där - mina batterier tog slut för flera minuter sedan.


ARNOLD reagerar inte kraftigt - bägaren har bara runnit över.


ARNOLD

Asså jag lägger ner nu, det här var det sämsta skit jag varit med om.

Och du snackar om nåt revolutionerande realistiskt människoporträtt

och att hitta själen och sånt. Och du har varit med i tidningen och allt det där...

näedu... jag åker hem nu... och du behöver inte betala mig...

inte för att jag tror att du skulle kunna det.


Kameran är i J-P:s ansikte för reaktionerna. Mot slutet av meningen ovan vänder han blicken mot kameran och skäms lite, ser för första gången undergiven ut.


JEAN-PIERRE

Ni behöver inte filma det här.


Snabbt vinkelbyte till ARNOLD som vandrar iväg i jacka, tillbaka mot J-P igen.


JEAN-PIERRE

Det är nog bättre om du sparar batterierna... du såg ju hur det gick för mig.


Ljud och bild ut.



En film många tror är improviserad eller till och med på riktigt, vilket ju såklart är det bästa betyg man kan få både vad gäller skådespel och manus. Jag var väldigt nöjd med hela gänget.


---


Eftertexter rullar medan en ruta i höger bildkant visar vad J-P själv filmat med sin kamera under ARNOLD-scenerna, utan ljud. Man ser även några scener när han filmar en PÄRRA som sitter ned någonstans och får sporadiska örfilar, spottloskor och liknande, verkar få instruktioner att gråta. Några scener även med hans plastdjur.



Den enda scen vi hade kvar, jag och Erling fnissade åt vad vi skulle göra, gick in i badrummet och lekte oss fram. Jag älskade hans ”store, snälle Gud” och på bara några minuter var vi klara.


---


För hela filmer eller manus är det bara att maila mig, nme@elenziah.com. Mer info finns annars på vanliga elenziah.com och erlingmark.com. Nu gravidar jag vidare.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback