papperskorgen allra längst underst

Detta val tycker jag allt mer närmar sig en kamp om den tyngde sonens uppfostran mellan stereotypen av mamma och pappa. Alliansen försöker vara fadern som, kanske med ett diskret pekfinger i luften, tycker att sonen bör skaffa ett arbete och därmed komma på fötter, vänsterpartierna ger honom en nybakad bulle, god saft och några peppande ord, men säger samtidigt att han kan få skippa jobbsökandet idag om han känner sig lite hängig - kanske känns det bättre imorgon. En pappa med krav mot en mamma med kram.

Trist att man återigen får inse sin cynism här, för detta med en peppande kram tror jag mycket mindre på nu än förr. Sällan leder det någonstans, inte i det längre loppet. Visst blir lille Filip glad när han får sin bulle och allt känns bättre, men snart är vi ju där igen. Pappa tar å andra sidan en större risk att bli illa omtyckt eller få en ledsen lill-Filip genom sina krav medan mamma vinner poppispriser men förmodligen inte är den man är tacksam över när man ser tillbaka några år utan att kunna skilja på dem. Dessutom börjar ju mammas system snart utnyttjas tror jag - det här resonemanget om att "alla egentligen vill ha jobb" som vänsterpartierna drar upp tycker jag är löjligt. Kan man få lika mycket eller mer betalt för att sitta hemma vid datorn och spela spel, ladda hem film eller vad man nu vill göra istället för att stå och diska hela dagarna är man ju rätt dum som väljer det sistnämnda.

I stort tycker jag valrörelsen varit som jag minns dem. Sossarna - vänster- och miljöpartiet står i bakgrunden - försöker förmedla bilden av att "alla ska med" och att det följaktligen är det goda att rösta på dem, det medmänskligt rätta. Högerpartierna tänker på sig själva och sina rikedomar, bryr sig inte om den lilla människan, stackaren som kommer fastna i hissen om Barsebäck stängs av (som Leif Pagrotsky en gång grät om) eller den ensamma mamman som drömmer om att ha ett jobb men nu fråntas möjligheten ifall a-kassan sänks. Alliansen tycker jag inte verkar smutskasta sina motståndare lika mycket, men vinner såklart poäng bara på att ta fram statistik på vad som har skett i relation till vad som utlovats. Göran lovade 50.000 (möjligen har jag fel siffra där) nya äldrebostäder inför förra valet, det har sedan dess bara blivit färre, nu utlovas 50.000 nya och min mormor blir lika glad som förra gången (jo, faktiskt).

Vad som är positivt för alliansen anser jag vara att de satsat mycket på att göra valet till a-kassa mot jobb, något jag inte förstår hur vänsterpartierna gått med på. Göran sitter ju själv och försöker framställa valet som kampen mellan höjd och sänkt a-kassa, och det bara måste han ju förlora på. Jag tror helt klart att svenskarna generellt är less på bidrag, att en stor del av oss har för många exempel ur vår vardag där bidragen missbrukas, men samtidigt vinner ju alltid sossarna röster mot slutet av kampanjerna, enligt mitt tips troligen på alla dessa som vill "göra det medmänskliga" och känner sig som goda människor när de lagt ner sin röda valsedel i lådan. Filosofin är ju egentligen jättefin - jag vill också att alla ska få följa med - om det bara hade fungerat också. Nu när alliansen, åtminstone i mina ögon, lyckats framställa sig själva som mer medmänskliga än tidigare känns det ju som om det är dags för förändring. Med tanke på hur nära det var med tråkambassdören Bo Lundgren så bör ju herr Reinfeldt bli vår nye statsminister på söndag.

Som avslut vill jag propagera för min käre vän Ingvild Segersam (och även hennes man Jonas) i kommunalvalet. Där har vi en person med vett och etikett, utan kalorier och annat elände. Ingvild for president! Har du ingen bestämd favorit bland alla trästockar i kommunen så tycker jag att du gör världen en tjänst genom att kladda "Ingvild Segersam" på en kd-lapp. Det ska jag med glädje göra - sedan får vi se. Jag tänker i vilket fall som helst inte ge min lilla meningslösa röst till mamma med bullarna, även om hon också är snäll och säkert vill väl.