papperskorgen allra längst underst

En koncentrerad månad till ungefär, sen är mitt livs första långfilmsmanus redo för några utvalda läsare. Här inbillar jag mig att jag är en öppen kille men inte ens mina bästa vänner vet så mycket som vad den heter. På vissa sätt känns det som om jag länge levt ett dubbelliv jag nu längtar efter att lämna bakom mig. Jag erkänner - allting.

 

Som vilken omtänksam blivande förälder som helst blir det lätt att jag, när det nu känns alltmer verkligt att detta barn snart lämnar ugnen, går i funderingar kring vad det är för värld min förstfödde hamnar i. Den ångest och oro som så många andra i liknande situationer beskrivit försöker jag tygla på mitt karakteristiska vis: jag tror att sanningen gör en fri, och jag tror att jag ju bättre jag förstår spelreglerna kan anpassa mig därefter. Denna romansvit till blogginlägg får bli något slags synopsis för den nyfikne, eller i värsta fall en påminnelse till mig själv när jag om några år vaknar upp i rännstenen och inte minns vilka resonemang som förde mig dit. Det var allt det här, ditt blonda fetpucko! USCH!

 

 

I min favorit bland filmpodcaster har en av programledarna ett udda problem: hur bra filmen än må vara så tappar han koncentrationen om någon av karaktärerna inte har rätt sorts bälte. Sättet man bär sina byxor på säger alldeles för mycket om en person för att slarva med, tycker han. Så så kan man också tänka, tänkte jag och la det på minnet.

 

Regissören Danny Boyles enligt mig bästa film fick en udda sorts fiaskopremiär: biobesökarna uteblev när detta mörka, spännande science fiction-drama släpptes på vad som visade sig bli årets allra varmaste dag och hette ju Sunshine. Så så kan det också gå, tänkte jag och la det på minnet.

 

Efter att ha sett min Gå mot rött ljus, en novellfilm om en kille som förlorar synen, var det en som frågade mig om huvudpersonen var blind. Så så kunde man också tänka, tänkte jag och la det på minnet. Min dialogfria 9732 var det en man som stängde av eftersom hans ljudsystem inte hade fungerat - det var ju ingen som pratade. En kvinna menade att samma film möjligen kunde tolkas på olika sätt, men att hon förstått den och tyckte det var väldigt uppenbart om man bara koncentrerade sig - och så gav hon mig en teori jag aldrig nånsin hört eller ens tänkt på själv. När skönsjungande Anders Spetz hade gjort succé i vår Kärleken - en musikal om livet i Göteborg var det en dam som ringde och berömde mig för hur underbar den var, hur fantastiskt han sjöng och vilken oerhörd bredd han hade, Leif Andrée. Hon höll igång i säkert två minuter innan jag försiktigt försökte inflika att det faktiskt inte var just Leif Andrée men att vi var väldigt nöjda med honom ändå. Så så kunde man också tänka.

 

 

Det läskiga i att så mycket är bortom ens kontroll vad gäller publikens alla tankar är att det ju behövs en publik för att kunna göra sin film, och att de första i den publiken också har chansen att bli de sista. Jag kan ägna fyra-fem år av mitt liv åt att slita med en film någon makthavare sedan på några minuter kan döma ut biografdistributionen av, och av alla möjliga andra skäl än om filmen anses vara bra eller inte. "Ingen kommer vilja se den", "ingen kommer fatta", "är karaktären ond eller god?", "men är det ett drama eller en komedi?". Den kan kännas riskabel att satsa på eftersom den saknar förlaga, alltså inte är skriven baserad på en redan känd bok som därmed garanterar publik, typ Hypnotisören. Eller ett brädspel som Ridley Scotts kommande Monopoly. Eller någon superhjälte, känd eller okänd. Publiken vill veta vad de får och känna igen ansiktena, annars påstås de bli oroliga. Ironi är svårt, att utgå från att publiken plockar vissa referenser riskabelt, inte följa den dramaturgiska modellen onödigt och dumt. Gör man något annorlunda blir det lätt förvirrat och därför ett måste att kunna förklara som något alla fattar, typ "en svensk James Bond" som med Hamilton. Eller i alla fall vara lik nån amerikansk referenspunkt, typ "sjukt skruvad komedi som för tankarna till Wes Anderson" som det jämt står om minst en kortfilm per festival. Åtminstone behandla hbtq-frågor, zombies, sexuell frigörelse eller annat viktigt i debatten.

 

 

Skulle jag lyckas med något så svårt som att få till en långfilm som utmärker sig och jag själv i all min perfektionism blir nöjd över så är det först då jag får ta smällarna från det övriga. Jag har beslutsamt kämpat för att ge manuset den tid det behöver, och när jag nu börjar bli nöjd försöker jag påminna mig om samma sak: det är bara en så enligt min smak bra film som möjligt jag kan försöka göra, inte mer än så. De yttre faktorer jag kan påverka ska jag försöka påverka - men jag får inte låta mig bli för påverkad av det som inte går att påverka. Det är en viss balansakt det där. Har jag riktigt otur kan ju filmen dömas ut för något i stil med huvudpersonens bälte, eller att denna makthavare som sitter där med filmens framtid i sina händer nyss även råkat ha pirogen i micron en minut för länge. Kanske ringer maken som har stukat foten eller behöver hjälp med tandläkartid. Jag har lagt sådana historier på minnet.

 

Darren Aronofsky, regissör till bland andra Black swan, The fountain och Requiem for a dream, pratar ofta om hur tröttsamt det är att med varje film vara den ende som vill få den gjord i rummet bland de ekonomiska makthavarna. Cirka 35 minuter in i snacket nedan berättar han om hur han efter den framgångsrika The wrestler trodde att det skulle bli enklare. Han slet länge för att få göra den, gick bland annat från en budget på 19 till sex miljoner dollar för att få Mickey Rourke i huvudrollen istället för den mer inkomstbringande Nicolas Cage, och drog sedan in cirka 45 miljoner dollar i biointäkter samt en mängd utmärkelser, många av dem till just Rourke.

 

 

Inför nästa projekt, Black swan, hade han en världskänd filmstjärna i Natalie Portman, han behövde ingen monsterbudget, han hade visat sig ha rätt förr och trodde därför att det skulle bli enklare den här gången - men det svar han fick från makthavarna var oftast att de inte förstod i vilken genre filmen var eller att "ingen vill se en film om balett". Två veckor innan inspelningsstart drog sig huvudfinansiären ur och Darren - enligt egen utsago - var nära att kollapsa. Black swan var den svåraste filmen dittills att få finansierad, kostade 13 miljoner dollar, spelade in runt 330, är en av de mest hyllade filmerna de senaste åren - och Darren har sedan dess suttit i otaliga rum med makthavare och argumenterat för att få göra nästa grejor. Han vet att han får större budget och potentiellt publikantal om han gör en hjärndöd zombie-romkom i 3D med lättklädd Justin Bieber, men han vill istället göra en film han tycker om.

 

När jag hade skrivit karaktären Zara i vår Superkär, en sån där typiskt schysst och genuin drömtjej man som barn inte kunde undvika att bli förälskad i, så var mitt och Alecs första uppdrag att komma på vilken svensk i världen vi tyckte passade bäst i en sådan roll. Vi gjorde en lista på alla vi kunde tänka oss, bad om tips på fler, frågade de två överst på listan, fick ja och var några månader senare hur nöjda som helst med vårat val - drömtjej i filmen och drömtjej att jobba med.

 

Huvudsysslan som regissör i alla former är ju normalt att ta en himla massa beslut av detta slag, och ju bättre de är för filmens slutresultat desto mer lyckade bedömer man dem vara. Samtidigt förstår både duktige Darren och en fjärt som jag att varje beslut också har många för- och nackdelar ur en väldig massa aspekter. Självklart går det att i all oändlighet diskutera olika varför till varje given fråga, men vad man gång på gång kommer tillbaka till är ju ens egna varför: varför gör jag den här filmen - vad vill jag? I exempelfallet med Superkär-Zara var det enkla svaret att jag ville rollsätta den tjej som bäst kunde gestalta den drömtjej jag själv hade som barn. Att vissa bland publiken skulle ogilla henne, unga tjejer likväl som äldre kulturtanter, var ju bara att räkna med. Men jag ogillar såklart att höra någon sucka över att vi valde en så vacker tjej, helt enkelt för att det är så extremt orättvist och fördomsfullt. För mig är hon mer än så, och skulle jag ta åt mig av debatten där det gång på gång suckas över hur nästan allt görs av vita män och handlar om vita män så hade ju även det blivit ganska tungt. Att vi valde en vacker tjej räknade jag med skulle betyda att våra chanser på festivaldeltaganden, produktionsstöd och liknande klart försämrades bland makthavarna. Att jag själv i ansökningar inte har samvete nog att bocka i annat än kolumnen "man" hjälper mig inte heller. Där sitter jag med kryssen i fel rutor och förstår vad det betyder rent statistiskt - jag som bara är en vit man som faktiskt vill göra en film om bland andra en vit man eftersom det (av nån anledning) känns bekant och därmed mest lämpat mig. Just då hör jag dock röster med förslag om att jag borde låsa in mig i ett solarium och där passa på att byta kön också, men det känns ju ganska bökigt. Jag får nöja mig med att ha en mamma som hellre ville ha döttrar.

 

 

Är man inte bekant med branschen kan det kanske låta som om jag enbart skämtar nu men det gör jag inte. I förproduktion av både Superkär och 9732 fick jag uppmaningar om att skifta könsrollerna och man hör gång på gång historier om hur det också gjorts för att få större budget eller ens grönt ljus. Eftersom Svenska Filminstitutet har kvoteringsdirektiv på 50-50 så måste jag troligen - jag står ju redan på både manus och regi i de där rutorna - åtminstone hitta en kvinnlig producent. Lyckligtvis finns det säkerligen en hög med duktiga sådana, men jag tror ju varken att jag eller den jag eventuellt hittar gillar att könet är ett argument. Är målet att könsneutralisera blir det ju också lite snett när det är 50-50 som gäller samtidigt som klart färre än 10% av de som ansöker är kvinnor. Det blir ganska likt vad Patrick Ekwall så "modigt" - att ens behöva kalla statistik något sådant säger ju tillräckligt - tar upp i sin blogg vad gäller kvinnliga sportkommentatorer:

 

"Tjejer kan, givetvis. Men vill dom? Jag vet inte. Som TV4:s fotbollschef, Emir Osmanbegovic, skrev i sin fotbollsblogg: vid en utlyst öppen kommentatorstest på TV4 anmälde sig 20 män. NOLL kvinnor. Och då finns det ändå en hel del tjejer på TV4 – inte minst på Sporten. Men ingen ville."

 

Tänk om en enda tjej hade anmält sig - skulle de då anställa henne på direkten oavsett kompetens? Skulle det hjälpa syftet i det längre loppet? Givetvis inte. Samtidigt behövs ju banbrytare och bra förebilder som unga tjejer vill efterlikna, varför det blir en soppa av höna, ägg och moment 22 som trots goda intentioner lätt misslyckas. Personligen skulle jag tyckt att det vore skitkul med fler kvinnor i filmarbetet, men jag skulle ju varken vilja välja en viktig medarbetare eller se en film enbart utifrån könstillhörighet. Är de bra så är de bra. Inom fotbollen finns numera flera riktigt duktiga kvinnor - Johanna Frändén, Johanna Garå och Frida Nordstrand för att nämna tre - som kommer öppna upp för ännu fler och visst lär det bli samma utveckling inom filmen.

 

I vardagen sker ju samtidigt olika sorters kvotering precis hela tiden, och inte gör det väl mig nåt nämnvärt - alla får vi ju känna på hur det är att vara minoritet, bli diskriminerad eller utsatt för fördomar nån gång och ödmjukas förhoppningsvis av det. Men det kan sannerligen gå för långt också. Att exempelvis ogilla Christopher Nolan för hans kvinnoroller tycker jag är mer sorgligt än nåt annat, i nivå med att hata Tom Cruise för sin knepiga religion eller kärleksförklaring hos Oprah. Eller att Ekwall för ett sånt där inlägg ska behöva försvara följande "twitterstorm", attack mot kvinnor, etc.

 

 

Branschen är ju också ängslig av många andra skäl. Att som mindre bolag riskera konkurs för att gå all-in på något hjärteprojekt verkar ju lätt dumdristigt när så extremt få filmer går med vinst idag. Som filmare får man ändå ofta höra om framgångssagor som Blair witch project och Bad taste, även om ju situationen såg så annorlunda ut då att det i mitt tycke saknar relevans idag. På den tiden kunde en film rulla i flera månader och ibland år på bio, gå dåligt de första veckorna men sedan växa om dess rykte spred sig. Idag plockas en film lätt bort efter bara några veckor - de som velat se den har ju vetat om den sedan länge och då redan sett den, varför det logiskt görs plats för annat i konkurrensen. Lägg till hur mycket övrigt som också förändrats med internet och allt det erbjuder, tv-tittande överlag, hur tv-spelsbranschen växt och så vidare. Är det gilla-tryck och tittningar på Youtube som värderas högre nu? Trots att vissa med miljoner träffar knappt tjänar brödpengar? Trots att man kan köpa både tittningar och följare? Klart att det råder förvirring. Ändå är det nästan uteslutande pengar från antal biobesökare man räknar på i kalkylerna innan en film bedöms ekonomiskt värd att satsa på eller inte, och det trots att de i snitt 80 filmer en svensk ser per år bara är ynka två som betalas för på bio. Sammanfattningen blir ju lätt att det går lite för snabbt för oss alla.

 

Jag hoppas att min film kan gå bra både i bredd och djup så att säga, men hade målet varit att tjäna pengar hade jag väl satsat på en karriär på börsen istället. Hade jag av någon hypotetisk skitanledning ändå varit tvungen att inom filmbranschen sätta fullt fokus på stålarna så är det ju knappast "bra film" i min smak som kan vara utgångspunkten - statistiken ljuger ju sällan. I Sverige sågs exempelvis 2010 års enligt mig bästa svenska film Sebbe av färre än 10 000 biobesökare, medan det årets mer publikvänliga Farsan hade 450 000, treorna av Änglagård och Göta Kanal ca 200 000 vardera. Amerikanska biografer domineras i skrivande stund av G. I. Joe: Retaliation. Den mest framgångsrika höstpremiären någonsin är Paranormal Activity 3 som sammanlagt spelade in över 100 miljoner dollar. Bäst genom tiderna i kategorin NC-17 är Showgirls som på Metacritic har betyget 16 av 100. Det här må vara några av de mer skrämmande exemplena men jag tycker ändå att det finns mycket att lära av statistiken överlag. Flera av mina favoritfilmer gick jättedåligt ekonomiskt och många av vår tids största succéer dömdes ut gång på gång. Vem skulle till exempel kunna förstå en så invecklad tidsresefilm som Back to the future? Under fyra år tackade ett 40-tal bolag nej och var det inte av skälet att den var för komplicerad så var det nåt annat: Columbia ansåg den "not sexual enough" medan Disney inte ville stötta en film som handlade om incest. Så så kunde man också tänka.

 

För mig har drivkraften främst varit att vilja berätta något, bidra och utvecklas, göra något jag själv hade velat se och som känns minnesvärt. När jag får förfrågningar om att vara med på andras projekt är det avgörande om en lust väcks eller inte, om jag verkligen kommer orka lägga den tid och kraft det krävs för att göra det riktigt bra, försaka så mycket annat i livet. Jag tvivlar på att jag skulle gå med på att skriva om min film från att handla om en kille och en tjej till att bli hbtq-anpassad bara för att få större ekonomisk frihet. En "fin film" som Superkär verkar ju körd redan på idéstadiet och en nobb från Svenska Filminstitutet kändes helt given för mig. Vi skulle alltså presentera "en film från hjärtat om barndomstiden då kärlek enbart kom från hjärtat" när jag nyss sett att Pojktanten, av Ester Martin Bergsmark och Eli Levén (där bilden nedan var min första Google-träff), fått stort stöd och för mig såg ut som det ofta brukar. När Ester Martin vann sin första Guldbagge tackade han de som smusslar, har sex i parker och knullar i buskarna, och skulle därnäst göra filmen Med anuset som första könet. Det kändes aningen olikt oss, annat slags drivkrafter, men vi ville så gärna göra vår heteronormativa usch-film att vi bet ihop och gjorde den ändå. När SFI senare fick se den i färdig version berömdes skådespel och annat men den ansågs "för gullig". Och har man inte SFI i ryggen blir det svårt att nå ut på både festivaler och till tv-kanaler. Men det var ju inte mycket att göra åt saken. Jag har däremot lagt det på minnet.

 

 

Hade vårat mål med just Superkär varit något annat än att göra en film vi själva kunde tycka om och stå för så hade besvikelsen säkert varit grym. Vad kan vi lära oss? Skulle lille Adam bli skolmobbad av klasskamrater som fnös "bög eller?", knuffade honom och var elaka men mot slutet bad om förlåtelse och blev vänner? Eventuellt mer än bara vänner? Inget fel i det men vi kände inte att det var en sån film, jag tycker att jag har sett tillräckligt av dem och det var inte vad vi ville berätta. Borde vi tänka att vi istället skulle ha försökt ge huvudrollen till Kissie eller Blondinbella för att komma åt deras sexsiffriga antal dagliga bloggföljare? Visst hade vår film då fått en automatisk genomslagskraft så kanske inte ens SFI hade behövts - men hade det blivit en bättre film? Det tror jag lika lite som jag tror att Nicolas Cage hade överglänst Mickey Rourke som The wrestler. Eller om bolaget bakom Terminator fått sin vilja igenom och sluppit Arnold till förmån för den då mer kände O. J. Simpson som dock bedömdes "för snäll". Så så kunde man också tänka.

 

 

På många sätt är jag väl barnslig och visst är jag beredd på massvis av kompromisser också - men inte med vad som helst. Och egentligen enbart för att själv kunna frammana den passion som krävs för att jag ska lyckas med något jag anser bra. Tyvärr är jag inte typen som tycker att det är inspirerade bara jag får vara chef en stund eller trycka på rec-knappen - snarare tvärtom. Kräsen, svårmotiverad, allmänt jobbig. Hade jag nöjt mig med statusen att känna kändisar eller att lyckas göra en två timmars långfilm hade jag väl hängt på fester och där låtit mobilen stå på rec i de två timmarna istället.

 

Och det är klart att det för makthavarna är näst intill omöjligt att sia om hur en film blir, vare sig kvalitets- eller framgångsmässigt och oavsett om den kostar två miljarder dollar eller tre grekiska mynt. Nu för tiden är det hisspitchen och filmens USP mycket handlar om: på en halvminut eller gärna i en mening ska man göra filmen rättvisa. Alien var "Jaws in space" och vi studenter av filmmediet har sedan dess fått höra den framgångssagan - pitchernas pitch - upprepad till leda. Men gillar man verkligen Alien av samma skäl som Jaws? Inte jag. Och vilka av mina favoritfilmer tycker jag rättvist går att förminska till en liknande mening? Är den långfilm jag vill göra den av alla idéer jag samlat på mig som funkar bäst att pitcha? Definitivt inte. Vad gör man om mycket byggs kring ett överraskningsmoment likt i Sixth sense eller Usual suspects? Och är det verkligen just bara själva vändningen som gör att två timmar fungerar?

 

Det blir ju snedvridet här också. Jag tror att de flesta som ägnat sig åt berättande av något kvalitativt slag har insett att det är viktigare med hur än vad - en bra historia blir ju bara bra om det tas om hand på rätt sätt. För mig blir därför pitch-hetsen mest frustrerande, särskilt då i sammanhang där manuset eller i värsta fall filmen i sig knappt har betydelse eftersom man pitchar först, ser om någon nappar och i så fall jobbar därifrån. En bra refräng blir nödvändigtvis ingen bra låt, lika lite som en skitkul vits håller för en hel stand up-show. En Bergman eller Kieslowski hade haft det tuffare idag.

 

Kärnan av det tröttsamma är naturligtvis hur substans ersatts av yta. Självklart kan en smart tagline dra folk till bion och lika självklart får man ju se det som en konst i sig, men precis som på Kickstarter och liknande crowdfunding-tjänster där mycket också byggs utifrån pitchen, varumärken och etablerad popularitet så finns det ju en stor mängd berättelser och koncept som inte riktigt gör sig själva rättvisa där i hissen. Som publik skulle vi ju tröttna om vi ofta kände oss lurade av marknadsföringen, men det är ju just att luras och överdrivet vinkla pitchen många uppmuntras till. Man ska väl dock inte glömma att en stor publik trots allt nöjer sig om ett två timmars filmtittande innehåller några sekunders lättklädd Justin Bieber. Det finns ju skäl till varför det - utöver de redan nämna framgångarna ovan - är just Baywatch som räknas som den mest sedda tv-serien nånsin. Snart kommer dessutom en ny långfilm om Baywatch och bolaget hoppas på en bärande roll för Justin Bieber. Så så kan man också tänka.

 

 

Kanske är det vad gäller sånt här som min syn på filmbranschen förändrats mest. För mig var det i tonåren svårt att förstå hur regissörerna som gjorde sina bästa filmer tidigt i karriären - Ridley Scott, Martin Scorsese och Francis Ford Coppola för att nämna några - verkade sluta bry sig och ta det mer som vanliga jobb. Hur kunde mannen bakom Godfather-trilogin och Apocalypse now vilja lägga år av sitt liv på en medioker barnfilm med Robin Williams? Det korta svaret är ju att det är så mycket bekvämare, att det marknadsmässigt var enklare, och att det ju uppenbarligen inte alltid går ut på att göra någons favoritfilm. Vi andra kan få tycka att det är bortkastad talang medan regissörerna själva ser det som rätt sorts avkoppling, förvärvsjobb eller yrkesmässig variation. Jag hoppas på en Christopher Nolan som tillsammans med brorsan fortsätter med egna berättelser - Memento, Prestige, Inception, kommande Interstellar - hellre än tar hand om den mycket mer etablerade Läderlappen. Där är jag ju dock troligen i minoritet.

 

Det magiska skimmer filmbranschen bar med sig har även det tappat kraft. Jag var ett stort fan av James Liptons Inside the actors studio när jag var yngre - nu känner jag ofta att det är glorifierande fjäsk han väl själv inte kan tro på i den nivå det framställs. Nog för att det ibland kan vara precis så magiskt som det låter, men det är också svågerpolitik och fuffens, mångmiljonprojekt som folk legat sig till, filmer som föds på fester som trots manus fulla av slarvfel kan få astronomiska budgetar, producenter som skrattande erkänner hur de gör kalkylerad film för de idioter som vill se skiten. Under den väldigt korta tid jag jobbade på The girl with the dragon tattoo fick jag följa en av Hollywoods mest erkända perfektionister arbeta, se hur han jobbade fram sin unika visuella stil, hur petig han var med omtagningar och detaljer, hur han betedde sig mot skådisar och övriga team, höra honom resonera vid genomgång av material, och så vidare. Men jag lärde mig också hur mycket klantande det var även på en sådan inspelning, Fincher till trots. Jag la det på minnet.

 

På kommentarsspåret av Finchers Se7en, en film jag älskar och har sett över tio gånger, berättar han ännu en sån där historia jag bär med mig. Andrew Kevin Walkers manus hade länge cirkulerat utan att bolaget lyckats hitta regissör men Fincher tyckte att det var toppen, fritt från de vanliga klyschorna med en mördare som satt där i ensamheten som nån knäppis bland eget smuts och äckel och drömde om blod. Ett smart manus med potential att omvandla till en så bra film att den var värd att ge rätt tid och engagemang. Fincher berättade för bolaget att han gärna ville göra den.

 

Problemet var att Fincher hade läst fel version, ett tidigt utkast långt innan bolaget hunnit förbättra det. Andrew Kevin Walker hade nämligen, eftersom ju ingen verkade vilja göra filmen, tvingats anpassa det efter vad publiken antogs vilja ha. Nu hade mördaren blivit lite crazy, man hade lagt in spänningsmoment som att han stod med en kniv i duschen - men kanske saknades en biljakt? Ett så fantastiskt manus hade förvandlats till fantastiskt dåligt toalettpapper. När manusförfattaren fick höra om Finchers krav att de nya versionerna skulle till papperskorgen blev han överlycklig. Ändå känner jag, när jag själv läser manus, att det hade kunnat gå ungefär hur som helst - det har uppenbar potential men hade det inte varit Fincher som förverkligat det så hade det knappast blivit en sådan pärla. Som med Ridley och Blade Runner, som med Kubrick och Eyes wide shut, som med det mesta av det absolut bästa.

 

Ett manus är ju faktiskt bara ett manus, ett redskap eller en ritning som sällan ser märkvärdig ut så länge man inte lyckas använda det på tilltänkt sätt. Läser man ett antal manus av exempelvis nämnde Kubrick eller annan favorit så förändras ju perspektiven även när man med erfarenhet av att ha sett filmerna tror sig börja förstå tankarna bakom. Det Napoleon-manus han skrev men aldrig fick göra film av har jag i skallen i typisk Kubrick-stil. Annars finns nog inte någon bättre lektion i ett manus betydelse än de två filmerna L. A. takedown och Heat - en enligt mig dålig respektive fantastisk film gjord på samma manus och av samme Michael Mann som regissör. Har man sett de där två så kan man nog aldrig se manus på samma sätt igen.

 

 

Är man i textform klar med en film man känner sig nöjd med handlar det i Sverige därefter nästan helt om att få stöd från Svenska Filminstitutet. Rent praktiskt kan det vara som så att de under ett år får in cirka 800 långfilmsmanus, varav 12-14 stöttas. Hälften måste vara kvinnor. Då återstår sex eller sju platser att slåss om för mig - för sakens skull är optimistiska och kör på sju. Bland dessa sju måste någon vara i kategorin "viktig film", någon mer publikfriande, någon kanske mer modern. Man får väl också gissa att två-tre platser går till regissörer av politiska eller sociala skäl - för att de nobbats tidigare, är aktuella i debatten eller liknande, typ Anna Odell. Visst vill juryer av de flesta slag mena att de bedömer opartiskt och utan att ta hänsyn till undertecknads bakgrund, kön eller annat frånskilt själva verket - men vem tror väl på det? Om denna teori stämmer konkurrerar jag alltså med några hundra andra om en eller två platser. Bland detta hundratal finns självfallet mängder med bättre namn än mitt, rutinerade rävar och alla möjliga. Jag tänker inte ge upp för det - men det är nog sunt att förstå situationen. Resultatet kan ju dock också bli att man tappar hoppet, inte vill lägga ner en massa tid och engagemang på något som känns lika långsökt som en lottovinst.

 

I höstas blev jag stöttad att söka ett stipendium. Normalt känns sånt som slöseri med tid men den här gången blev jag istället så pass entusiastisk att jag stöttade två vänner att göra detsamma - varför inte? Förlorade man så förlorade man - inget mer med det. Jag tänkte igenom mitt eget upplägg av ansökan, kollade upp hur andra hade gjort, läste om de tidigare vinnarna. Det såg mörkt ut. De flesta var performance-konstnärer - hälla honung i ansiktet, hoppa ner i Fyrisån från en bro, kissa i en brunn, dra en timmerstock längs en bilgata, pånyttfödas i mjölk - utöver sitt primära yrkesområde och mycket mer med i kulturgänget här i Uppsala än vad jag är. Att jag gjort mig ovän med ledaren av performancekonstnärerna - ni förstår ju själva att de ogillar mig efter beskrivningen ovan - hjälper ju inte heller. Jag som är ytlig "filmkille", usch, och har ett förnamn som stulet av ett dansband. Säkert är jag bara ute efter kändisskap, brudar och hänger mycket på Stureplan också - den har jag fått höra flera gånger. På ganska många sätt kände jag att det redan på förhand var kört, men den här gången skulle jag ju inte vara sån. Den senaste att vinna gjorde det med motiveringen att han med de 200 000 kronorna skulle "lyfta fram de ljud som finns runt oss men inte märks". Jaja.

 

Jag blev skeptisk - men jag gick all-in. När det var dags att lägga det på posten önskade jag dock att man hade fått vara anonym istället, slippa både namn och foto och låta projektet få stå för sig självt. Jag var till och med så äcklig att jag rådde min ena vän att skippa foto på sig själv - hennes musik var dunder och såg de henne på bild innan de hört musiken kanske de inte ens ville lyssna eftersom hon var för söt. Allt annat än en Stureplans-typ hon också men tyvärr kunde hon nog bedömas vara "en sån" och hade dessutom synts för mycket på tv för dessa anonyma kulturtanter, tänkte jag. Skulle de börja hata henne nu också - jag kanske till och med bidrog till det? Slå mig! Vann gjorde hur som helst en konstnär (hans hemsidas header nedan) som i motiveringen med dessa 200 000 bland annat skulle ges "möjlighet till utforskande av skogsmarker som vi aldrig tidigare skådat". Inte en krona till oss. Vill man forska vidare finns mycket online.

 

 

Att lära sig att ta liknande förluster ingår ju dock i spelet. Efter otaliga deltaganden på festivaler eller i andra sorters filmtävlingar blir det lättare att bara le eller rycka på axlarna. Finns det en film som heter Våldta - ta våld så vinner den troligen, får jurybeskrivningen om en modig film om ett oerhört viktigt ämne oavsett om skådisen överspelar eller råkar skratta lite när hon blir våldtagen. Vi har vunnit när jag tyckt någon annan varit bättre, och flera gånger varit med om vinnare som bett om ursäkt eftersom de tyckt att vi förtjänat deras pris. När vi för första gången satsade på en kortis och slet med den i över två år förlorade vi - berättade en jurymedlem senare - för att beslutsfattarna redan innan de sett filmerna hade fått direktivet att en tjej borde vinna i år, "men jag tyckte att din film var bäst och sa det". En annan gång blev jag tröstad med att "som jury vill man aldrig rösta på de som så uppenbart ändå kommer lyckas". Kanske borde jag ha blivit glad över komplimangen - men min film rök ju och hade uppenbarligen gjort det hur bra den än hade varit. Slutsatsen blev ju lätt att man inte kunde göra så mycket åt saken. Inte i detta heller. Jag har lagt det på minnet.

 

Ibland känns det så charmigt att jag fortfarande kopplar till tiden då man i grundskolan förlorade en novelltävling mot tjejen som skrev om sin förlorade farmor - och vid varje ny tävling dök det ju upp ny förlorad farmor. Tvåa kom tjejen som inledde med "hon vaknade med ett ryck" eller "solens strålar slog in genom fönstret" eftersom det var så beundransvärt likt sådant som riktiga författare skrev. Jag fick beröm för språk och stavning men skrev ju trots allt bara om fotboll. Så, en dag, dog mitt marsvin. Jag hyllades.

 

Eller så tänker jag på mina utländska vänner som då - och jag nästan stöttade dem - lärde sig att man lätt fick pengar av socialen om man grät och sa att man inte kunde sova eftersom man drömde om kriget. Fler och fler drömde snart om kriget, till och med en finsk vän som dock fick klara sig utan stödpengar trots detta lidande.

 

Vad gäller Svenska Filminstitutet har jag förståelse för beslut ur ekonomisk synvinkel, men SFI:s bidragspengar som till hälften kommer från oss skattebetalare går ju också till "viktig" film där det inte tas samma hänsyn till publikantal. En viktig film kan se ut som tidigarenämnda exempel:

 

Pojktanten
Regi och manus: Ester Martin Bergsmark
Stödbelopp: 1 300 000 kronor
Konsulent: Tove Torbiörnsson

 

I Pojktanten vävs intima badkarssamtal mellan Ester Martin Bergsmark och författaren Eli Levén samman med historien om Pojktanten - en sagovärld, som kretsar kring en människa mellan två kön, som för att överleva skapar ett tredje.

 

Kanske kommer jag älska den när jag ser den och kanske är hen (som Ester Martin helst kallas) värd stödet - oavsett vilket är det ett väldigt talande exempel tycker jag. Om hen är duktig eller inte har jag ingen uppfattning om eftersom jag helt enkelt inte sett något än. Hens namn har jag i SFI-sammanhang däremot hört nämnas otaliga gånger, ofta som ett exempel för oss andra och ärligt talat troligen fler gånger än någon annan svensk regissör.

 

 

Är det hur som helst inte en viktig film som stöttas kan det vara en mer publik, exempelvis då Hypnotisören:

 

Regi: Lasse Hallström
Manus: Paolo Vacirca
Stödbelopp 11 000 000 kronor
Konsulent: Lars G. Lindström

 

Lasse Hallström regisserar Hypnotisören efter Lars Keplers hyllade kriminalroman. En brutal mördare har nästan utplånat en hel familj. En överlevande son är allvarligt skadad och jakten att hitta den sista dottern för mördaren startar.

 

Sammanlagt kostade den 61 miljoner och var redan innan premiären SFI:s utvalda bidrag till Oscarsjuryn. Jag tror inte att man kan kalla mig cyniker för att jag anar att de hoppades att Hollywoods kärlek till Hallström var stark nog för en nominering - huruvida filmen var bra eller inte bedömdes troligen mer sekundärt. Enligt mig är den som vilken svensk polisfilm som helst, fast aningen sämre och stundtals rent amatörmässig. Många i landet skulle kunna göra en bättre film för 61 spänn och ett halvt paket nudlar.

 

 

För rättvisans skull vill jag tydligt poängtera att det är absolut inte är hbtq-, kvinnligt regisserad eller andra sorters minoritetsfilm jag är ett endaste litet dugg emot, utan enbart hur systemet fungerar och att bilden av just det ibland verkar sakna verklighetsförankring. Efter år av att ha sett hur systemet också utnyttjas så tröttnar man ju, och extra mycket av att det gång på gång hyllas som "modigt", att det äntligen är någon som vågar ta upp hbtq-frågorna när det snarare är att fegt följa trenden och därmed få sina stödpengar. Vinner man som kille en manustävling i en kvinnas namn så är det väl knappast någon som tycker att man är modig.  

 

Bara timmar innan publicering av denna text, då jag finputsade och letade länkar, möttes jag av ett exempel från SFI:s förstasida som väl inte kan bli mer typiskt. För ett år sedan skickade en vän ett kortfilmsmanus till mig han då hade blivit erbjuden den delvis nakna huvudrollen till, jag läste och tyckte - var såklart nu tvungen att kolla de gamla mailen - så här:

 

"Väldigt klassiskt kortfilmsmanus - jag läser ju en del - i och med att den till cirkus 100% avgörs på skådespelet. Skulle du lyckas så kommer ändå "tjejen" högst troligt ruinera den. Ändå en film som troligen får stöd av både instituten och släppas in på festivaler enbart tack vare ämnet och på sättet det normaliserat behandlas" och avrådde senare med "att vara halvdan i en pinsam film och i den visa kroppen - penis eller inte penis - slår ju snabbt tillbaka som något du bara gör just därför. Den stämpeln tycker jag ju verkligen du ska hålla dig ifrån".

 

Filmen fick i alla fall stort SFI-stöd, handlar om ett sexuellt möte i hbtq-tema och heter Ta av mig. Redan på titeln anade man ju visst klirr i kassan, och jag tror att regissören hade en viss aning om just det när han både skrev och döpte den. Skulle jag börja lista filmer, kanske särskilt kortfilmer, som fått stort stöd och slutat bedrövligt hade jag tröttat ut varenda kotte. Här kan man läsa om nio kortfilmer som var för sig fått större ekonomiskt stöd än alla våra 70 kort- och novellfilmer sammanlagt.

 

Men ja - vad göra? Jag ska försöka få ihop en film som jag skulle tycka om att se, så får vi väl på köpet se hur det slutar vad gäller övrigt också. Jag kommer förmodligen tycka ungefär likadant, kryssa i fel rutor, fortsätta ta fram knepen med att argumentera för min sak, sucka, försöka förstå, le, rycka på axlarna och jobba vidare. Oavsett hur den blir kommer vissa ogilla eller till och med hata både mig och den och ibland även innan att ha sett den. Är jag då ändå nöjd med filmen kommer jag kunna le och ha resten av knepen redo i bakfickan, ifall-ifall exempelvis en axelryckning eller två verkar behövas. Jag har lagt det på minnet.