papperskorgen allra längst underst

Sedan jag var nio små år har jag skrivit dagbok, från och till. I början var det ingående betyg på tjejer, berättelser om vad som hänt med dem och polarna, koder och fusk till tv-spel, lyriska glädjeyttringar när jag klarat dem eller vunnit något med fotbollslaget, topplistor över mina bästa kompisar med betyg även där. Charmigt och kul - och visst utvecklades jag med tiden.

När jag gick i nian växte dagboken till en vän jag bollade problem med - givetvis tack vare en tjej. Idag är de inläggen både löjliga och roliga att läsa samtidigt som jag minns hur dåligt jag mådde. Jag hade, efter en hel skolavslutningsdag med henne då vi dansat och hållit ihop, under en halvtimme tagit mod till mig, bestämt mig för att det var dags nu, knytit högernäven och börjat gå mot delen av parken där hon stod - och så fick jag se henne stå och hångla med en annan kille. Där började mitt livs första kärleksäventyr i dagboksform ;) Inte tänkte jag ju ge upp... men visst gick det åt pipjäkeln till slut, japp.

Sedan dess har dagboken funkat som just den terapi klyschan säger. När det gäller vardagliga problem fyller den extremt sällan någon funktion eftersom jag har kloka vänner jag pratar mycket med eller har lärt mig att handskas med dem i min ensamhet, men när jag kör fast blir den emellanåt ett måste för mig. Att balanserat försöka beskriva något precis som jag upplever det ger perspektiv, gör mig tryggare, blir lite som att spara i ett dataprojekt eller tv-spel. Man kan alltid gå tillbaka och, om man lyckas beskriva det bra, förstå sig själv tillräckligt för att ta hjälp av det, dra nytta av bland annat perspektivbytet och jämförelserna. Man ger dessutom historien någon form av skapad meningsfullhet i och med att den inte på samma sätt faller i glömska.

I och med allt detta skrivande har jag följaktligen mängder av bokstäver om mitt liv att titta tillbaka på. Och inte bara mitt - mina kompisar och min familjs också såklart. Under stunderna jag skrivit har jag många gånger tyckt att det varit jobbigt och tråkigt, inte haft lust, men gjort det för att kunna vara tacksam över det i efterhand. Det är jag alltid. Att få en sådan inblick i ett exempelvis fem år gammalt relationsproblem jag idag annars hade glömt mycket av är intressant och lärorikt på väldigt många plan. Hur man resonerade, hur man betedde sig, hur man förändrats.

Då och då fastar jag i läsandet, ganska ofta numera. En spontan lust att kika till en liten grej slutar inte sällan i en förlorad halvtimme eller ännu mer. Att läsa om en vän till mig och ett dilemma i hans liv jag djupdök i för sex år sedan ger en ganska speciell känsla när jag bara dagar innan jag läste det diskuterade precis samma sak, med nästan samma argument och samma oro över samma person. Självklart påverkar det ju min bild idag.

Men inget har ens i närheten samma dragningskraft som texterna om kärlekskrångel, och börjar jag läsa dem så fastnar jag sen. Jag vill veta vad som händer i nästa inlägg trots att jag egentligen minns precis, läsa de exakta beskrivningarna, känslorna, idéerna om vad jag borde göra. Ibland kan det vara oerhört nyttigt, förvånande, ibland till och med irriterande hur jag kan resonera likadant i början av en historia som i slutet. Eller tvärtom då. Men nog hjälper de mig - inget snack om saken. Prickar de rätt kan man inte få bättre perspektivbyten. Personligen tycker jag definitivt att mina dagboksinlägg är det bästa jag har skrivit. Och vilka historier sen...

Jag har länge önskat hitta texter som dem i bokform; ärliga, utlämnande tankar om problem som intresserar mig, både kan vara lärorika och fungera som stöd. Vad jag hittar i bokhyllorna är, som alla andra får jag anta, poliser i jakt efter mördare och knull, sådana saker. Dostojevski är också skit, det mesta annat oftast okej eller sämre. Jag har dock inte samma behov av läsandet längre, men visst vore det kul att hitta något riktigt bra för en gångs skull. Att skriva dagbok är hur som helst något jag starkt rekommenderar den människa som vill ha koll på saker och ting, känna sig själv och få ett bredare perspektiv än vad den tillfälliga känslan gärna förmedlar. Bättre terapi eller stöd finns nog inte när man har lärt känna henne - och hon har ett väldigt bra minne. Jag är henne djupt tacksam.