papperskorgen allra längst underst

I skrivande stund sitter jag på ett nattjobb och ofrivilligt lyssnar på min manlige arbetskollega. Under ungefär två timmar har han i annat tonläge försökt få mobilkvinnan att förstå vad han vill, om och om igen. Han gillar henne som person, "väldigt mycket av vad han sett hittills", men innan han vill gå in i en relation vill han veta att hon verkligen vill det eftersom han tycker om henne så mycket. Han ger henne råd, säger "trust me", berättar hur lätt han får kvinnor men att hon är speciell, försöker få henne att känna vilken respekt och kärlek han vill ge henne, säger "du kommer få allt du önskar här i livet" och "förstår du vad jag menar?", gång på gång. "Jag vill inte att du ska sitta hemma och längta efter mig". Han vill att de ska ha "a sexual relationship" och sen se var de hamnar, låta det bli som det blir - "jag vill inte såra dig".

När jag för snart ett år sedan bestämde mig för att satsa på en kvinna för första gången sedan tonåren tänkte jag (idiotiskt) att jag måste anses som lite av drömmen jämfört med många andra killar. Jag kände mig redo, hade inte personliga problem jag drog med henne i, hade inte legat runt eller tömt mitt förråd av känslor eller kärleksfulla ord eller uttryck, hade de "rätta" motiven. Jag ville älska en kvinna; sätta henne främst, försöka förstå henne, respektera henne och se henne för den hon var, förhoppningsvis bli hennes bäste vän, stärka henne och få henne att känna sig lycklig och fri, leva livet med henne - men inte stressa fram något, själv och otvingat låta henne få välja det. Ville hon så skulle hon veta att jag ville - kärlek är att vilja ge snarare än få. Jag var dessutom lycklig, gillade vad jag höll på med i mitt liv och var nöjd med mina relationer till både vänner och familj. När så en kvinna som verkade uppfylla kraven och som längtade efter samma sorts förhållande som jag på ett väldigt filmiskt sätt dök upp bestämde jag mig för att ta alla risker igen. Hon var värd det.

Sedan dess har jag, upprepat och tydligt, lärt mig hur omodern och ute jag är, passé. Jag "är en kille att gifta sig med, men som man inte blir kär i", "för viktig som kompis för att ha sex med", "värd världens bästa tjej [men jag vill inte ha dig]" och så vidare. När jag efter det första olyckliga misslyckandet började satsa på den kvinna jag fortfarande är lojal mot utan att vara ihop med - bara en sådan sak - fick jag det kloka rådet att "bli inte hennes vän nu!" Under vår första kväll ihop så försökte jag gå emot mitt vanliga jag och lyssna på rådet... men när vi blivit mer ensamma och jag tack vare fel frågor börjat lära känna henne så förstod jag ju att det gick åt fel håll. En vecka senare sov jag som gentleman över hos henne utan att försöka få henne i säng - det kändes ju inte alls som hon ville det, egentligen inte jag heller trots hur enormt fin hon var. Nu var det kört, det förstod jag - nu var jag nog snart hennes själsfrände och bäste vän. Järnspikar!

Problemet är ju att jag faktiskt vill vara kompis med tjejerna, på djupet känna en tjej och ha känslor för henne innan jag ger mig in på mer. Det borde gå tänker jag, men hittills har det inte lyckats. Och faktiskt så förstår jag inte riktigt varför, lyckas inte pussla ihop denna förvirrade bransch till någon helhetsbild jag starkt tror på. Ofta säger tjejer att de önskar och vill ha något som de sällan skaffar, det har jag i alla fall lärt mig. Den vanligaste metoden numera är nog att börja med sex och sen sakta lära känna varandra ifall det känns bra. Att på riktigt försöka visa respekt till en kvinna är enormt riskabelt (och dumt om man vill ligga med henne) - vill man lyckas handlar det bara om att få henne att tro det så hon inte känner sig billig, för det sista en tjej vill är att bli stämplad som hora. Det mesta ska man som karl tjata sig till. En kille som vill satsa, har krav på sig själv och mår bra i övrigt sätter indirekt press på en tjej som kommer för nära, och press har folk tillräckligt av nuförtiden. Äkta respekt blir alltså för jobbigt att handskas med, ingen respekt alls känns för billigt, ett fejkat mellanting därför det bästa. Blir det misslyckat kan man ju då också lägga skulden och ansvaret på den andre - själv litade man ju bara på vad som sas. Däri ligger själva kärnan tror jag: det är aldrig ens eget fel. Alla andra gör ju dessutom likadant så varför klaga på just mig?

Som nämnt förr så tycker jag att det är svårt att hitta min plats i allt det här, men det är ju det jag måste. Vi män spelar samma spel, konkurrerar om samma kvinnor, dock med olika tillvägagångssätt och ibland spelregler. Och de bra kvinnorna tas ju. Den jag misslyckas med har dessutom oftast någon annan lyckats med - och varför? Vad gjorde eller hade han som jag inte har? Vad måste jag förändra eller anpassa mig till för att ha chansen? Ringa mer? Ringa mindre? Lyssna mer? Visa mindre respekt? Det är klart att man vill förstå... men ibland är det inte lätt. Här är några för mig återkommande klurigheter:

* Jag fattar inte hur man på ett uteställe/en krog orkar stå och smöra för en tjej under ibland flera timmar bara för kort sex. Ännu mindre om man är så full så man glömmer, hon är ful, man betalar allt, hon bor långt bort och det ifall det kommer ut bland allmänheten blir pinsamt. Skaffa ett eksem att ligga hemma och klia på, typ. Eller en mer givande hobby. Vill du som kille bara göra det för att kunna skryta inför dina polare så... grattis - då har ni ju en hobby! Vissa har bilbingo.

* Jag frågade en tjejkompis hur hon gör när hon åker till sina KK bara för att ligga med dem, om det liksom inte är konstigt. "Man ringer, frågar hur det är och sen åker man dit." Okej.

* Hur kan vissa påstå sig kunna skilja så mellan känslolöst sex och att göra det med någon man älskar? Lyckas de verkligen? Om man har gjort det med 200 tjejer sedan ligga och göra samma sak med en tjej man blivit förälskad i och känna att det är speciellt? Och hur kan sexet, kanske speciellt då för kvinnan, bli bra om man tycker den andre är ful? Bra sex är väl passionerat? Har ingen erfarenhet där, men skulle jag göra det med någon jag i normala fall äcklas av - det händer ju emellanåt - hade jag nog kräkts. Har förstått att det är en vanesak men... då skippar jag hellre.

Som alltid handlar det ju dock om att hitta rätt tjej och allt sånt - vi tycker ju olika. Av vad jag lärt mig under detta år av aktivt sökande efter en tjej att satsa på så vet jag att jag både kan gillas för att jag levt som jag gjort likaväl som ogillas för det. Den ene tappar respekt för att hon tror att jag legat med min forna flickvän, den andre för att jag vill gosa som om jag aldrig haft en tjej. Omodern och därmed konstig är jag i alla fall, och till skillnad från min arbetskollega inatt så tänker jag inte likadant även om vi stundom säger liknande saker. Synd det där - har en tjej dåliga erfarenheter av killar och blir behandlad så drar han ju oss andra med sig.

Kanske lessnar jag en dag och försöker gå kollegans väg, göra vad instruktionsboken säger i denna bransch. Vad jag kunde döma så gick mobiltjejen, även om de nyss träffats och efter kanske tio likartade förklaringar av att han gillade henne och så, med på att de skulle börja ha sex och sen se vad som händer. Heja!

Senare på morgonen började vi snacka lite om kvinnor, han tog upp nämnde tjej, frågade mig om jag hört något av samtalet vilket jag såklart erkände, han skrattade och gav mig ett passande slut på den här texten: "Hon den där tjejen... hon vill ha ett förhållande, haha... jag vill bara knulla henne du vet - det finns ju andra att sätta på så varför ska jag ha ett förhållande?" Ja, det var ju det... Vi snackade vidare och han skjutsade sedan hem mig i sin moderna bil, denna moderna kille som blivit min nye vän. Vi hade inte sex.