papperskorgen allra längst underst

Samme kompis var i Tokyo under det japanska valet och berättade hur kul det var med kandidater som på valaffischerna stod med knutna nävar. Syftet för dessa maktens män och chanslösa kvinnor må ha varit att övertyga i ledarrollen - men av någon anledning lyckades min svenske vän mest le. Men vad vet ju han. Jag berättade om det senaste nordkoreanska pr-tricket jag läst om, tänkte på Kim Jong-Il som bland annat kunde gå endast tre veckor gammal och prata efter åtta, aldrig behövde gå på toa, kunde styra vädret, kan ha varit världens genom tiderna bäste golfare och som under tre aktiva år i tonåren skrev 1500 romaner och sex operor - de senare dessutom "bättre än allt annat som någonsin skapats inom musik". Vi flinade åt action man Putin som för sina 140 miljoner ryssar visar foton där han bland annat styr flygplan, spöar mästare i judo, bryter arm, polar med Jean-Claude van Damme eller räddar människor från tigrar. Och så 76-årige Youtube-favoriten Berlusconi med sina småbrudar såklart, italienarnas representant i världen som - när han inte lyckas ta ledigt från hobbyn som premiärminister - leker tjenis med Obama och ofta hjälper sin "solbrände" vän med de större besluten här i världen.

 

V  L  A  D  I  M  I  R     B  O  S  S

Fascinerande typer och företeelser finns det såklart massvis av och den stora frågan i just dessa diskussioner är ju om folk är så godtrogna och okritiska att de går på sånt som ovan. Hur stor procent av dem i så fall? Många av ledarna är ju trots allt folkvalda så visst måste det ju fungera - men var går gränserna för vad ledarna kan påstå utan att misstänkas ha andra motiv än sitt folks bästa? Hur många procent av nordkoreanerna trodde verkligen på sin egenutvaldes förmåga att styra vädret? Hur stor del av invånarna i nazisternas andravärldskrigs-Tyskland hatade på riktigt de judar och övriga som deras ledare manade dem att göra? Hur lång tid tod det för oss människor att gå från en majoritet som trodde på en jord som platt till en som rund? Att i stora grupper ändra åsikt om slaveri, kvinnans lika värde, homosexuellas rättigheter och så vidare? Vad säger det om oss människor ifall våra förnamn styr våra livsval? Vad betyder det att Obama fick 95 respektive 93 procent av de svartas röster i USA, och vad skulle du ge motståndaren Romney för tips till bättring inför valet efter att han i en undersökning bland unga afroamerikaner, trots flera miljarder kronor investerade i reklampengar, fått reda på att han ligger på prick noll procent jämfört med Obamas 94? Ett så ojämnt resultat skulle ju inte ens Aftonbladet få om de - för att ta två aktuella exempel - lät oss rösta om stenrika SAS-chefer borde gå ner i lön eller om det är bra att som förtroendevald politiker ljuga och använda järnrör.

I samtalet med kompisen tog jag upp historier från flertalet diskussioner jag haft den senaste månaden. Jag berättade om den svenska kvinna som uttryckte hur hon, då hon i tio år jobbade på Akademiska Sjukhuset, började hata Livets Ord-medlemmar eftersom de i sin envisa tro vägrade se verkligheten och därmed ibland varken tog emot medicin eller fick ta ordentligt farväl av sina döende anhöriga. Återgav hur min palestinska vän visade mig bilder på dödade barn i Gaza, i all välmening ville få mig att bättre förstå hur judarna ligger bakom det mesta och hur jag inte som någon vanlig dum västerlänning fick luras av varken 9/11 eller Obama och bli ännu en robot styrd av New World Order. Jag nämnde exempel från vad en kristen kompis som är pro-Israel några dagar senare tyckte om det där, vi diskuterade förhållningssätt gentemot tre personer vi anser destruktiva och stundtals självförnekande och vi pratade om hur läskigt det ibland är att vi människor - i denna så öppnande värld - med åldern ofta verkar skapa mindre och trygga sammanhang där den likartade åsikten bekräftas. Känner man bara hinduer är det nog lättare att vara hindu, och verkar alla andra spendera fritiden på pubar så verkar ju det vara rätt grej att göra. Vi är ju dessutom extremt mycket bättre på att automatiskt filtrera vår vardag numera. Politiker och andra makthavare vet dock att om något sägs tillräckligt många gånger känns det mer sant, likväl som att något som gång på gång händer också normaliseras, även om det gäller att torka upp blod, tortera eller gasa ihjäl judar. Om uppgifterna stämmer så finns det ju ett tydligt motiv bakom lagen i Nordkorea om att det i varje hem måste finnas en bild på ledaren.

 

 

B  O  S  S      J  O  N  G  -  I  L

Personligen känner jag hur jag i dessa samtal försöker förstå dem och deras sanningar bättre, hur jag för stunden påverkas, tar in det, utmanar, speglar och speglas, och hur jag efteråt behöver sortera - oftast även i fall då jag kan skämta eller inte verka bry mig. Kanske skulle jag kunna avfärda vissa åsikter som okunniga, partiska, ignoranta eller kanske dumma, men finns argument och ett förståeligt resonemang så har jag svårt att göra det. Hellre en underbyggd utläggning om varför månlandningen inte ägde rum eller varför jorden är platt än någon populistisk attack mot SJ, SD eller religiösa, oavsett vad jag själv egentligen tycker. Jag är helt enkelt rädd för att vara en sådan som förhastat dömer ut, stryper nyfikenheten och därmed inte lär mig lika mycket nytt. Mitt system fungerar överlag så och ger givetvis en massa plus och en massa minus. Som jag ser det finns det intelligenta som kan verka dumma i ungefär samma utsträckning som smarta saker uttryckas av sådana som anses mer korkade. Det ena utesluter inte det andra - det finns det ju mängder av stöd för både genom historien och i alla våra liv. En George W Bush kan likt vem som helst verka dum, men det är ju dummare att tro att han hade blivit vald om han verkligen var så knäpp som några sekunders misstag antyder. Att döma ut någon som dum mest för att det är trendigt är nog mer av ett bevis för att vara dum själv.

Kanske är det därför jag tycker så oerhört synd om en som Romney i fallet ovan - vad ska han tänka? Att han var för vit, kanske för snygg, tillhörde en för just nu impopulär minoritet? Ska alltså slutsatsen för honom bli att det oavsett kompetens var kört från första början av anledningar han inte kunde göra mycket åt? Bland mina mindre intresserade vänner och bekanta, där många vet hur jag hänger med när det vankas amerikanska val, har flera dömt ut honom redan för att han är mormon, några till och med trott att det var han som sa vad Akin och Mourdock klumpigt fick ur sig och därmed klassat Romney som dumskalle. Samtidigt har f d motståndaren Obama varit muslim, mördare, homosexuell, otrogen, eventuellt också samme person som självaste Osama. Då jag för någon månad sedan såg supersuccén 2016: Obama's America, som i korthet ungefär går ut på att Obamas livsmål varit att förstöra USA, så tyckte jag oerhört synd om honom istället och blev oroad för samma sak: inte går väl människor på det där? I slutet av filmen får vi det berättat - med mörk röst, dyster stråkmusik och en lömsk bild på Obama - att det nu är upp till oss: "Love him, hate him, now you know him!"  Vänta nu - han verkar ju jättefarlig och ond och farlig! Och visst, jag hittade flera nyhetsinslag där människor kom gåendes ur biosalongerna, upprört menade att de precis hade lärt sig just det och nu skulle rösta på Romney istället. Och så följde de sedvanliga Youtube-budskapen som härlig efterrätt.

 

 

E  V  I  L      B  O  S  S      O  S  A  M  A

När en som Benny Hinn berättar att Gud med en verklig eld 1995 kommer bränna ihjäl de homosexuella i USA är det mest skrämmande och sorgliga för mig hur publiken jublar och applåderar när de får höra sin ledares budskap - och hur många reflekterade och ångrade sig sekunderna efteråt? Hur många tycker på riktigt att människorna är värda att dö för sin homosexualitets skull? Hur stor del av publiken blev misstänksamma mot Benny? Hur många började hata de homosexuella mer och hur många började hoppas på den där elden? Vad blev resultaten inombords när den uteblev? Hur funkar de människor som applåderade vad gäller övrigt här i livet? Kan jag vara en av dem? Känner jag sådana människor? Vilka i så fall?

Jag tycker att det som empatisk människa borde vara obligatoriskt att reagera på liknande, och jag tycker tyvärr att det är bland troende som exempel likt detta tas mest lättvindigt på, förenklat förmodligen av anledningen att man redan tycker sig ha förstått vad som är sant och därför inte behöver vara lika nyfiken, vetgirig och öppen - grundbudskapet är alltid viktigast. Benny får fortfarande härja hyfsat fritt från kritik trots otal tokigheter just för att han ju "bara är människa som oss andra" och ju har gjort så mycket gott också. Hur får man som reflekterande kristen ihop det med ett av Bibelns grundbudskap från Matteus 12:33? "Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet."

Tyvärr har det funnits många liknande som förstått detta system, blivit rika på de kristnas vilja att bidra och förlåta och gjort det på ett till synes hjärtlöst och självklart sätt likt de värre världsledarna. Ett lätt exempel att ta är Jimmy Swaggart som inför en storpublik 1989, då han var USA:s kanske mest kände tv-evangelist, grät och erkände sin synd av att ha köpt prostituerade, ertappades råka göra om samma felsteg två år senare men svarade då "the Lord told me it's flat none of your business" istället för att gråta, och som nu fortfarande predikar inför massor av människor. Eller mäktige Ted Haggard alias Pastor Ted, starkt emot homoäktenskap och rådgivare till den amerikanske presidenten, som åkte fast med att ha köpt sex och meth av en massör som hette Mike. Sedan dess har han - bland andra hos Oprah - tårigt bett om förlåtelse, blivit helad från homosexualiteten, haft en ny manlig älskare och startat en ny kyrka han nu styr. Han ska även ha gjort ett omtyckt uppträdande i realityserien Celebrity Wife Swap tillsammans med sin fru.

 

 

P  A  S  T  O  R      T  E  D  D  Y  B  O  S  S

Ungefär samma mekanism vad gäller att bland kristna skaka på axlarna till det mesta utom själva grundbudskapet tycker jag se bevis för även inom det kreativa. Bara att inför en sån här text leta länkar och information innebar besök på en massa vidrigt designade hemsidor, många med slarvigt språk och en till synes överlag slapp inställning som om det enbart vore riktat till de redan övertygade. Fula omslag, dålig kvalitet på bilder, kassa texter. Left Behind har sålt i över 65 miljoner exemplar, en trilogi (enligt mig skitdåliga) filmer pumpats ut och nu är det dags igen med Nicholas Cage i en av de större rollerna. Är jag cynisk om jag tror att Cage, numera mest aktuell i media för sina ekonomiska problem, tänker ungefär som jag i detta och gör det för pengarna? Om jag tror att exempelvis den klick av fundamentalistiska kristna som tycker att det är bra att mörda abortläkare, som tror att Gud låg bakom senaste skolmassakern, stormerna Sandy eller Katrina eller liknande oavsett kvalitet kommer se filmen och troligen tycka om den? Vissa till och med älska filmen utan att ha sett den? Se den som ännu ett tecken?

På den gamla Nintendo 8-bitartiden fanns det ett listigt spelföretag som hette Wisdom Tree, vars framgång kort och gott bestod av att sno etablerade spelidéer och göra kristna versioner av dem. Jag och många andra barn sågs hellre spela deras Bible Adventures än nåt Double Dragon- eller Turtles-spel, och visst är det svårt att klandra våra föräldrars tanke med det. Hur dåliga eller skamlöst plagierade de än var så sålde de bra, och de kunde till och med komma undan med spel som Sunday Funday där man på vägen till söndagsskolan dödade folk på löpande band. Kristna alternativ finns numera inom det mesta, kanske särskilt då i USA där marknaden är enorm och mycket pengar följaktligen finns att tjäna. Går det dåligt i musikkarriären - varför inte lansera dig som kristen? Varför inte börja måla kristen konst? Skulle det inte kännas bättre att se på porr om du vet att den är kristen? Varför låta dina barn spela World of Warcraft när de kan inspireras av att döda Antikrist på domedagen istället? Varför se okristna superhjältar som Batman slåss mot hemska skurkar när det finns en hel serie med Bibleman och Biblegirl som utifrån kända bibelord näpser synd? 

 

F  I  G  H  T  I  N  G     S  I  N     L  I  K  E     A     B  O  S  S

" Having read many books on the afterlife I must say this was by far my favorite.

The book is very inspiring from beginning to end. I felt at times like I was

right there with him experiencing all these wonderful heavenly things. "

" This book is a first-hand account of a very spiritual man who

passed through the veil and came back to tell all of us about it

to help us live so that we can enjoy the fullness of God's plan for

our lives. I loved this book and thank Richard and Jesus Christ

and my heavenly Father for bringing it into my life. If you want

a new understanding of heaven that awaits (and also hell

for those who choose to reject God), pick up, read and

enjoy this book. It has changed my life. "

" My time in heaven is the best book I have ever read

and I'm a big reader. "

Och så var det ju då den där förvandlande julklappen, en jag under det långa samtalet satt och bläddrade i innan jag kände mig tvungen att ta hem den för lusläsning. På den bästsäljande bokens Amazon-sida finns ett överflöd av hyllande kommentarer jag citerar några av i denna text, människor som berättar hur de läst om den flera gånger, gråtit och blivit som nya människor, köpt den bara för att kunna ge den till nära och kära. "Everything he writes in this book is true" menar en. Jag hade hört talas om treårige pastorssonen Colton och boken Himlen finns på riktigt - sedan släppet 2010 etta på försäljningstoppen i USA i 59 veckor och snart Hollywood-film - och minns legendariska Jag var i himlen av Roberts Liardon som jag läste som ung, men denna var helt ny för mig. Liardons bok tycker jag stämmer bra in på mina exempel ovan med tveksamt innehåll och ännu mer tveksamma motiv, där författaren själv blev stenrik, återvände till himlen, skrev fler böcker som översattes till över 50 språk och nu reser runt jorden, startar kyrkor och predikar som ledare för Roberts Liardon Ministries. År 2001 blev Liardon påkommen med att bland  att ha råkat haft lite sex med bland andra sin ungdomspastor John, men bad om förlåtelse.  

Nu stod hur som helst hoppet till denna Min tid i himlen och jag, förhoppningsvis med öppet sinne trots tidigare erfarenheter, antog att förenklingen efteråt skulle bli ett av två diametralt olika alternativ: antingen så skrevs den ur författarens välvilja att nå ut och dela denna exklusiva upplevelse, eller så tillhörde han dem som samvetslöst utnyttjat förståelsen av vad som vore bäst att berätta för att bli rik och berömd. Med alla dessa berörda läsares tacksamhet hoppades jag verkligen att det fanns mer substans än vad baksidans beskrivning av en "detaljerad ögonvittnesskildring av att gå på himlens gator av guld" gav intrycket av - man vill ju liksom inte tro att det räcker med guld för att folk ska övertygas, lika lite som det för en politiker inte får fungera att lova att allting med sitt ledarskap kommer bli bra och ingenting dåligt.

Redan i förordet var jag än mer skeptisk: även utöver några språkfel och hackig meningsuppbyggnad som kanske kan skyllas på översättningen kändes nivån låg, dessutom med en citerad Jesus som kanske lite krystat upprepade hur mycket han älskar oss. Författaren Richard dör hur som helst här på jorden medan han visas runt i himlen och senare helvetet, och när han efter åtta timmar som död vaknar igen känner han hur "benen knakar i min kropp - jag blev helad" (s. 125). Han hör en röst säga att "han har varit död i flera timmar", svarar "jag är inte död ännu" och folket omkring honom ropar "han lever, den döde mannen lever!" och doktorn "jag har dödförklarat honom, och han är död". Snart säger läkarna istället "det här måste vara ett Guds mirakel!" Kanske är det meningen att jag ska tycka att det här är häftigt men jag funderar mest på vad alla dessa läkare och andra människor gjorde bredvid honom när han varit död i åtta timmar. Och hur sättet det berättas på - språket, följden, logiken - påminner om något med pratbubblor skrivet för barn. Det behöver ju dock inte betyda så mycket - nu ska jag inte vara sån. Jesus säger "Richard, jag behöver din hjälp. Det här är himlen dit jag vill att mitt folk ska komma" (s. 111) och ber honom att berätta det för oss. Richard skrev en bok tidigare också men nu berättar han det igen. Jag lyssnade senare även på en intervju med honom där han förklarade att han kommer att få vara med om Jesu återkomst, hade blivit lovad det i samband med det här.

När Richard dog var det i en fruktansvärd bilolycka, en kraft drog honom genom en helig molnslöja och snart hörde han människor sjunga (s. 10). Han kände en smak av jordgubbar och grädde och blev välkomnad till himlen. Människorna var unga, vackra och prisade Gud. Han såg "blommor stora som matsalsbord" och "rosor som var flera meter höga" (s. 16). Han gick på en väg av guld och kom till en park där "det fanns bänkar överallt" (s. 17) som var gjorda av guld. Det fanns också hundratals meter höga träd i många olika trädslag, däribland diamantträd och några med löv formade som hjärtan. "Det fanns inte ens ett visset löv" och "några av löven på träden var formade som stora diamanter". När han åt en frukt växte det ut en ny (s. 18). "Jag fick fullt av fruktsaft i ansiktet. Men man kan inte bli smutsig i himlen." Nu vid liv igen kan han fortfarande "känna smaken av den där utsökta saften". När jag läste tänkte jag olyckligt nog på Nalle Puh - men nu skulle jag inte vara sån.

Okej, mycket guld, diamanter, träd och sådant och visst, om det är vad man gillar här på jorden är det kanske inte så konstigt om man fokuserar på det även i himlen. Han fortsätter sin gyllene väg och stöter på "jaspis, sardonyx, diamanter, gyllene smaragder, blodstensdiamanter" (s. 21) i en mur, nära en port dit han blir teleporterad och från änglarna blir ombedd att "skåda böckerna". "På vänster sida låg en bok på ett par gyllene pelare som var som ett stort staffli. Boken var säkert en kilometer hög och nästan lika bred. Den var enorm". Portarna verkade vara flera kilometer höga och tusentals vägar ledde fram till dem. Jag som dum läsare tänkte att allting verkar vara konstruerat för jättar och att det ju - när han nyss berättat att han teleporterat sig till den där porten - verkar onödigt med tusen vägar dit. Richard berättar också att de gyllene vägarna är flera meter breda och att vackra människor går längs med dem helt utan problem - men vart är de på väg då? Nej, nu ska jag ju inte vara sån.

"Denna gata verkade vara över tvåhundra meter bred och flera mil lång, jag kunde inte se var den slutade. Människor gick fram och tillbaka på de vackra gyllene kristallgatorna, som verkade vara gjorda av diamanter. Man kunde se genom dem, de hade flera lager av guld och silver, och det fanns ädelstenar överallt" (s. 31) och snart kommer han fram till ett hus "gjort av en stor, enorm pärla. Huset var flera hundra meter högt och brett. Möblerna inuti hade gjorts av änglar som format pärlan till ett hus" (s. 32). Ägaren var en missionär som hade fått huset som belöning för vad hon gjort på jorden. Hon kallades Pärlan.

Okejokej, paus, det är stort och det är fint - jag förstår. Om det för mig redan börjar kännas extremt enformigt och trist att bara läsa - vad borde det då inte vara att leva där? Eller är det bara jag? Richard fortsätter njuta och de mängder av människor som köpt hans bok verkar ju göra likadant, så chansen finns ju att det bara är jag. Nästa stycke är döpt "obeskrivlig arkitektur" och resan fortsätter likartat i nästan 80 sidor till. Han ser en hög byggnad formad som en stor diamant "fastän jag var flera mil ifrån den" (s. 35) och strax får han hälsa på i "himlens arkiv" där allt vi människor gör nedtecknas inför domedagen. Hyllorna med böcker "verkade vara flera kilometer långa och höga, och böckerna såg ut att vara femton meter höga" (s. 43). "På varje sida fanns något som såg ut som en teveskärm, men med tredimensionella bilder". Änglarna, åtta-nio meter höga, skrev där med sina "gyllene vingpennor som var ungefär fem meter långa och vars bläck aldrig tog slut (s. 44).

Okejokejokej, jag ska ju inte vara sån men - för att nämna två av mina för många frågor - hur vet han att bläcket aldrig tar slut? Och fanns det verkligen inga smidigare pennor om man ska stå där och skriva hela dagarna? Man måste ju dock berömma det moderna i att få in 3D-bild där i böckerna - sådant gillar ju ungdomarna nuförtiden. Han är en hejare på det här med att bedöma volym och avstånd också, vår gode Ricky. Undrar om Gud tänkte på det när han valde just honom till berättare? "Vi behöver en kille med grymma ögonmått", typ. Det kommer ju sannerligen till användning i hela boken så det var ju fantastisk casting i så fall. "Fontänen var väldigt hög, den verkade vara en mil i omkrets" (s. 70), "tronen såg ut att vara över tjugo mil hög" (s. 115) eller när han beskriver himlen som "en väldigt stor planet - miljoner gånger större än jorden" (s. 81) är det bara att beundra skickligheten. Jag skulle härifrån inte ens kunna bedöma hur stor jorden är, men det är ju bara jag. Coolt också när rosor exploderar i tusentals färger varav de flesta av färgerna inte fanns här på jorden (s. 121), och det kunde han liksom urskilja på nån sekund.

Ett av mina favoritpartier är när Ricky träffar Johann Sebastian Bach. Han berättar att Gud mångdubblar våra talanger miljoner gånger om när vi kommer till himlen, och att Bach där vid sin enorma orgel spelade toner som inte finns på jorden. "Det fanns musik överallt" (s. 57) och som Ricky är inne på tidigare i boken så "om du varit en duktig sångare på jorden, då kan du sjunga tusen gånger bättre i himlen" (s. 26). Tänk hur bra Zlatan hade varit på fotboll! Ricky berättar att han "minns en kör som verkade bestå av 50-60.000. De sjöng med den djupaste alt och högsta sopran - tonlägen som inte finns på jorden." Kanske skulle Zlatan kunna göra det där målet mot England fast miljoner gånger snyggare? Och med tusen bollar samtidigt! Guldbollar! Och mål som inte finns på jorden mot miljoner engelsmän! Usch, nu har jag spårat ur, glömt vad det är meningen att jag ska tycka - skärpning.

Det är "fullkomlig harmoni" och frihet i himlen men "det finns ingen olydnad i himlen" (s. 113). Richard träffar en gammal vän som "inte var lika tjock som han varit på jorden" (s. 36) och kanske borde jag tänka hur det kommer bli att få träffa mina gamla polare, men istället undrar jag hur det går ihop med hans förklaring om att "när du dör, har du en andlig kropp. Denna andliga kropp ser exakt ut som din fysiska kropp gjorde när du levde" (s. 114). Jag hakar till och med upp mig på något som att "i himlen fick alla barn en perfekt barndom, eftersom allt i himlen är perfekt" (s. 28) så pass att jag när jag borde bli glad bara blir ett frågetecken. När Richard vill inspirera mig genom en historia om en femårig konstnär som ger kommandon till penslarna för att lyckas med perfekta tavlor (s. 28) så tycker jag istället synd om lillgrabben. Jag tänker fel helt enkelt, på kontrastverkan istället för på glädje och så.

"Man måste inte äta i himlen, men om man åt skulle man hur som helst inte behöva gå på toaletten" (s. 68) låter ju rätt skönt. "Jag såg tusentals träd fulla med frukt. Mängder av människor kom och plockade frukten och bar iväg den i korgar. De tog dem med sig till sina hem i himlen. Det finns även en bank i himlen - vår bank. Såhär funkar den: Varje gång du ger något antecknas det i himlen. Änglarna går genom dörren och får gyllene mynt och tar med dem till jorden. Dessa mynt är sådant som vi behöver på jorden. Detta är övernaturliga finanser" (s. 88). "Tiden här mäts inte i sådana obetydliga ting som år, men i åldrar där Guds ära sträcker ut sig för alltid" (s. 92).

Jag fattar inte, det bara är så. Jag försöker men jag fattar inte. När Richard besöker helvetet fattar jag verkligen att det verkar hemskt - "Människor våldtogs. Ormar åt delar av människorna, sedan återställdes deras kroppar och så upprepades det om och om igen" (s. 114) - men jag tänker snarare att det påminner om Diablo och Dark Souls och att åtminstone det senare är väldigt kul. När det nog är meningen att jag ska tänka att det är rätt åt dem med "det fanns hålor i helvetet som var tomma - men som väntade på hela nationer" (s. 115) förstår jag inte rättvisan i om Gud drar ner hela länders befolkning till elden med samma kam. När jag ska bli skrämd av "en man hade en ruttnande arm. Det tog hundratals år för den att ruttna. Sedan återställdes den, bara för att ruttna igen" (s. 115) så tänker jag helt fel igen och till och med synd om vår Ricky - i hur många hundra år behövde stackaren stanna där i helvetet och se den där armen återfödas? Det måste ha varit långtråkigt. Kanske lånade Jesus ut nån Gameboy till honom under tiden? Nej det... jag tänkte fel nu.

Med det ynkliga intellekt Gud gett mig är det alltså svårt att förstå den här boken, och ännu svårare att förstå hur man lyckas älska den och samtidigt vara kapabel nog att formulera meningar som de hyllande jag citerar. Hur kan denna beskrivning av himlen ens vara upplyftande? Om det är det här som är Guds skapade paradis man längtar till så resonerar och värderar man ju likt en amerikansk kapitalist som snarare ser till det yttre än till hjärtat. Vad föreställer sig alla de människor som gillar boken att göra där uppe i himlen förutom att prisa Gud? Vad har människorna där att sträva efter eller ens sysselsätta sig med om allt är perfekt? Förutom att prisa Gud då förstås. Varför bygga något eller måla en tavla om man vet att det kommer bli perfekt? Och varför går de omkring överallt? Det är väl den första frågan idiotiska jag hade ställt, och den där om varför allt verkar byggt för jättar då givetvis. Richards himmel låter ju vacker med allt spackel, men lite av ett fuskbygge måste jag säga. Något fantasilöst och enahanda dessutom. Fast vem bryr väl sig om det arkitektoniska när man kan lyssna på musik hela dagarna, tusen gånger bättre än den på jorden, och träffa hästar som kan tänka, tala (s. 29) och där alla är helt vita (s. 88). Det där lät kanske rasistiskt på nåt sätt men vad gör väl det när man "inte behöver vara rädd för iglar eller ormar" (s. 23) eller när "barn kan leka i vattnet utan att behöva vara rädda för att drunkna" (s. 23)? Allt är perfekt! Det är till och med så perfekt att "det finns inga dåliga hårdagar i himlen!" (s. 25). Alla är alltid fina! Perfekta varje sekund! Alla ser alltså exakt likadana ut! Glädje!

Om jag fick träffa vår vän Richard och välja något parti att diskutera med honom så hade det varit stunden då han får träffa Gud: "Hans fot verkade lika stor som hela Amerika. Jag förstod inte hur det var möjligt" (s. 105). Ricky, om du efter allt du har sett och i dittills 105 sidor gett dina beskrivningar och uppskattade mått på fortfarande blir förvånad, då är du troligen - måste jag tyvärr säga - en mycket mer öppen och fördomsfri människa än jag. Bara för nån timme sedan fick jag två mail med erbjudanden om gratisspel på samma casino, och jag raderade dem innan jag ens hade läst dem. Tyvärr kommer jag aldrig i jordelivet få berätta det där för Richard eftersom han påstås - jag hittar inte mycket pålitlig info - ha lämnat jordelivet år 2010, möjligen för alltid den här gången trots att han medan han levde här på jorden såg 25 människor återuppstå.

Han har dessutom lämnat efter sig en obesvarad tankenöt jag inte lyckas släppa: "I den vackra byggnaden fanns vad som verkade vara miljontals skriftrullar på gyllene hyllor. Alla var av guld med något slags gyllene material som användes som papper" (s. 137). Gyllene material... jag har funderat jättelänge, vägt det ena alternativet mot det andra, men det känns som att det enda jag kan chansa på är guld. Om jag kommer till himlen ska jag fråga honom om svaret var guld.

Innan vi lämnar boken vill jag dela Richards topp tre över de heligaste platserna han besökte (s. 71): "Den första heligaste platsen jag såg var Guds tron, med Gud som satt på den. Den andra mest heligaste jag såg var Herren Jesus. Den tredje mest heliga platsen var fridens fontän. Det fanns miljontals människor där som lyste av dess helighet". Alltså:

1. GUDS TRON

2. HERREN JESUS

3. FRIDENS FONTÄN

Jag har hittills tyvärr bara levt här på jorden men min topplista på platser jag besökt (bara platser alltså) skulle nog se ut så här:

1. MONTREUX I SCHWEIZ

2. FOTBOLL

3. PIGGELIN

R  I  C  K  Y  :     G  O  D  '  S     C  H  O  S  E  N     B  O  S  S

" The authors visit to heaven was indeed a glorious experience.

I know that it is in fact non fiction and that this did indeed

happend to this man. I have read quite a few books on

people's experiences whether in hell or heaven and this

one by far made the biggest impression of heaven with me.

I am looking forward to the day when my journey on

this earth is over and I will be in the beautiful place

he described with my Jesus and loved ones to live for all

eternity.....the best way I can describe how I felt

after reading it was my soul was longing to be at home! "

" This was absolutely the most comprehensive book

on Heaven I have read, and I have read a lot. I was

looking for a credible author of a book on Heaven.

And I found him. Not only does Richard Sigmund describe

his experience, the reason for the experience, but includes

Bible references and I believe devotes an entire chapter

to Biblically back up his encounter with the Kingdom of Heaven.

Other people have written books that are crack-pot,

deceptive accounts of eternity not based on the Word.

This book is the REAL THING written by a true

man of God. Get your copy soon. You'll be glad you did! "

" For the last several years, I have studied near death experiences.

There have been many fine books which have helped

me understand more about what heaven and hell are

like. Of all I've read on heaven, this is one of the best.

I've given out 5 copies and every person who has read it

has also said it's one of the best books they've read about heaven.

You will love this book. I think every person should read it

to get a greater excitement about Our future home. "

" I will not know in this lifetime if the author embellished the story.

And honestly I don't care. "