Själ någonstans
Lördagkväll, storfest hos lill-Betty, ett samlat, kärleksfullt och glatt gäng minus två. Skratt och fler skratt, bus och snack, kul grejor att minnas i efterhand och med en glädje inombords över hur man trivs med sina kompisar.
Men så kommer den över mig: saknaden. Den förbannade saknaden. Hjärnan börjar dundra ut idéer, formuleringar, vägar att gå, alla möjliga perspektiv och analyser och det där som nyss var så kul känns mer trivialt än det borde. De andra dansar och tjoar - jag ligger och själlöst tittar på. Känslomänniskan i mig vill hem och vila, drömma mig bort i en film, försöka tänka på annat än henne. Eller bara henne. Jag vill och jag önskar och jag vill och jag vill, funderar på om jag kanske... men nej. Åh...
I en sådan stund är det underbart att i ensamheten komma hem till ett projekt man bryr sig om. Skita i problemen, skita i känslorna, koncentrera sig och tänka på något annat man mer tydligt kan påverka. Datorn är visserligen fortfarande dödssjuk men funkar tillräckligt bra för att låta mig fortsätta på vad jag under tre dygn ockuperat mig med - en ny hemsida. Igår natt hade jag suttit så pass länge att jag i min karakteristiska haka upp mig-stil sedan maniskt drömde att jag var tvungen att fixa framesets... "ånej... transparency... framen - var är framen? Col * pixels i bodyn eller... transparency... om jag inte fixar så tappar jag ju lakanet... och kudden... måste sova... var är framen...?"
Efter sju år med min gamla blåa kumpan är det alltså inom kort dags för något nytt. Det kommer nya bilder och texter och övrigt som hör en hemsida till, och det blir en ny kaotisk design. Gult och svart, mer och mer liknande ett rymdskepp tycker jag medan jag pillar på den. Jeansreklam, Unreal Tournament-aliens, demodesign och typiskt mig i ett mystiskt paket, typ. Och jag vågar lova att du kommer finnas med på ett hörn - så spännande va?
. .
Nej, nej, nej, nej
Livet är inte kul just nu, "det är inte roligt nånstans". Olycka, bekymmer, motgångar, problem och ännu fler problem, för mig och för kompisar. Vilken fucking cirkus det har varit...
När jag så går och för första gången på flera år får erkänna mig olycklig finns det ändå vissa små ljusglimtar i vardagen som vänder lite på steken. Att börja ta tag i en film till exempel, eller att få fortsätta på den nya personliga hemsidan jag äntligen lyckats få till en design till. I en halv dag hann jag göra det - sedan brakade datorn ihop. Igen. Mina 960 gigabyte av mestadels projekt ligger på vardagsbordet och väntar på att vi ska komma på vad som är fel. Det vet vi inte.
Nog för att man är en kämpe, men som det är nu borde jag kanske ta min älskade vän som mår lika dåligt (eller ännu sämre) än jag och bara lägga oss och gråta någonstans, som mobbade småflickor. Frågan är ju som alltid vad man tjänar på det... men nog är det lockade ibland. Och ja... det vänder såklart snart. Efter regn kommer solbad och solsting.