papperskorgen allra längst underst

Senast vi släppte en film var i september - fyra stycken nästan samtidigt då. På söndag är det dags för den första av de fem filmer jag jobbat mest med sedan dess. Att ha storpremiär på denna typ av film känns dock som att anordna suparfest på Kungliga Operan... men vad gör man...

Långsam, sökande och audiovisuell, 'Absent', starring Daniel Croner, Anders Spetz, Lorena Gonzalez Parra, Amy Lazzarini, Sherida Plak and yours truly. I biroller ser vi mindre kända figurer som Ronaldinho, Henrik Larsson, Jesus och Fabio Cannavaro. En och annan liten duva också. Och Croner, sen mer Croner. 34 minuter, 34 sekunder. Sömnpiller.

'Absent' - ej på bio nära dig

Du och en vän ser olika på något ni upplevt tillsammans. Ord står mot ord, uppfattning mot uppfattning, minne mot minne. I diskussion försöker du noggrant beskriva din synvinkel av händelsen, göra din uppfattning rättvisa. I vissa stunder närmar du dig, verkar nå henne, i andra inte alls. Du hoppar fram och tillbaka mellan orden, i minnet, väljer synonym, ordföljd, ton, rätt lägen, anpassar dig, ger liknande exempel. Från det ibland suddiga, ibland klarare minnet av långa sekunder, korta timmar, olika vinklar och tidigare analyser försöker du återskapa och förenkla till något som kan fungera tillräckligt bra för att ge henne en rättvis bild av vad du menar.

Skulle du själv anse dig lyckas betyder det såklart inte att du har gjort det. Kanske lyssnade hon inte ens, väntade bara på sin tur. Kanske var hon för säker på sin sak, kanske rädd för att behöva acceptera något obehagligt. Kanske håller hon inte med. Lyckades hon förstå dig oerhört bra idag kan hon ändå ha glömt det mesta eller ändrat sig imorgon. Sällan kan vi ju heller gå tillbaka i tiden, få chansen att lägga fram bevis som stärker vår teori, och ändå kan vi människor ägna timtal åt tjafs om de mest triviala saker som snart också glöms bort.

Vi låtsas att du tack vare en skiva en bekant ger dig upptäcker några blivande favoritartister. Musiken får en del i ditt liv och du blir på djupet tacksam till vännen som tipsade. En tid senare gör du i välvilja en skiva till en kompis som i sin tur tackar men inte verkar vilja lyssna på den. Istället blir hon arg när du av ren nyfikenhet frågar varför - du bestämmer inte vad hon ska lyssna på. Du som ville ge blir anklagad för att vilja ta. Något som var ämnat att bidra positivt blir trots den genomgoda intentionen negativt.

Många gånger är sånt här frustrerande orättvist tycker jag. Det finns ingen rätt väg, inga rätta ord eller handlingar. Den som anses som världens finaste människa av den ene kan ses som det motsatta av någon annan. Vad jag uppfattar är vad jag uppfattar och kommer aldrig bli mer än så. Rätt eller fel är i slutändan bara en åsikt, och om jag så skulle ha gjort rätt hela livet kommer omvärlden inte hålla med. Jag skulle dö som andra, glömmas bort som andra. I fall då jag - om jag nu var sådan - hoppats få upprättelse kommer jag kanske inte ha ägnats en tanke. Styrkor jag har kommer inte komma till särskild användning. Vad du eller jag kämpat med betyder ingenting för större delen av världen, och om det såväl skulle ha berört varenda människa så kommer det inte nå fram. Sådant kan jag personligen leva med, liksom att vara ersättlig, lägga tid och engagemang där det visar sig meningslöst, bli missförstådd, anklagad för enligt mig fel saker, avskydd för att jag i välmening säger något svårt att ta eller indirekt sätter press på människor för att jag lever som jag gör. Det där lyckas jag ofta acceptera tror jag.

Svårare är när det kommer till att inte kunna påverka, att vara maktlös. Jag hatar det, lyckas inte acceptera att exempelvis dåren förblir dåre - jag vill helt enkelt inte ge upp henne även när jag kanske borde. Hur når man den som inte vill bli nådd? Hur hjälper man en människa att ta sig ur en nedbrytande självcentrering? Ur tankar att ta sitt liv? Den osäkre eller envise att få en självbild mer överensstämmande med omvärldens? När har ett beroende gått för långt? När och hur bör man som vän ingripa? När bör man ljuga? Var går gränsen för lögn? Hur är man en bra vän eller människa? Det finns mängder av fall då man tar skit, besvikelse och själv bryts ned bara för att man tror sig se något litet tändsticksljus i det mörka slutet av den enorma tunneln man inte vill ignorera. Ibland önskar jag att man i hopplösa fall där det är uppfattning mot uppfattning i sakfrågor som i liknelserna ovan kunde gå till rättegång, med en jury, karaktärsvittnen och numrerade bevis för att öka chansen att den så kallade sanningen kommer fram. I vissa fall är jag ganska övertygad om att jag hade fått rätt. Allt för ofta i de fall jag bryr mig mest om är det dock att få just rätt jag vill allra minst.

Livet är ögonblick, minnen, stunder att tacksamt uppleva. Löjligt och barnsligt på många sätt, men för skojs skull och för att minnas dem än bättre följer nedan en lista i kronologisk ordning på tio av mina favoritmoment 2006, mitt livs hittills bästa år vill jag påstå. Sådana här listor borde alla ha :)

UPPSLUKANDE NYTT LIV MED VÄNNERNA
Vad som började under julen fortsatte långt in på 2006 - alla äventyr i 'World of Warcrafts' imponerande värld. Inte direkt ett spel för mig egentligen med tanke på allt pryljagande, men i och med den atmosfäriska, vackra, variationsrika, fantasifulla och häpnadsväckande genomtänkta tillflyktsort som det blev även för de flesta av ens närmaste var man allt som oftast sugen på att lira vidare. Ett riktigt litet underverk det där - men också med ett växande kvävande av övriga lustar och planer i livet utanför. Den som inte upplevt världen själv vet inte vad den pratar om. Jag minns många fina stunder med Stanley, Sepp, Alec, Nepoz, Ordeith, Progenitor, Egonbroson, Marcobartoli, Garbel, Phyloque och de andra med stor glädje även om jag samtidigt är oerhört glad över att jag bestämde mig för att helt lägga ned. Krokodiljakten av Sepp, när vi smög runt som Furbolgs, första gången jag såg Stormwind, "du är för låg level!", alla mina läderjobb, busen, känslan att så väl känna igen sina vänners karaktärsdrag också i spelet, de nya kompisarna, gemensamt utforskade omgivningarna och utmaningarna. Nog var det ett annat liv - och en fin tid jag är tacksam över.

UPP- OCH NEDÄVENTYR
För att dega mig till den matchvikt jag ansåg mig behöva ha i en filmroll satt jag under framförallt mars och april och åt allt skit jag hittade. Det vanliga, dåliga samvetet av att äta något fett hade blivit det totalt motsatta - nu var det till att äta skräp jämt, och en cykeltur eller liknande vore ett svek mot mig själv. En paus från fotbollen var nödvändig. Riktigt dåligt mådde jag, var oftast krigshärdad i magen, kände mig känslig, som om jag oftast hade nära till tårarna. Dessutom var jag blek och hade skitfult orange skägg som tillsammans fick mig att se ut som en äkta knarkkung. Omvärlden bedömde mig annorlunda, det var tydligt. Ibland slogs jag faktiskt av små attacker då jag ville lägga mig i ett hörn, tycka synd om mig själv och lipa - men bara spontant då, för jag visste ju var känslorna kom ifrån. Den 25 april vägde jag 95.0 kilo på Nautilus och äventyret att gå ned inleddes, definitivt ett roligare sådant än det att gå upp. Tre månader senare var jag ca. 20 kilo lättare och snart började jag även aktivt träna på gym, fem dagar i veckan. Att vara inriktad är kul, särskilt då när man har ett faktiskt mål med det hela och i detta fall var ju det filmen min. Skön känsla att se resultat på kroppen, men den allra bästa historien är ändå från i början av mars. Jag hade då nyss varit och handlat ett kilo lösviktsgodis, satt och hävde i mig alltihop, spelade 'World of Warcraft' och mådde oerhört illa, så där att jag var på gränsen till att spy, då min före detta fotbollstränare ringde och sa att jag var tvungen att komma och spela match morgonen därpå, samling 08. Omöjligt, tyckte jag, och argumenterade i typ tjugo minuter. Utan att knappt ha rört mig på sistone och i så pass många minusgrader att min stortånagel frös av sprang jag dagen efter runt där på fotbollsplanen - i nästan 90 minuter. Tungt...

AKTIVA VECKAN
Under månadsskiftet april-maj gick livet i 220 km/h. Jag hade ätit upp mig tillräckligt för att spela in scenerna till 'Gå mot rött ljus' hos David, i Johans lägenhet, ute i Gränby och på Burger King med en massa folk. Jag gjorde dessutom utescener på 'Se7en', busshållplatsscener och kompletterande grejor till 'I give' - det var planerat filmande i stort sett varje dag, med mängder av organiserande däremellan. Varenda sekund kändes schemalagd. När all inspelning var över och första dagen av det ovannämnda nya äventyret att gå ned i vikt inleddes fick jag även, efter svängar fram och tillbaka, kontrakt på en egen lägenhet. Känslan att som nyrakad 95-kilosbiff sova första natten i den nya lägenheten, efter att ha börjat äta smalmat, tagit några första träningspass och nu skulle fixa till dygnsrytmen var speciell på många sätt. Där låg jag i en dödstyst lägenhet, med grejor överallt, sängen för långt ifrån tv:n och en påträngande ensamhet som försökte botas med lite radio eftersom mp3-spelaren dött. Äventyret var slut, men ett större äventyr skulle börja.

MÄSTERSKAPSKÄNSLOR

I min nya lägenhet låg jag två veckor innan VM-slutspelets start och såg allt jag kom över - jag köpte till och med nya kanaler bara för fotbollen. Jag läste tidningar, hemsidor, fler tidningar och hemsidor. Och så började jag tillsammans med gamle radarpartnern Benke skriva, snart också bygga en extremt tidskrävande hemsida och bli Holland-korrespondent åt Sportbladet. VM ägde i vanlig ordning allt och det blev faktiskt för mycket denna gång. All gemenskap, de spännande stunderna, pirret när Holland spelade, Drömelvan, med- och motgångar, Sveriges öden, Italiens triumfer, Zidanes hjärnsläpp, Del Pieros tårar, eget fotbollslirande och det japanska PES6 med polarna - det fanns kort och gott massvis av fina stunder under de där nästan två månaderna. När det var slut var jag dock glad över att känna mig fri igen. På så vis var OS-veckorna i februari skönare eftersom jag då uteslutande var tittare, inte hade ansvar på samma sätt. Allt kring hockeyn, öppningsceremonin, hejandet på Tre Kronor, mysiga radiostunder på bussen och kvällar på jobbet ligger också på fina platser i minnesbanken.

FILMVECKAN MED DE TVÅ KVINNORNA
Slutet av juli innebar två speciella inspelningar för mig: 'A heart of blood' och hemmafestscenen av 'I give' i tredje försök. Förstnämnda film var en sådan jag länge velat göra och under sommaren letade jag kvinnlig huvudroll till den filmen utan större succé. Till slut hittade jag två tjejer jag tyckte om varav den ena, M, var väldigt positiv men efter hur jag bedömde det inte tillräckligt intresserad vilket ledde till att jag valde den andre istället, S. Efter en heldag tillsammans med henne och Erling i Stockholm var jag helnöjd, och hade sedan omgående turen att få med M till inspelning nummer två. Bägge kvinnor gjorde starka intryck på mig, på olika sätt, och lyste upp det för mig begravda ämnet kärlek igen. Den ene var oerhört nära mitt ideal och jag hamnade i funderingar.

ÄNTLIGEN KLAR
Efter att ha spenderat 12 av 13 nätter på mitt nattjobb hade jag planerat in en vecka helt åt 'I give'-redigerande. Filmen jag jobbat med i snart två år var tvungen att bli klar lagom till en festival och jag hade mycket kvar att göra. Som i trans slet jag nästan dygnet runt, helt oförmögen att kunna slappna av och sova. Jag jobbade i 30 timmar, sov i fyra, jobbade 40 till - och utan att känna mig trött i skallen. Så där höll jag på, och trivdes oerhört bra med det. De sista små irriterande pusselbitarna växte samman utan att jag kunde bedöma helheten riktigt, hade sett och hört materialet för mycket för att ta intryck kändes det som, men var nöjd. När sen bara renderingar återstod tog jag cykeln till macken, vid sisådär sex på morgonen, för att köpa det första att äta på cirka tjugo timmar - jag hade helt enkelt glömt bort mat. Känslan att sakta cykla hem i en sovande värld, med en baugette i handen och Mikael Fyreks "I give credits theme" i öronen och känna att jag lyckats slutföra detta tvååriga uppdrag var religiös, sekunder jag troligen aldrig glömmer.

GALAKVÄLL A LA ELENZIAH
En veckas konstant arbete med 'En kväll med grabbarna 3: Syndafloden' avlutades med två dygn av redigering på den och sedan slutgiltiga justeringar av 'I give' som nu för första gången skulle visas upp under en biovisning i stan. Inte nervöst direkt, men spännande, kul och otroligt intressant - vad skulle alla tycka och hur skulle de reagera på budskapet? Jag bjöd alla skådisar, övriga Uppsala-bor jag har kontinuerlig kontakt med och ungefär 50-60 personer infann sig, däribland överraskande en tjej som var så fin att hon nästan fick mig ur balans. Själva visningen i sig var ingen direkt hit - mest störde jag mig på att det inte var widescreen - men känslan att sitta där med nästan alla ens favoriter var såklart väldigt speciell, surrealistisk. Och jag kunde inte förstå att den var klar. När visningen var över hamnade jag pinsamt mycket i fokus och lovordades innan kärnan av gänget gemensamt åkte hem till mig för premiär på bland andra EKMG3, sedan tillbaka till stan - hälften av oss med nyrakade skallar - för att ta farväl av huvudrolls-Croner som skulle till Asien i tre månader.

MSN-NATTEN OCH FOTOT
Min andra jobbnatt på den nya avdelningen gick från vanlig till oförglömlig på grund av ett program jag i vanliga fall ogillar: MSN. Fyra timmars chattande, roliga skämt, några härliga repliker, en tjej vars personlighet jag blev alltmer förtjust i - och så det där fotot. När klockan blivit tre och vi snackat klart satt jag och glodde på den där bilden, de där ögonen, den där munnen, slutade men ville snabbt se igen. Jag tror att jag stirrade rakt in i bilden under säkert tjugo minuter i streck en gång. På bussen hem några timmar senare satt jag och längtade efter att få se hur samma bild såg ut hemma på min dator. Jag blev inte besviken - och gissa vad jag drömde om? Nästa dag hade jag med mig den i mp3-spelaren.

TRIPPELKALAS
Att fylla 25 innebar tre kalas för mig: ett här hemma med de äldre, ett härligt barty anordnat tillsammans med Emil och en gokartkväll med gänget. Vill man läsa mer om dem går det att göra nedan. Svårslaget firande hur som helst - jag är djupt tacksam till alla som bidrog.

FÖRSTA DECEMBER
Längtan, spänningar, känslor att lägga band på, nervositet. Datumet var förutbestämt att bli minnesvärt, kvällen likaså. Jag levde med insikten om att vad jag gjorde skulle bli vad jag skulle minnas, att höjdpunkter skapades vad vi än gjorde. Så här mer i efterhand finns det många sekvenser jag ofta ser tillbaka på och njuter - för vilket dygn det var. Inte helt avslappnat och med konstant press på att vilja göra rätt, men samtidigt underbart med tanke på vem jag gjorde allt med. Många, många magiska ögonblick, vilka jag ett tag till får hålla för mig själv. Jag har aldrig blivit så lycklig över vad någon sagt som under detta dygn, inte sett något jag ansett lika vackert och värt att älska. Lite av en uppföljare avnjöts dryga veckan senare, först med härlig liten Louis XIV, sedan älg, sagoögon och den mysigaste stunden 2006. Thank you.