papperskorgen allra längst underst

Tv-tittande har på många år inte riktigt varit min grej. När min omgivning pratat om och fäst sig vid 'Lost', 'Prison break', 'Desperate housewives', 'Entourage'  och allt vad de heter har jag bara haft några sekunders tjuvtittar som referenser. Länge har jag dock sagt att det vore kul att schemalägga en dag då jag och någon vän går igenom dem allihop, ett avsnitt vardera. Pilotavsnitten måste ju ändå berätta mycket om serien menar jag.

Tack vare en försenad kompis bröt jag min trend som totalt utanför när jag såg TV4:s första avsnitt av 'House' för någon månad sedan. Tyckte om det, såg nästa, tog på mig piratögat och laddade hem de två säsonger som finns. Sedan dess har jag försökt se ett avsnitt så ofta jag kan innan insomning och är nu helt involverad. Väldigt välgjord serie, intressant, estetiskt tilltalande och med realistiska och spännande karaktärer. Kul Metroid-skämt och med Massive Attack som temalåtkompositörer också - här har vi killar med smak!

Bäst av allt är dock herr Gregory House själv. Från början är det väl meningen att man ska tycka att han är ett svin, och kanske håller det där i sig hos många. För mig är han är tvärtom. Här har vi en kille som, förmodligen av fler anledningar än att han skadat benet, gjort sig själv till en martyr för sina patienters skull. Att diskutera tar tid, att släppa folk nära inpå tar samma tid och dessutom kraft, att sköta allt enligt föreskrifterna gör att liv går förlorade. Produkten av bland andra dessa insikter är en spydig, sarkastisk man som vet att han har rätt nästan jämt, som förstår att han inte alltid har det men som inte vill spela alla dessa mänskliga spel bara för att bli omtyckt på köpet - det bryr han sig inte tillräckligt mycket om. När han ändå inte orkar eller lyckas få ordning på sitt eget liv kan han ju lika gärna hjälpa andra som uppskattar det mer. Så ser jag honom i alla fall, och förmodligen är det väl bara jag som gör det.


Jätteintressant att titta på tycker jag. Det är ett trovärdigt och kul människoporträtt, kanske då särskilt i kontrast till de andra på sjukhuset, och jag gillar honom mer för varje avsnitt. Är man bra ska man ha modet att våga visa och tro på det. Hade jag jobbat där (och kunnat något) tror jag faktiskt att vi hade varit polare. Jag kan käfta jag med.