papperskorgen allra längst underst

I sängen innan jag för några dagar sedan somnade slog mig en knäpp rädsla jag egentligen länge brottats med: tänk om jag håller på att bli för lycklig? Sedan tidiga tonår har jag varit rädd för att bli den här människan som tycker allt är kanon och bara kör på, säger åt den problemtyngde att skärpa till sig, gaska upp sig, ja, ni vet. Den som är så nöjd med sitt eget att den inte behöver försöka förstå den andres.

Från tidiga tonår har jag känt mig ensam. Inte utanför, men ensam. Lägg därtill alla mina sårande erfarenheter i ämnet kärlek, varav den största format mig något kopiöst, och resultatet blir en kille med en viss form av tomhet inom sig. När jag velat älska och släppa på känslorna har jag av olika skäl inte fått det, när jag velat prata om, dela med eller undrat över något ofta valt att göra det i min ensamhet, helt enkelt för att jag saknat den rätte att göra det med. Den som känner mig har nog bilden av att jag är en skämtsam och glad kille som definitivt lärt sig att tygla den inneboende ensamheten, men den finns ju likväl där och vill väldigt gärna visa sig ibland - åtminstone för mig.

Utöver vänner och familj har en stor hjälp för mig där varit konsten; musik, film, skrivande, fantiserande. Den når mig, får mig att byta perspektiv, uppskatta, för en stund fylla en del av tomrummet, av optimism, samhörighet, beundran eller vad den än må framkalla. På olika sätt och till olika grad givetvis, men ändå som en lojal och bra vän som alltid finns till hands när hon behövs. När någon kanske går och är extra glad för att solen skiner ovanligt starkt är jag mer typen som kan vara lycklig i flera dagar tack vare en ny juvel i mp3-spelaren.

Under åren tror jag att det har blivit att jag har lovat mig själv att försöka ge något tillbaka till denna kärleksfulle vän. Alla tips, all spridning, recensioner och liknande i all ära men jag vill skapa mer också. Självklart blir det i så fall bara en liten fis i rymden i jämförelse med den tacksamhet jag känner till henne, men ändå. Vad man andas in vill man andas ut, det positiva man får vill man ge. Att dra sitt strå till stacken passar mig bättre här än som skattebetalare tycker jag. De får förvisso sin del de med.  

Min önskan är främst att ge den ensamme en till vän, den förälskade en annan. Står jag snart med en livskamrat som jag älskar och anser förstår mig, barn och hela det där fina paketet människor vill ha utan att då kunna nå dit, beskriva det rätt och göra det rättvisa eftersom jag är så förbannat lycklig så har jag svikit mig själv. Vissa grejor bara måste ut. Till viss del lyckas man väl ibland men det finns fortfarande en samling barn i min gravida mage som skriker om förlossning, några av dem lite väl starkt just nu. Håll ut... mamma kommer snart.