papperskorgen allra längst underst

För nästan precis tre år sedan satt jag och under två timmar snackade med en kille som heter Måns. Om film, vad vi ville, diskuterade och delade. Väldigt skicklig tyckte jag, egen stil och berättade på det sätt han ville, bra öga.

Konst handlar om att nå sin betraktare - egentligen inte mer än så. Alltså har det inte särskilt mycket med teknik eller dylikt att göra. Men vill man försöka göra vägen till att bli en ny Kubrick eller valfri mästerregissör inom film lite roligare så kan man påstå att spelet består av något liknande nivåerna nedan. I den så kallade verkligheten är det såklart långt mycket mer invecklat och luddigt men... what the häck!

Level ett - det första utforskandet. Lek med kompisarna, mördarfilmer, mamma eller syrran får spela tjejrollen och bäste vännen, typ 15 år, polis eller advokat. Eller i värsta fall tjej - man tar vad man har. För egen del ville jag såklart pröva mig fram och satt och analogt klippte och lade till musik och effekter i en snurrig kombination av video, PlayStation och halvtrasig stereo. Allting spelades in i den ordning som sedan blev i filmen och omtagningar visste vi inte hur man gjorde. Var någon kass så blev han sannerligen häcklad.

Level två - bättre försök med redigering. Numera är det i och med hur tillgängligt det är med både bra utrustning och redigeringsprogram klart lättare att snabbt ta sig hit. För vårat gäng var den första filmen på denna nivå 'She who vanished', en dröm för mig att då få sitta och redigera: välja tagningar, matcha med musik, pilla med bild och ljud. Jag var supernöjd, gänget imponerade, filmen fick suveräna betyg (av oss själva) och motivationen var på topp. Sammanlagt gjorde vi 15-20 filmer här och var mot slutet rätt duktiga på att göra mycket av det bajs till utrustning vi hade. Eftersom kamerans ljud var så fruktansvärt skitdåligt skrevs manus utifrån det och det satte många spår.

Level tre - börja göra vad man vill göra och försöka få klass på det. När man börjar känna sig hemma i processen kommer det nog ganska naturligt att man vill göra det mer felfritt, "proffsigt" (ett rätt äckligt ord tycker jag). Duktiga skådisar, ta ljud i mick och på boom och sedan mixa, få originalkomponerad musik av rätt musiker, färgkorrigera och lägga mycket tid på bilden, börja tävla och marknadsföra. Genomgående bättre teknik, planering, med mer seriös inställning från de medverkande och med tidskrävande uppgifter. Film är inte bara kul längre - ibland känns det till och med tvärtom. Jag ville i alla fall skitgärna försöka och jobbade ihop pengar att köpa "semiprofessionell utrustning". Klippande kände jag mig bekväm i och jag vågade nu göra mina första försök på historier jag ville berätta, lade ner oerhört mycket tid och engagemang på dem och tyckte jag lärde mig mycket.

Level fyra - i större format gemensamt nå samma mål. Ännu mindre begränsningar, och för att nå dit krävs rejäl utrustning och hjälp från ännu fler som kan sina områden bättre än en själv. Passionerade och lojala, hantverkare eller artister - de flesta sorter behövs. Vid det här laget har folk ofta förstått vad de är bra och vad de är sämre på, hittat sina roller. Man har även ett kontaktnät med vänner och bekanta i branschen man ger och får hjälp och kritik av. På den här nivån harvar väldigt många för att försöka få ett genombrott - till att kunna försörja sig, bli bättre eller mer känd, att få göra nästa stora grej. Vissa vill bara vidare, vissa är mer nöjda med att de får berätta som de gör, vissa verkar mest jaga status. Ofta verkar det också vara här folk inser vad branschen egentligen är för ställe och hur mycket skit maskinen innehåller, och bättre förstår om de vill syssla med kort- eller långfilm, dokumentärt, reklam, konst, tv-produktion eller whathaveyou. Jag är inte riktigt här än och vet inte om jag vill fortsätta heller - vi får se.

Level fem - att få göra en svensk långfilm.

Level sex - att få göra en internationell långfilm.

Level sju - att ha gjort en riktigt bra långfilm.

Level åtta - att ha gjort flera, något bara ett fåtal lyckats med.

För de som tar denna seriöst: givetvis finns det en massa mellanlägen, och en level sju-nisses senaste film kan självklart vara sämre än en nivå två-grej gjord på två veckor och med mobilkamera. Så funkar det ju, tycker jag åtminstone.

Att ta steg på en ny nivå är hur som helst en härlig känsla, aningen läskigt kanske men mest otroligt inspirerande. När jag satt och klippte det sista av 'I give', mitt första riktigt seriösa projekt, var jag vaken i ca. 40 timmar i sträck, sov tre-fyra, var vaken 30-40, sov några timmar, var vaken lika länge igen. Och jag var pigg och klar i skallen så enormt motiverad som jag var.

Tillbaka till samtalet för tre år sedan, det som ju fick mig att skriva hela detta epos. Jag hade nyss gjort klart min första level tre:a 'Ronny och det lilla' (som visas på Uppsala Kortfilmsfestival på tisdag) och var i full gång med seriösa 'I give' som tog två år att färdigställa. Måns hade precis nervöst premiärvisat sin debut på nivå fem, 'Storm', och var nu på väg att åka och filma 'Snapphanar' som skulle visas på SVT nästkommande jul. Entusiastiskt utforskande av tre respektive fem alltså.

I skrivande stund sitter Måns med efterarbete av sin första Hollywood-rulle, klipper Julianne Moore efter en budget på närmare 200 miljoner. Otroligt häftigt, nivå sex - önskar honom fet framgång. Med en i jämförelse löjlig budget på ca. 200.000 sitter jag själv och ändrar färger och pillar med mitt första försök på fyran, häftigt även det. Tekniskt ojämförbar med allt jag gjort tidigare, väldigt planerad, ännu mer Niclaz i stilen - en film jag hade velat se och andra kommer somna till. Med hjälp av massvis och med kanonduktiga artister som bidrar. Kanske går det åt häxpipan i slutändan, men det känns otroligt roligt och tacksamt att ha fått känna den här känslan av att göra någonting nytt och spännande igen.

Något som inte är lika roligt är allt nytt och ofta skitråkigt man också måste lära sig. Här har du en underbart inspirerande mening jag läste tidigare idag: "Demosaic algorithm selection: "Quadlet" decode displayed at half-horizontal and half-vertical resolution of the image sensor (fastest), or Bilinear demosaic which produces a full-resolution output (fastest at full resolution)."
 
Japp.