papperskorgen allra längst underst

"Att du orkar" är nåt som ofta suckas åt mig.

När jag borde ha kollat på Kalle Anka och allt annat som hör julen till, råkade jag i veckan istället ta på mig foliehatten och låta min tvångsnyfikenhet dra in mig i en oväntat fängslande labyrint:

Mordet på statsminister Olof Palme.

Som trendspaning inför 2017 tror jag att fler kommer göra som jag. På många sätt puckat eftersom fallet lär förbli olöst, att så mycket är sekretessbelagt, att man som en i gänget av sorgliga privatspanare helt får försöka lägga pusslet utan någon som helst förstahandsinformation - men som ett sånt där trendigt true crime-mysterium blir det en enda drog om man råkar prova.

Snart 31 år senare finns ju så extremt mycket tillgängligt. Förhör, ögonvittnesskildringar, en massa gamla dokumentärer och intervjuer där den ena utpekar den andra, förnekar inblandning eller bjuder på det mesta mellan aptitretande till vansinniga teorier.

130 personer har erkänt mordet. Drygt 40 vittnen såg delar av händelseförloppet, varav några hörde både skotten och såg mördaren fly därifrån - men ingen såg hans ansikte. Christer Pettersson, den de flesta svenskar troligtvis misstänker som mördaren, var det i stort sett bara Palmes fru Lisbet som pekade ut, dessutom under minst sagt tveksamma former.

Så tveksamma att även hon har lagts till bland den redan överdimensionerade skaran misstänkta. Liksom sonen Mårten. Löjligt förstås, men djupdyker man finns minst tio andra spår och misstänkta som på många sätt verkar troliga. Och framförallt oerhört fascinerande historier. Lägg därtill hur mystiskt poliserna på plats betedde sig, alla svårförståeliga beslut från spaningsledarna och utredningen, alla fel och allt fiffel. I vårat snabba och blottläggande informationssamhälle är det stundom svårt att inte gapa.

Ju mer man rotar, desto mer framstår det som en gåta som det från regeringshåll tidigt beslutades om inte skulle kunna gå att lösa för utomstående.

Då blir åtminstone jag bara mer sugen. Dekorimamannen, Skandiamannen, 33-åringen, polisspåret, Grandmannen, Christer A, walkie talkie-männen, Anti, de möjliga konspirationerna. Och vad allt kan ha betytt för samhället i stort.

 

I fem dygn har jag varit fast inuti labyrinten, sett, läst och hört om det mesta jag kommit åt. Och samtidigt lärt mig om flera av de privatspanare som ägnat sina liv åt detta sedan mordnatten den 28:e februari 1986.

Likt vad gäller mycket annat här i livet var det väl den aspekten som hårdast greppade tag i mig: alla dessa människoöden. De uthängda spaningsledarna som satt i timslånga program och kämpade med vad de skulle svara. Vittnesmål och uppgiftslämnare varav ju vissa givetvis sitter där i tv-rutorna och övertygande ljuger. 17-åriga sjukvårdsstuderande vittnet Anna som såg hur en man föll till marken, en annan sprang iväg och då bestämde sig för att hoppa ur bilen och försöka ge hjärt- och lungräddning till denne okände man hon först efteråt fick höra var statsminister Palme. Makan Lisbet som bredvid Anna i panik försökte mota bort henne, pratade om två mördare och som, efter frikännandet av Christer Pettersson 1989, inte velat uttala sig. Den förste misstänkte, "33-åringen" Victor Gunnarsson, som flydde till USA och där mördades. Eller privatspanaren Ingvar Heimer, upphovsman till den enligt mig trovärdiga mötesteorin, vars liv enligt polisen slutade med ett sår i bakhuvudet efter en olyckshändelse på en tunnelbanestation.

Att läsa igenom allt förundersökningsmaterial Palme-gruppen har skulle, menar olika källor, ta en människa mellan åtta till 15 år. Världens största polisutredning genom tiderna.

Det lär ju knappast lösas i nån tillfredsställande nivå heller framöver, men jag tror alltså fler och fler kommer råka försöka. Palmemordslabyrinten är som gjord för vår tid där resan ofta är målet.

Återkom gärna om 31 år, om inte annat för att se om jag lyckats ta av mig foliehatten eller om den växt fast. Jag tänker hur som helst stanna kvar här inne ett tag till.

Ett litet tag till.

Rekommenderade inkörsdroger