papperskorgen allra längst underst

Senaste halvåret har jag varit mer utomlands än hemma, besökt runt 20 länder - inga av dem kan jämföras med Israel. Men mest förvånande är nog hur lång tid det tog att ta mig hit, till landet som har försökt övertyga mig så länge jag kan minnas. 2023 skulle det ske.

 

 

Redan på årets första dag borde vi ha förstått signalerna när vår makalöst glade chaufför välkomnade oss med att det var helt underbart att se oss. Min fru Nora och jag fokuserade omgående på samma sak och, så där busigt diskret som par gör, signalerade det till varann: denna bubblande lilla glädjemänniska hade mött oss med en stor Israel-flagga i sin bil. Det enda svar jag redan hade var att Nora inte skulle kunna släppa gåtan utan att ha gjort ett försök att lösa den - vi var ju trots allt i Kampala, huvudstaden i Uganda, och vårat ugandiska lyckopiller var inte arketypen för varken en israel eller jude. Skulle jag ha tvingats gissa - bygga en tes baserat på utseende, situationell sannolikhet, generellt beteende och övriga fördomar - hade jag faktiskt gått all-in på att han kom från Kampala i Uganda.

 

Leendes med ett "I just have to ask" gav min fru honom chansen att berätta hur han älskade Israel eftersom han var kristen. Jesus föddes där! Ett underbart land! Det var hans dröm att åka dit! With God's help! Mitt blonda huvud blandade sig i med en för mig karakteristisk fråga, men vår nye vän hade aldrig hört talas om nåt Netanyahu eller Benjamin Netanyahu. Nej, han brydde sig inte om politik och sånt - han gillade att stay positive. Nora tog det som ett perfekt tillfälle att även fråga om Palestina. Han såg förbryllad ut, verkade inte veta vem nu detta var, men gjorde det återigen desto mer tydligt för oss att han enbart var positiv. Han valde glädjen, Israel. Ja, vår ugandiske vän hette Israel, också. Det var som ett mirakel.

 

Under kommande två veckor i Uganda, och till stor del även under tre veckor i efterföljande Kenya, fick jag varje dag sms om att ta emot Jesus, om att svara GLORY för att donera och välsignas, erbjöds prenumerationer på uppmuntrande bibelord, och fick många gratis utan att ens behöva ta tillvara på min fria vilja. På varenda buss i det högljudda trafikkaoset stod budskap i stil med JESUS IS KING, ALLAH IS GREAT eller HIS BLOOD SAVED YOU. Omgivningen och min Google Maps-verklighet var ofta imponerande tät på kyrkor, moskéer och andra religiösa byggnader av fler slag och trosläror än gemene svensk hört talas om. En många gånger imponerande röra av allt på en gång.

 

 

Ungefär så tror nog många att ett besök i Israel är. Religion överallt, kaos och bråk. Guns N' Moses. När jag för dryga decenniet sedan försökte få med en vän dit var den spontana reaktionen att det ju är livsfarligt, att hela landet väl göms inom taggtråd. Vänner har fått sönderslagna kameror där, andra har varnat mig om övervakning och telefonavlyssning och att jag, som bland annat besökt dödsfienden Iran, inte ens skulle komma in.

 

 

Fel, helfel, falafel. Grundligt förhörda blev vi definitivt, fick i två omgångar låta dem noga gå igenom väskor och våra mentala tillstånd, och främst var det väl en frågesport som var menad att få oss att svaja - istället log vi, råkade skratta nån gång, och upplevde sen ett land som både utmanade fördomarna och bjöd på oväntade kontraster. Stora Tel-Aviv är som vilken västerländsk storstad som helst, med färre religiösa inslag än det finns hipsters, flashiga byggnader, prideflaggor och moderna restauranger med för storleken på notan häftigt små portioner. Vackra Haifa påminde om ett mer avslappnat Marseille. Mytomspunna Golanhöjderna var hyfsat öde och ospännande. Genesarets sjö-området fint - är det naturupplevelser man vill åt tycker jag dock att grannlandet Jordanien har klart mer att erbjuda. Det mest säregna var egentligen den synlig flagga per minut-nationalism jag aldrig sett maken till i nåt annat land, men så var vi ju också där under nationens 75-årsfirande. Vi såg varken kaos eller bråk, annat än på våra mobilskärmar förstås. 

 

 

Däremot såg vi araber, judar, kristna och en himla massa andra leva i nåt slags förpliktigad eller oförfalskad harmoni. Till och med i överraskande avspända Jerusalem, ikoniska "fredens stad" där ju religion sannerligen har en unik ställning, gjorde enigheten intryck på mig. Indelat i fyra arkitektoniskt bevarade kvarter, varav ju en del fundamentalister bland både muslimer och kristna hoppas att motståndarsidans kvarter totalförstörs, verkade det på ytan beundransvärt fungerande trots alla utmaningar och motsättningar. Givetvis bjöds vi dock på nyanser så fort vi pratade med folk, särskilt på arabiska. 

 

 

I en och samma kyrka i Jerusalem rymdes grekiskt ortodoxa, romerskt katolska, syriska, etiopiska, koptiska och armeniska kapell, och det samlades så många nationaliteter och trosåskådningar att det var svårt att hålla reda på vilka som tittade på vad, varför några grät just där, varför de rörde just den stenen eller böjde sig vid nåt monument vars relevans inte var glasklar. Medan någon annan ofta filmade dem göra just det, eller tog en selfie där det helst syntes mirakulöst tydligt. En stor grupp människor köade i många timmar för att få komma in till och röra vid en vacker sten som ska ha tillhört Jesu grav, och när de strängt meddelades få fem sekunder där inne med kameraförbud verkade det för vissa bli en uppgradering till nästa övernaturliga nivå av utomkroppslig upplevelse. 

 

Efter ett tag hade jag vant mig vid absurditeten i att där någon var djupt berörd stod någon annan och troligen tänkte att det ju bara var en sten. En stor grupp polacker kom gripet sjungandes längs Via Dolorosa, "smärtans väg" där en torterad Jesus bar det kors han snart skulle hängas för att dö på, medan en som inte tillhörde Polski-gänget stod där på Via Dolorosa och såg ut att välja mellan att köpa en Magnum Pistachio, Magnum Chocolate eller Magnum Double Sunlover. WWJD?

 

Enda gången någon kände sig nödgad att sätta ner foten och markera att gränsen för all sorts anständighet var passerad så var det, hjärtskärande nog, just mot yours truly. Jag borde skämmas! Full i synd var jag, uppenbarligen, men tyckte som sig bör inte ens att det var mitt fel. Som en tjuv om natten hade nämligen min fru MOT MIN VILJA vinklat mobilen mot våra ansikten, sett till så att Klippdomen, den så kända guldkupolen, mitt bland alla människor där ute på torget syntes tydligt i bakgrunden och sen HAFT MAGE ATT UNDER ALL MÄNSKLIG VÄRDIGHET PLACERA SIN ENA ARM NÄRA SIN MANS AXEL innan hon fotade. Den äldre karl som tvingats bevittna denna groteska handling varnade oss: "NO TOUCHING - THIS IS HOLY PLACE!". Nu gråter Gud igen, tänkte jag. 

 

 

Att också resa runt i Palestina var naturligtvis även det en påtaglig kontrast som det finns mycket att skriva om, liksom om situationen länderna emellan i stort, och hade jag vuxit upp som muslim hade det säkerligen gjort ännu starkare intryck på mig än det redan gjorde. För min del är det barnböcker och tecknade filmer där de mäktiga superhjältarna kom från Bibeln som präglat mig, och därmed kan jag definitivt förstå kraften i all mytologisering - berättigad eller inte är en annan diskussion. Israel var, tillsammans med USA för filmerna och Japan för tv-spelen, landet jag som liten drömde om. En natt - jag måste ha varit mellan sju och tio år gammal - gick jag exempelvis i sömnen och hjälpte Josua att inta Jeriko genom att gå (minst) sju varv runt rummets fåtölj. JERIKO SKA FALLA I JESU NASARÉENS NAMN!!! Som vuxen fick jag nu istället gå runt i Jeriko och undra vad som hände med den där muren, i Jesu uppväxtstad Nasaret behövde jag på uselt nät krångla med bank-id-inloggning för att få iväg skattedeklarationen, och jag välsignades med att dricka resans godaste kaffe i HaMegiddo där - inom fem-tio år, enligt vad jag hört i hela mitt liv - jordens undergång, mer känd som Armageddon, strax inleds. Mene mene tekel upharsin! 

 

 

Svårt att inte tycka om ett land som på så många sätt särskiljer sig, positiva som negativa - främst positiva. Jag är säker på att Israel tänker ungefär som jag - han den gladare Israel där borta i Uganda alltså. Säkert kommer han dessutom tycka snäppet bättre om landet Israel än jag, och då tyckte jag ju ändå om det oväntat mycket. Israel är svårslagen.