Luriga människa
Än en gång en skolskjutning, än en gång med en övertygande tjej som berättar om en nu känd ex-pojkvän som "världens snällaste". Omtyckt, omtänksam, duktig i skolan, enligt den forne läraren "the most gentle, quiet guy in the world, with a passion for helping people". Av den stora majoriteten som inte kände denne Steven Kazmierczak går han dock troligen från att klassas som ännu en sjuk yngling som slutade äta sin medicin till någon som snart glöms bort som en i mängden. Flickvännen, polarna, lärarna och andra där i Northern Illinois kommer däremot inte undan lika lätt.
Väldigt mycket här i livet går att avfärda som knäppt, sjukt, meningslöst, "det bara är så". Skulle flickvännen och övriga som chockades av detta plötsliga massmord veckan senare köra på helt som vanligt skulle vi dock klassa dem som sjuka av något annat slag. Det är klart att de måste ha förklaringar, förstå på något sätt. Hur ska tjejen där kunna närma sig någon igen om hon samtidigt tror att alla människor på en sekund plötsligt kan börja mörda folk? Är "världens snällaste" även massmördare så verkar ju människan i sig opålitlig. "Äh, han var sjuk, det är bara att glömma - idag är en ny dag!" räcker inte - får man väl åtminstone hoppas - för just henne. Om alla vore så ofilosofiska hade nog världen varit en fruktansvärd plats. Den som bryr sig försöker förstå.
Att vi människor är lättpåverkade har bevisats en massa gånger, och jag tycker det är fascinerande hur vi som grupp ändå verkar tycka vi är så orubbliga och intellektuellt sett självständiga. Om du levde i Tyskland under 30-40-talet, hade du varit nazi då? Jag skulle gissa på ett "nej" eller "vet inte", "hoppas inte det" - precis som de flesta andra förmodligen skulle svara. Ändå var det ju bevisligen en väldans massa folk som på bara några år blev så pass influerade att de åkte ut i krig och gav sina liv för vad de trodde på. Det blev en norm, vad man bara skulle göra och tycka. Ibland gick det så långt att de som exempelvis jobbade i koncentrationslägrena satt och, något som klagofyllda dagböcker hittade från den tiden visat, gnällde över hur jobbigt det var för öronen att höra de judiska barnen skrika, eller de stackars armarna att sedan behöva bära dem när de dött. Om de ändå led lite tystare!
Läser man en sådan soldats dagbok blir det svårt att bortförklara det med att han bara var hjärntvättad eller liknande tycker jag - det verkar ju vara hans egna, fria tankar, ur hjärtat och inte skrivna för att någon skulle läsa och ta intryck. Vi får enkelt bilden av en självcentrerad man utan empati, en Rudolf Höss, mannen bakom Auschwitz. Den älskande familj han gick hem till på kvällarna skulle nog inte hålla med oss. Känslolöst testa vad som händer om man fryser ett judiskt barn till döds på dagen - en kärleksfull familjefar som läser godnattsagor för ungarna på kvällen. Och därmed ett långt mycket läskigare bevis på hur inskränkt, egoistisk och kanske främst svår att förstå människan kan vara.
