papperskorgen allra längst underst

Jag är inte killen som gråter. Ledsen kan jag såklart bli, besviken, känslomässigt påverkad och hamna nära till tårarna, men jag släpper inte fram dem - vad för bra skulle det kunna leda till? Börjar man gråta så ligger man kanske bara där och lipar tills man blivit 37, typ, och det verkar ju väldigt ineffektivt. Tacka vetja att vara känslolös Dr. Robotnik! Niclaz, tyrannen. Kato.

För några timmar sedan var två män nära att förstöra det där, på två sekunder. Rent logiskt borde jag kanske ha blivit tårögd av någonting annat i mitt liv men nu var det barbröstade Joe och Mikkels förtjänst. När en stackars dödssjuk raring fäller sina sista kärlekstårar i en film och musiken skriker om min empati så bryr jag mig inte ett röv. Med hjärnan förstår jag att det är hemskt - hjärtat tar en tupplur. När en person däremot osjälviskt upphöjer sin egentliga fiende eller sätter någon annan främst så kan er iskalle berättare bli berörd in i själen.

Inför över 50.000 dyrt betalande åskådare gjorde denna historias två huvudpersoner i lördags upp om vem som efter decennier av slit skulle bli ihågkommen som en förlorare. För många är kanske boxning bara något tråkigt, primitivt, ytligt eller jobbigt att titta på, men jag tror varken att man behöver vara särskilt insatt eller förtjust i sporten för att förstå hur psykologiskt enorm denna match var för dem.

Under 17 år inom sitt yrke hade 35-årige Joe Calzaghe aldrig förlorat en match. 43 vinster, noll förluster, dominant, knappt aldrig riktigt träffad och med en mästares karisma. Som åldrad titelhållare kunde han utan att det vore uppseendeväckande ha valt att obesegrad lägga av och bli ihågkommen för det. Istället valde han trots skadebekymmer en 21:a match som titelförsvarare, på fullsatt hemmaplan, inför miljoner tv-tittare och mot den på förhand svåraste motståndare som kunde hittas. Mikkel Kessler, sju år yngre dansk nationalhjälte och i sitt livs form, 39 vinster, noll förluster, dominant, knappt aldrig riktigt träffad och med en mästares karisma. Det här var hans livs stund, vad han längtat efter och tränat för. Den nye mästaren. 

När matchen börjar närma sig sitt slut är en av dem i en position han aldrig under sitt yrkesliv varit i förut - han vet att han poängmässigt går mot förlust. Bägge har mött den svåraste motståndaren någonsin och boxaren i underläge för första gången känt på frustrationen: han sköter sig utmärkt, boxas till och med bättre än han brukar - men han vinner inte. Han har kämpat, försökt hitta rätt taktik och anpassat sig, desperat gått på knock. När tiotusentals i publiken skriker som värst och det bara är sekunder kvar måste det kännas som det mest förnedrande tänkbara att höra klockan ringa och veta att man verkligen försökt men helt enkelt inte räckt till. Varit sämre, utan ursäkter att ta till. En äkta förlorare som nu visat sitt rätta jag.

Då kommer de, deras två sekunder. I ögonblicket då förlusten går från något abstrakt till verkligt blir den spontana reaktionen hos den drabbade något som lika snabbt fick mig tårögd. Vinnaren borde kanske jubla, förloraren nog ramla till golvet och lipa som en liten flicka - tänk på allt han har förlorat! En hamnar på toppen av sin karriär medan den andre i samma sekund trycks ned på absoluta botten, nu med helt andra möjligheter inom det boxningsliv han satsat på.

Förlorarens spontana reaktion blir ett leende, de kramas och hyllar varandra. Ingen bitterhet - motståndaren var bara bättre på det han tidigare var bäst på. På ytan en kanske liten gest... men så fin!