papperskorgen allra längst underst

Du och en vän ser olika på något ni upplevt tillsammans. Ord står mot ord, uppfattning mot uppfattning, minne mot minne. I diskussion försöker du noggrant beskriva din synvinkel av händelsen, göra din uppfattning rättvisa. I vissa stunder närmar du dig, verkar nå henne, i andra inte alls. Du hoppar fram och tillbaka mellan orden, i minnet, väljer synonym, ordföljd, ton, rätt lägen, anpassar dig, ger liknande exempel. Från det ibland suddiga, ibland klarare minnet av långa sekunder, korta timmar, olika vinklar och tidigare analyser försöker du återskapa och förenkla till något som kan fungera tillräckligt bra för att ge henne en rättvis bild av vad du menar.

Skulle du själv anse dig lyckas betyder det såklart inte att du har gjort det. Kanske lyssnade hon inte ens, väntade bara på sin tur. Kanske var hon för säker på sin sak, kanske rädd för att behöva acceptera något obehagligt. Kanske håller hon inte med. Lyckades hon förstå dig oerhört bra idag kan hon ändå ha glömt det mesta eller ändrat sig imorgon. Sällan kan vi ju heller gå tillbaka i tiden, få chansen att lägga fram bevis som stärker vår teori, och ändå kan vi människor ägna timtal åt tjafs om de mest triviala saker som snart också glöms bort.

Vi låtsas att du tack vare en skiva en bekant ger dig upptäcker några blivande favoritartister. Musiken får en del i ditt liv och du blir på djupet tacksam till vännen som tipsade. En tid senare gör du i välvilja en skiva till en kompis som i sin tur tackar men inte verkar vilja lyssna på den. Istället blir hon arg när du av ren nyfikenhet frågar varför - du bestämmer inte vad hon ska lyssna på. Du som ville ge blir anklagad för att vilja ta. Något som var ämnat att bidra positivt blir trots den genomgoda intentionen negativt.

Många gånger är sånt här frustrerande orättvist tycker jag. Det finns ingen rätt väg, inga rätta ord eller handlingar. Den som anses som världens finaste människa av den ene kan ses som det motsatta av någon annan. Vad jag uppfattar är vad jag uppfattar och kommer aldrig bli mer än så. Rätt eller fel är i slutändan bara en åsikt, och om jag så skulle ha gjort rätt hela livet kommer omvärlden inte hålla med. Jag skulle dö som andra, glömmas bort som andra. I fall då jag - om jag nu var sådan - hoppats få upprättelse kommer jag kanske inte ha ägnats en tanke. Styrkor jag har kommer inte komma till särskild användning. Vad du eller jag kämpat med betyder ingenting för större delen av världen, och om det såväl skulle ha berört varenda människa så kommer det inte nå fram. Sådant kan jag personligen leva med, liksom att vara ersättlig, lägga tid och engagemang där det visar sig meningslöst, bli missförstådd, anklagad för enligt mig fel saker, avskydd för att jag i välmening säger något svårt att ta eller indirekt sätter press på människor för att jag lever som jag gör. Det där lyckas jag ofta acceptera tror jag.

Svårare är när det kommer till att inte kunna påverka, att vara maktlös. Jag hatar det, lyckas inte acceptera att exempelvis dåren förblir dåre - jag vill helt enkelt inte ge upp henne även när jag kanske borde. Hur når man den som inte vill bli nådd? Hur hjälper man en människa att ta sig ur en nedbrytande självcentrering? Ur tankar att ta sitt liv? Den osäkre eller envise att få en självbild mer överensstämmande med omvärldens? När har ett beroende gått för långt? När och hur bör man som vän ingripa? När bör man ljuga? Var går gränsen för lögn? Hur är man en bra vän eller människa? Det finns mängder av fall då man tar skit, besvikelse och själv bryts ned bara för att man tror sig se något litet tändsticksljus i det mörka slutet av den enorma tunneln man inte vill ignorera. Ibland önskar jag att man i hopplösa fall där det är uppfattning mot uppfattning i sakfrågor som i liknelserna ovan kunde gå till rättegång, med en jury, karaktärsvittnen och numrerade bevis för att öka chansen att den så kallade sanningen kommer fram. I vissa fall är jag ganska övertygad om att jag hade fått rätt. Allt för ofta i de fall jag bryr mig mest om är det dock att få just rätt jag vill allra minst.