papperskorgen allra längst underst

När jag var liten trodde jag att vara dålig på sitt jobb innebar att man fick sparken. Gjorde man fel kunde ju grejor gå sönder, företaget förlora en massa pengar, allt gå åt pipan. Var man inte bra på sitt jobb förtjänade man ju inte heller alla de där tusenlapparna vuxna får - och varför skulle då någon betala dem? För en månadslön kunde man ju köpa typ 40 Nintendospel.

Så här några år senare är den så kallade "världsbilden" mer cynisk: det handlar sällan om att vara bra, utan att verka bra. Det finns massvis av arbetande vuxna som är helt värdelösa på vad de arbetar med men ändå får en fet bunt tusenlappar, vissa också färre sådana trots att de sliter och jobbar mer. Den dålige får inte sparken men hennes kollegor pratar troligen illa om henne, ler sedan mot henne när hon är där och tycker att det är förjékligt alltihop. "Hur kan hon få samma lön som jag?" Nej, det är förjékligt...

Här verkar det dock finnas en gyllene lösning jag aldrig förstått mig på: kursen. Tar man en kurs så har man  - om man såväl tar till sig av vartenda ord som inget alls - fått ett erkännande ingen kan bestrida, man "har papper på det". På de många jobb jag haft har de med kurserfarenhet nästan uteslutande utstrålat en speciell tro på sin egen förmåga, verkat känna att den där kursen innebär en gigantisk försvarsmur om någon skulle ifrågasätta dem. Vem är du att ifrågasätta mig - jag har gått en kurs.

Min bäst beskrivande personliga erfarenhet av det var tveklöst när jag hade ett översättningsjobb jag gjorde för en i mitt tycke stundtals trolig dyslektiker. Eftersom han flera gånger ruinerade texterna försökte jag, så försiktigt och fint jag förmådde, påpeka lite småsaker i förhoppningen att det skulle bli bättring, bland annat genom att en gång fråga varför han, om han nu verkligen visste vad som ansågs vara "korrekt svenska", till och med konstant särskrev i sina korta e-post. Som svar fick jag att han inte tog mail lika allvarligt som jag och att han läst 100p lingvistik på universitet - så vem var jag att uttala mig? Resultatet av vår växande dispyt blev att han fortsatte att, enligt mig då, försämra texterna  medan jag vidare undrade varför man skriver fel när man lika gärna kan skriva rätt. Det är skillnad på en sjuk syster och en sjuksyster i betydelsen, dock inte i tiden eller ansträngningen de tar att skriva.

Ordet "kurs" är för mig lika vagt och surrealistiskt som en förnämlig titel. Carolina Klüft menade för några veckor sedan att få träffa prinsessan Victoria var sitt livs största händelse, enligt vad jag tippar då för att Victoria är tilldelad titeln "prinsessa" och inte för vem hon är som människa. För mig låter det som att älska en låt bara för att den ligger etta just den här veckan, inte för att man gillar själva verket. En låt behöver inte vara bra bara för att en känd musiker gjort den, en film inte vara fantastisk fast den är dyr, har fått en massa priser eller går på tv - det där håller ju alla med om. "Kurs" är ju dock också det perfekta skyddsnätet om man känner sig misslyckad - allt man egentligen hade behövt göra när man fortfarande hade chansen var att ta den där kursen. Alla har samma chans.

Poängen i det hela är ju att man då faktiskt rättar sig i ledet om att det handlar om att verka bra snarare än att vara bra, och det gör man ju på ett sätt rätt i - sådan är världen. Är dock målet att lära sig framför att bara bli undervisad eller få papper på det tycker åtminstone jag att det här ordet "kurs" lätt kan bli ett irriterande sådant. Vill man verkligen lära sig så kan nog alla idag göra det på egen hand, och en klok människa kan nog vara "bättre" på ett jobb efter en vecka än vad en annan som jobbat där i tjugo år efter plugg i fem år är, kurs eller inte kurs. Livet är helt enkelt inte rättvist, där är vi nog också alla eniga. Hur kan då tron på dessa kurser ändå vara så stark? Jag tycker det är konstigt...

PS. Den här texten blev ju lite väl lång - typiskt mig. Jag borde ta en kurs :)