Mentalt vadå
När Zlatan kommer tillbaka till landslaget snackas det om mental styrka. Han tar en naturlig roll i en grupp han av alla nog inte är välkommen till, han får konstant samma frågor som han vägrar svara på, han får finna sig i att varje litet felsteg kommer förstoras och förstöra. Han har inte utrymmet att ryta till utanför planen, inte råd att vara dålig på planen om han vill behålla sin populäritet. Vi vill se en dominant spelare i sitt bästa humör eller så blir vi besvikna. Det gick ju dessutom minst lika bra för laget utan honom.
Kort sagt har herr Ibrahimovic oerhört mycket att förlora och därmed en enorm press på sig. Under VM var det samma sak och då misslyckades han så pass att merparten av det svenska folket ville slippa se honom till sista matchen. Även i den var han dålig.
I sportsammanhang är det lätt att tycka att det är starkt att komma tillbaka, ta revansch, visa alla andra att de hade fel. Att skita i pressen och göra sitt bästa. Jag tycker ändå att det är en klurig grej det här med att vara mentalt stark - vad betyder det? Att vara så envis att man struntar i vad andra tycker är såklart mer lämpat inom idrottsvärlden än i andra sammanhang, och kan ju i så fall bara beundras ifall det resultatmässigt lyckas. Tränar man varje dag och ändå är värdelös är man väl mer av en idiot än något annat.
Personligen är jag mycket för öppen- och ärlighet med mina vänner, att folk vågar vara raka och kritiska mot mig. Ibland går det dock till rejäla överdrifter, både från andras och eget håll, och det känns som man är så "snäll" och "stark" att det bara utnyttjas. Jag kan ge lillfingret, tycka att de efter en stund tagit handen, benen och strupen. Men det får det vara värt. Jag vill försöka vara stark nog att inte bli ledsen, sårad eller gräva ner mig, men samtidigt stryktålig nog att kunna lyssna och begrunda vad kritiken handlar om. Och jag vill ju inte bli så nedtryckt att kritiken slutar komma. Svår balansgång.
Anledningen till denna fundering just nu är att jag jobbar som skötare till en döende kvinna. Med sex år inom vården har jag sett mycket, känt människors ångest, tagit hand om döda, försökt nå de mer problematiska vårdtagarna och glatt och lärt mig väldigt mycket. Men jag har också börjat hålla en känslomässig distans till dem. Första gången minns jag hur det när jag kom in i en äldre dams rum och såg alla foton på väggarna gick upp för mig att hon var en människa precis som jag. Det kändes verkligt. När jag så fick ta hand om en dam jag tyckt om väldigt mycket under natten hon dog var det såklart en speciell känsla. Jag pratade med henne, bad för henne, stängde hennes ögon och gjorde vad jag skulle göra. För mig kändes det både mer overkligt och verkligt än vanligt; döden var oväntat verklig, att få vara så nära den overkligt.
Ändå ser vi döden på tv varje dag. Vi läser om den i tidningen och tycker att det är hemskt när det är på riktigt, underhålls och engagerar oss sedan av den när det är i någon fantasiform. Man måste kunna skilja på fantasi och verklighet. Dör någon vi känt eller hälsat på bör man vara ledsen, annars är man ganska sjuk. Dör någon på tv eller i Afrika bör man vara stark nog att inte påverkas av det. Man måste kunna skilja på fantasi och verklighet. Men rasister, nej det är vi ju inte - människor i Afrika känns bara så avlägsna. Det gäller att vara mentalt stark.
Vi lever i ett samhälle där apati många gånger är en dygd, där den som är mest självcentrerad, kall och hänsynslös ofta beundras. Den som har kontroll över sina känslor är mentalt stark. Man ska ligga med så många som möjligt, gärna få göra det utan att bry sig, ge för mycket, binda sig på något vis. Att riskera att bli sårad genom att på djupet satsa på någon är omodernt. Man ska helt enkelt försöka få så mycket som möjligt medan man ger så lite som möjligt, vilket om det lyckas betyder att man är värd mer från första början. Killen som kan få tre brudar per natt utan att behöva bry sig om någon är ofta måttstocken, än mer bland yngre. Det han ger är ju ändå bekräftelse - själva kärnan till alltihop - eftersom han som kan få alla tjejer för tillfället vill ligga med just henne. Lyckos den tjej som legat med Idol-Marcus!
Vem är stark och vem är svag? Jag tycker det är skitsvårt. För egen del är jag nog både svag och stark, bägge med rötter i att jag känner så mycket. Däremot har jag kontroll över mina känslor. Jag anser mig hur som helst många gånger annorlunda utan att tycka om det, kanske då framförallt i min inställning till kärlek och vänskap.
Fortsätter utvecklingen så här kommer vi snart leva i ett psykopatsamhälle - det tror jag definitivt. Själva definitionen av en psykopat är att dennes "självupptagenhet består i att han är intresserad av andra människor i den mån han kan se någon nytta av engagemanget för egen del". Visst låter det lite bekant?
Vad roligt...