En sån där typ

Att irritera mig på människor är något jag väldigt, väldigt sällan gör. På det jobb jag har just nu finns det dock en kvinna som är så där så att man vill... stänga av, låtsas att man blivit döv, stum, blind och allmänt onåbar. Fått digerdöden. Känns ju taskigt att vara otrevlig så det är jag inte utan sitter istället i klen Jerry Seinfeld-stil och försöker verka väldigt upptagen, ge henne hintarna. Titta jättefokuserat på tv:ns moppförsäljning, ha något kanonviktigt i mobilen fem minuter i sträck. Och det nog mest irriterande är att hon inte alls verkar fatta dem. Till och med på bussen vill hon sitta bredvid och ha långa, upprepande utläggningar om saker jag bara okejar och får höra mer om. Hade jag haft hörlurar hade hon nog ändå pratat.


Första gången jag skulle jobba med henne varnade en gammal arbetskamrat mig om hur svår hon var: "hon vill bestämma allt - bry dig inte". Jag log lite och tyckte nog att det mest kändes kul med en udda typ alla verkade ogilla. Hela den natten kom hon och försökte bossa, och skulle hon inte förklara hur man gjorde något jag redan visste så ville hon bara fråga hur jag klarade mig. Svår typ men med goda intentioner tänkte jag. Att bli behandlad som en tioåring kunde jag bjuda på - henne ville jag vara snäll mot.


Men mamma mia vilken snurris! Gör jobbet tokfel, verkar inte lyssna ett skit, kommer till jobbet fel nätter, lär ut varenda grej hon verkar komma på, pratar kass svenska och har dålig koll på både arbetskamrater och vårdtagare, klagar över otrevlig personal och att hon inte får mer jobb. Resultatet av det blir såklart att hon bakom ryggen bara blir ett skämt, bland alla dessa medelålders inom vården än vanligare den som snackas ner. Ibland när hon pratar med mig känner jag mig så trängd att jag antingen sitter helt tyst eller snyggt försöker byta ämne för att slippa säga vad jag egentligen vill: kanske ligger mycket hos dig. Hade jag brytt mig eller framförallt trott att det hjälpt så hade jag säkert försökt, men denna kvinna tror jag är det ideala exemplet på någon det bara skulle skada. Så jag tar mesrollen istället.


Som alla andra nätter vi jobbat ihop så har hon inatt kommit till mitt hörn för att prata och berätta om vad som händer, oftast också vad som känns som en decimeter ifrån mig. Pratrobot. Hon tittar på mig och babblar om totalt oväsentliga saker, jag tittar bort och försöker få till ett trevligt avslut. När jag istället för att lyckas med det hamnar i en tiominutersdiskussion om var vi borde fika och argument för det så känner jag att jag håller på att falla ihop av tristess. Och jag vill ju inte visa det heller. Nu när jag blivit en av hennes få vänner så kan jag ju inte bara... ja, ni vet. Jag får sitta där. Löjligt... men vad gör man liksom... 


Härligt kännetecknande konversation nyss som vår huvudperson vackert tog kål på:

Annan kvinna: "Det värsta är ju när man blir smittad [av magsjuka på en drabbad avdelning] och får ligga där hemma. Nej säger jag - då får ni hitta någon som inte har barn.

Jag: "Var det en månad sen ungefär?"


Samma kvinna:
"Ja..."


Jag: "Den natten tog jag! Och jag blev sjuk ja :) Jobbade en gång under julen när det var magsjuka och förstörde hela nyår och några dagar fram för att ligga där hemma utan lön. Man borde ha en fallskärm då."


Min favorit: "Jag blir aldrig sjuk när jag jobbar sjuka. Dom säger till mig vill du jobba när sjuk och jag jobbar men aldrig sjuk. Jag också jobbar på fritids."
 
Vi andra två tittade på henne, undrade nog bägge två hur vi skulle kommentera det där utan att vara otrevliga. Jag log ett "okej" och försökte fortsätta prata med den andre utan att dissa denne vardagshjälte till snurris - man vill ju inte att hon ska känna sig utanför. Innan jag riktigt hann börja hade dock vår favorit fortsatt på samma spår. Mer exakt vad hon sa har min hjärna redan filtrerat bort. Men intentionen var säkert god.


Luriga människa

Än en gång en skolskjutning, än en gång med en övertygande tjej som berättar om en nu känd ex-pojkvän som "världens snällaste". Omtyckt, omtänksam, duktig i skolan, enligt den forne läraren "the most gentle, quiet guy in the world, with a passion for helping people". Av den stora majoriteten som inte kände denne Steven Kazmierczak går han dock troligen från att klassas som ännu en sjuk yngling som slutade äta sin medicin till någon som snart glöms bort som en i mängden. Flickvännen, polarna, lärarna och andra där i Northern Illinois kommer däremot inte undan lika lätt.


Väldigt mycket här i livet går att avfärda som knäppt, sjukt, meningslöst, "det bara är så". Skulle flickvännen och övriga som chockades av detta plötsliga massmord veckan senare köra på helt som vanligt skulle vi dock klassa dem som sjuka av något annat slag. Det är klart att de måste ha förklaringar, förstå på något sätt. Hur ska tjejen där kunna närma sig någon igen om hon samtidigt tror att alla människor på en sekund plötsligt kan börja mörda folk? Är "världens snällaste" även massmördare så verkar ju människan i sig opålitlig. "Äh, han var sjuk, det är bara att glömma - idag är en ny dag!" räcker inte - får man väl åtminstone hoppas - för just henne. Om alla vore så ofilosofiska hade nog världen varit en fruktansvärd plats. Den som bryr sig försöker förstå.


Att vi människor är lättpåverkade har bevisats en massa gånger, och jag tycker det är fascinerande hur vi som grupp ändå verkar tycka vi är så orubbliga och intellektuellt sett självständiga. Om du levde i Tyskland under 30-40-talet, hade du varit nazi då? Jag skulle gissa på ett "nej" eller "vet inte", "hoppas inte det" - precis som de flesta andra förmodligen skulle svara. Ändå var det ju bevisligen en väldans massa folk som på bara några år blev så pass influerade att de åkte ut i krig och gav sina liv för vad de trodde på. Det blev en norm, vad man bara skulle göra och tycka. Ibland gick det så långt att de som exempelvis jobbade i koncentrationslägrena satt och, något som klagofyllda dagböcker hittade från den tiden visat, gnällde över hur jobbigt det var för öronen att höra de judiska barnen skrika, eller de stackars armarna att sedan behöva bära dem när de dött. Om de ändå led lite tystare!


Läser man en sådan soldats dagbok blir det svårt att bortförklara det med att han bara var hjärntvättad eller liknande tycker jag - det verkar ju vara hans egna, fria tankar, ur hjärtat och inte skrivna för att någon skulle läsa och ta intryck. Vi får enkelt bilden av en självcentrerad man utan empati, en Rudolf Höss, mannen bakom Auschwitz. Den älskande familj han gick hem till på kvällarna skulle nog inte hålla med oss. Känslolöst testa vad som händer om man fryser ett judiskt barn till döds på dagen - en kärleksfull familjefar som läser godnattsagor för ungarna på kvällen. Och därmed ett långt mycket läskigare bevis på hur inskränkt, egoistisk och kanske främst svår att förstå människan kan vara.


image34

Två glada amerikaner som verkar ha funnit varandra under lite tortyr på Guantanamo Bay

Ärlighet vs. tricks

"Begriper du inte vad jag säger? Det är du som är förvirrad - inte jag!"


En man är väldigt arg på mig. Jag har fängslat honom, tillsammans med Robert Lindholm kokat ihop något vidrigt jäkelskap. Klockan är tre på natten men han kan inte sova - man vet ju inte vad jag kan ha för idéer. Dessutom har jag tvingat honom från sitt hem. Det är förjäkligt hur man kan bli behandlad så här - är det någon form av utpressning vi håller på med? Kan jag inte barmhärtiga mig och hjälpa honom ut på vägen så han kan hitta någon vänlig människa att be om hjälp?


I över sex år har jag jobbat med demensdrabbade och på andra sätt psykiskt förvirrade människor. Jag har blivit anklagad för inbrott, stöld, lögner, onda planer och andra relativt förnuftiga misstankar, likväl som våldtäkt, vänsterprassel med 90-åriga frun och liknande mindre logiska verkligheter. De har bett mig om hjälp ut, skjuts hem, sex, jag har varit son och jag har varit dotter. Tusentals gånger och av hundratalet olika.


Nästan alltid försöker jag prata vett med dem, sakligt förklara min verklighet. Mannen som i skrivande stund ligger och kör sängen uppåt och nedåt - kanske en väg ut - är inte särskilt glömsk vad det verkar, men han har sannerligen snöat in sig på sitt spår. Jag tog hans kläder, tvingade hit honom i min bil - till detta garage jag har pyntat med hans tavlor - och jag har lurat hans fru och alla att tro på mig, banditen som vill knarka ihjäl honom. Det enda han vill är att få komma hem, till Sunnersta. Det är inte alls natt men jag tjatar om att han ska sova. Ett jävla tjat är vad det är.


Den verklighet jag försöker förmedla är att han redan är hemma, säger adress och att han har bott här i åtta år. Jag är här för att hjälpa honom när det behövs, anställd av hemtjänsten, klockan är 02:57 och jag visar honom det på det bevis jag har. Klockan är halv nio säger han, men han ser inte så bra. Dessutom kan jag ju ha ställt om alla klockor. Varje gång han ber om något så hjälper jag och på de frågor han har försöker jag svara så sanningsenligt som möjligt. Han ligger inte utomhus, det är inte buskar bredvid sängen. När han så uppriktigt undrar varför jag valt just honom att behandla så här illa, han som inte gjort något ont och inte ser mig som ovän, känns det poänglöst att än en gång försöka förklara att jag är här av goda skäl. Jag försöker. Lögnaktiga jävel - en gangster är vad jag är. Vi fortsätter, igen och igen. Är jag konsekvent i mina sanningar kanske de till någon grad når fram till slut.


Timmen senare kommer två sköterskor på besök. Mannen måste få något lugnande, börjar ropa så frun blir alldeles hispig och jag tvungen att ringa efter dem. Inte för att de kommer lyckas få i honom piller, men ändå. De säger exakt samma saker som jag, i samma ton, frågar samma saker, försöker med samma knep. Inga piller där inte - han vill inte ha något jävla knark trots att de bara vill honom väl. Han borde sova, säger de. Det gör han om han vill.


I min skalle har han två val: att ligga vaken eller sova till den som byter av mig kommer, varav jag tycker det ena för honom verkar mer behagligt. Redan vid tvåtiden förklarade jag det - två och en halv timme sedan. Att som jag gjorde i fyra timmar innan resonera med honom gav ju inga resultat och att fortsätta kändes därför lönlöst. Jag förklarade även det för honom, att vi ju trodde helt olika och kunde hålla på så här hela natten, jag med min sanning och han med sin. Den med garaget, buskarna och Robert Lindholm. Min sanning var inte lik den.


Så till min poäng: jag är en ganska hopplös människa i det här ämnet, av flera skäl. Ska hålla mig undan det för filosofiska ämnet sanning och ge denna redan för långa text ännu mer stönvarning, förhoppningsvis dock utan att dölja själva kärnan.


Livet är konstanta val. I Kalle Anka-stil finns det i situationer då beslut ska tas en ond och en god röst i ens öra, fast fler och mer nyanserade då får jag hoppas. Hjärtat kanske säger en sak, lusten en, hjärnan en. Står du exempelvis enormt attraherad av en människa du vill charma - känner att du kan tjäna på en viss handling - så bör det ju bli konflikt mellan vad taktikern och samvetet i dig ger för råd. I många situationer tjänar man definitivt på en lögn - frågan är dock om man accepterar att ta till den. Att ljuga innebär ju att man måste bevara lögnen, hålla den vid liv inför personen den framförts till och kontrollera den i samvetet. Ljuger man om smågrejor eller åsikter måste man lägga på minnet vad som egentligen var vad. Bäst i så fall att ljuga om något man kan skratta åt, typ få en tjej i säng för att man varit med i Robinson. Idiotbrud! Det finns såklart massvis av exempel - det där var det inte jag som tog till - då man även om det känns hemskt att det funkar bara får acceptera att det gör det. I längden blir det ju däremot svårt att bygga något starkt och hållbart av en massa skit. Tjejen man utan att känna får i säng genom att manipulera dit är väl kanske heller inget att satsa på om man ogillar den lössläppta livsstilen. Lyckas du lyckas ju kanske någon annan också, och lyckas du inte av ärliga motiv måste du ju fortsätta med de falska. Det är alltså även bekvämt rent egoistiskt.


Runt när jag var 15-16 ljög jag för fullt. Om stora saker, om skitsaker, ibland riktigt långa och fantasifulla historier från ingenting med en massa små element att minnas. Dubbelliv på många sätt, mycket planering, bra för hjärnan men sämre för det bedövda samvetet. När jag blev kär var det genom manipulation och en massa fula knep hon skulle bli min. Mycket på grund av mig tog det slut med killen - bland annat hade jag skrivit falska mail till en tjej från hans konto - och jag var redo att trösta henne, låta henne upptäcka hur underbar jag var. Höjden av feghet - för det var ju där det bottnade. Hur jag kände eller hur jag var på riktigt dög ingenting till, inte till en sådan tjej. Visade jag mitt rätta jag och då fick nobben så betydde det ju att mitt rätta jag misslyckades med det enda jag ville lyckas med. Inte vågade jag riskera det, varken med den tjejen eller de kompisar jag ville respekteras av. Bättre då att dölja både avsikter och åsikter - ingen skulle kunna komma åt mig på riktigt.


I mitt numera annorlunda och mer vuxna liv har det under de senaste åren funnits ett antal personer jag tyckt haft hyfsat dålig koll på sig själva, ibland konstig verklighetsuppfattning överlag. Vad som är sant eller rätt och inte vet ju såklart ingen, men bilden av sig själva överensstämmer helt enkelt inte med den bild andra verkar ha av dem. Intresset av att ha en mer sanningsenlig bild av saker och ting varierar ju även det från person till person, något man kanske märker allt mer ju äldre man blir.

Första gångerna man stötte på detta var såklart i barndomen, då exempelvis någon lärare enligt alla luktade illa i munnen eller såg konstig ut i håret utan att denne själv visste om det. Självklart kan man tycka att det är harmlöst, låta dem få tro vad de vill även om det skrattas åt, men bryr man sig verkligen om någon så blir det ju en annan sak. Inte vill man se sin vän leva i en illusion, åtminstone inte om den betyder en tripp till botten av botten ifall den spricker. Har din bäste vän en synlig kråka i näsan så tycker jag att du borde berätta det för henne - ett exempel vars grundidé bör appliceras på det mesta tycker jag. Ingen bryr sig mer än kritikern. Nu är det ju definitivt inte i närheten så lätt som jag får det att låta, men poängen tror jag går fram. Människor som saknar balans, tappar koll, gör de där grejorna andra kan förbluffas av utan att själva reagera eller tycka det är de andra som har fel eller överreagerar tror jag oftast bara har saknat välmenande, ärliga kritiker i sina liv.


image33

Normalt får jag höra att jag är en lätt typ att ha att göra med, tror att det generellt är mitt rykte. Men tro mig: jag vet verkligen att jag kan vara det motsatta. Inte för att jag är så obevekligt bestämd i min tro - då känner man mig nog inte så djupt - utan för att jag så gärna vill förstå och av erfarenhet har lärt mig att jag ofta har rätt, att jag kan förutse, läsa människor och situationer. Det där kan såklart låta hur kaxigt som helst men jag tycker det vore mindre ödmjukt att låtsas som annat. Knappast är det ju jämt kul att visa sig få rätt - själva stoltheten lessnar man givetvis på. Kärnan är mest att jag vill lära mig, och vill min medmänniska inte detsamma kan det lätt bli slitningar. Jag undrar, vill fatta resonemangen, är lugn och tycker att det är irriterande givande bara för att jag får en inblick i något nytt. Eftersom jag inte ser det som en match och inte tror på en bestämd sanning går det liksom inte heller att vinna mot mig, knappt ens ta tydliga poäng. Dessutom överväger och ifrågasätter jag ofta vad som egentligen borde klassas som rent blaj med samma respekt som vad som är bra - man kan ju lära sig av allt. Vill min så kallade motståndare i diskussionen vinna så blir hon med större sannolikhet skitarg, jag förblir lugn, hon ännu argare. Det där har jag varit med om alldeles för många gånger.


Ljuga i alla dess former - undflyende formuleringar, obalanserade nyanseringar, att medvetet medverka till en falsk bild och så vidare - tror jag tyvärr att man måste vänja sig vid att göra till en viss grad, men jag vet att jag gärna undviker det. Inte för att jag vill framstå som en fantastisk, underbart härlig toppenmänniska som alla borde vilja vara som, inte lika gärna som för att slippa ifrågasätta mer än jag redan gör. Jag tror ofta att jag vet hur jag kan få vad jag vill ha, men får jag det på fel sätt så har jag också satt spelreglerna därefter. Ger du alla runtomkring dig pengar, godis och komplimanger i överflöd så kommer alla vilja vara din vän. Troligen har det väl med min bakgrund att göra, för i livet jag försöker styra vågar jag inte riktigt ta till med alldeles för enkla men förbjudna knep - var slutar jag i så fall? Verkligheten och sanningen - dessa två egentligen så abstrakta ord - tror jag leder till mindre rädsla och därmed färre begränsningar. Hade jag likt för tio år sedan genom denna text velat förmedla en viss bild av mig själv så hade jag, för att ta ett av många exempel, förmodligen läst igenom äldre texter i samma ämne för att se till att denna inte gör mig inkonsekvent. Idag känner jag mer att det vore en lärdom, likt så mycket annat, ifall det visade sig vara så. Det vore ju synd och ovänskapligt att låsa in mig någonstans, jag som har sådana behov av frihet. En riktig vän är ju en ärlig vän.


Mannen ropar på mig igen, ber om att få ta ett litet samtal. I lugnt tempo berättar han, ögon och mun vädjande till mig, att han varit och pratat med ledningen nu. Den här bänken måste han omedelbart slussas av på vänster sida eftersom LV-tåget stannar snart. Okej, klockan sju får du gå av. Mannen nöjer sig inte, blir arg igen, säger att jag är en gangster. Vi verkar fortfarande inte vara vänner.


2007 stycken krångel

Ibland är det lite konstigt vilka stunder i livet som senare blir till de starkaste minnena. Ensamma par av sekunder då en ofta oväntad känsla av att livet är bra härligt övertar hela medvetandet och glöms sedan inte bort, blir än mer magiska med tiden. Jag tror att jag är en logisk och inte känslostyrd människa, men när de där välkomna små ögonblicken smäller till känner jag mig som ett lättpåverkat pucko. Hjärnan och känslorna säger emot varandra - för knappast är ju mitt liv så genomgående fantastiskt som det känns om jag tänker efter. Förmodligen är det bara fysiskt, kroppen som reagerar på något och förrädiskt får mig gladare än jag borde vara. Känslor är luriga typer, inte att lita på. Allt har en orsak.


De där ögonblicken är ju ändå vad som gör oss till de människor vi är. Även om vi kan ägna tio timmar av en dag åt en viss sak är det kanske vad vi gjorde i tio sekunder samma dag som om ett år fortfarande finns kvar i minnet. Möjligen var det inte det roligaste, mest spännande, lärorika eller logiskt sett mest minnesvärda - men av någon anledning får det stanna. Ungefär på samma sätt tror jag att människor minns film. Vanligtvis minns vi ju dock favoritstunderna.


Ett för mig oerhört starkt minne så här i nyårstid utspelade sig i början av februari. Nyss avstigen från bussen gick jag i det kalla mörkret de två minuterna till mitt jobb, lyssnade på nyupptäckta Workbench i hörlurarna, funderade mest på den flickvän som hade blivit mitt första ex och den film jag finputsade, äntligen på väg mot något acceptabelt. På jobbet skulle jag få besök av tjejen jag länge fantiserat och pratat om och köpte därför med lite mys från kiosken. Sekunden då jag tog beslutet att ta svängen till kiosken var den min hjärna frös som omslag till detta minne, idag det bäst beskrivande för vilket innehållsrikt 2007 jag haft. Tjejen blev den person jag spenderade mest tid med under hela året och några månader senare även min flickvän, jag har jobbat på en massa nya ställen sedan dess, fått klart min 'Absent' och gjort ny film med både exet och Workbench. Ett år med långt fler varaktiga ögonblick än någonsin, på gott och på ont - ibland riktigt förbannat ont. Överlag var 2006 ett utan tvekan bättre år.


image32

Personligen var höjdpunkterna en viss torsdag och en viss söndag. Med glädje minns jag spännande februari, känslan innan fotbollsträningen, förberedelserna med träning och solning inför 'Gå mot rött ljus'-inspelningen, intensiva 'Den sanna människan'-veckan, utelåsningen, avkopplande jobbnätter, tittande på nedladdade tv-serier - bäst var 'Arkiv X' och 'House' - innan sömn, Facebook-stormen, radiouppståndelsen, födelsedagsveckan, kvällar med gänget, alla kreativa äventyr. Juvelerna är ju dock kortare ögonblick, svårare att beskriva - och mina egna. Skratt, miner, örat, samtal, stämningsfulla stunder, Sonic-spelandet, lukten, sången, perfekta former.

Men mest kommer jag nog tyvärr minnas 2007 för alla kamper och krångel, egna och näras. Kärleksproblemen, strulet med polisen och de andra, allt utredande, att få den konstant bråkande datorn att funka, de ledsna och uppgivna stunderna. Kreativt hade jag hoppats på mer än vad jag tilläts men hann ändå med en del. Roligast var nog hemsidan, tvåa Kjellvander-inspelningen med gänget. 2008 känns riktigt lovande på så vis, för mer problem kan man ju knappast få. Mina projekt är jag förtjust i, jag längtar efter att få sätta igång med flera av de planerade grejorna för året, det är både OS och fotbolls-EM - mamma mia! - och den 1:a mars flyttar jag till en ny fin lägenhet. Bara att hålla tummarna för att Microsoft tillåter mig :)

Tomtens julkorv är inte halal

Tänkte ringa tomten idag, fråga om jag kunde få uppskov och sånt så jag slipper julafton. Skjuta upp ett tag i alla fall - varför just nu? Jag klipper ju film och har tråkigt för mig själv, har ingen lust för det här med jul. Det verkar dock väldigt mainstream och svårt att ta sig ur. Dessutom visade sig ju tomten vara kärring så henne lär man ju inte kunna lita på... hon är säkert inte halal nånstans, typ.

Under mitt livs första 25 år gjorde jag åtminstone uppror mot mobiler, var väl typ den enda jag själv visste om som inte var kontaktbar varenda sekund. Ett skönt liv, och ville man få tag i mig kunde man ju ringa hem. Eller maila, det var skönast.

Idag har jag haft mobil i prick ett år. Skickat och fått över 10.000 mess, spenderat 98 timmar och 22 minuter på dessa samtal med "du försvann där ett tag" och varit precis så kontaktbar som man ska vara. Vem tycker inte om att få samtal när man sover? Närå, det finns såklart en massa fördelar med mobil och jag tycker om min nye vän, absolut. Speciellt när jag får roliga mess, skriver dem, hör vem det är som ringer och ser en fin bild på min polare. Mer liv och ruljans. Men mamma mia så dyrt....

Här är en hattrick av andra små funderingar: 

1. Har för första gången på oerhört länge stött på en person jag tycker påminner väldigt mycket om mig själv. Lite obehagligt ju - här trodde jag att jag var unik! Han skämtar som jag, formulerar sig som jag, tycker om samma filmer som jag, verkar vara intresserad av samma saker, gjort samma saker och gör liknande saker. Jag tror inte jag vill lära känna honom bättre ;)

2. Jag är långt mycket sämre på att ge upp och glömma än jag vill vara, och det är skit. Människor är inte som dåliga fotbollsmatcher man klagar lite över och sen glömmer, verkligen försvinner ur ens liv. Jag bryr mig in i själen - så är det bara. Det vore enklare om det var tvärtom. Människor som haft en stor roll i mitt liv lever kvar för alltid.

3. Det är kul att köpa julklappar - och jag kommer inte bli smalare under julen. Rackarns! Det viktigaste är ju ändå att den är halal, sådeså.

God ny jul!

Bra och skitdåligt

Sitter bara och klipper 'Gå mot rött ljus' nu, hela dagarna. Jobbigt, tråkigt, irriterande och stundtals med glädjefragment som snabbt glöms bort. Skitfilm! För att koppla ifrån lite så släppte vi nyss en ny hit av 'Högre Makter' i alla fall, Johan, Abir och jag. Vilken söt sångfågel! Och vilken tuff Resident Evil-boss där uppe i höger hörn! Ladda hem låten här: http://www.elenziah.com/makter

image31

Vill även passa på att återknyta till texten under och visa att jovisst - även jag verkar kunna ge intrycket av att vara en bra person ibland (vad än jäklarna må säga) ;)

image30

Eller... nej, jag är nog fortfarande en fet, lögnaktig apa. Men jag gav 110!

Stort

Jag är inte killen som gråter. Ledsen kan jag såklart bli, besviken, känslomässigt påverkad och hamna nära till tårarna, men jag släpper inte fram dem - vad för bra skulle det kunna leda till? Börjar man gråta så ligger man kanske bara där och lipar tills man blivit 37, typ, och det verkar ju väldigt ineffektivt. Tacka vetja att vara känslolös Dr. Robotnik! Niclaz, tyrannen. Kato.


För några timmar sedan var två män nära att förstöra det där, på två sekunder. Rent logiskt borde jag kanske ha blivit tårögd av någonting annat i mitt liv men nu var det barbröstade Joe och Mikkels förtjänst. När en stackars dödssjuk raring fäller sina sista kärlekstårar i en film och musiken skriker om min empati så bryr jag mig inte ett röv. Med hjärnan förstår jag att det är hemskt - hjärtat tar en tupplur. När en person däremot osjälviskt upphöjer sin egentliga fiende eller sätter någon annan främst så kan er iskalle berättare bli berörd in i själen.


Inför över 50.000 dyrt betalande åskådare gjorde denna historias två huvudpersoner i lördags upp om vem som efter decennier av slit skulle bli ihågkommen som en förlorare. För många är kanske boxning bara något tråkigt, primitivt, ytligt eller jobbigt att titta på, men jag tror varken att man behöver vara särskilt insatt eller förtjust i sporten för att förstå hur psykologiskt enorm denna match var för dem.


image29

Under 17 år inom sitt yrke hade 35-årige Joe Calzaghe aldrig förlorat en match. 43 vinster, noll förluster, dominant, knappt aldrig riktigt träffad och med en mästares karisma. Som åldrad titelhållare kunde han utan att det vore uppseendeväckande ha valt att obesegrad lägga av och bli ihågkommen för det. Istället valde han trots skadebekymmer en 21:a match som titelförsvarare, på fullsatt hemmaplan, inför miljoner tv-tittare och mot den på förhand svåraste motståndare som kunde hittas. Mikkel Kessler, sju år yngre dansk nationalhjälte och i sitt livs form, 39 vinster, noll förluster, dominant, knappt aldrig riktigt träffad och med en mästares karisma. Det här var hans livs stund, vad han längtat efter och tränat för. Den nye mästaren. 


När matchen börjar närma sig sitt slut är en av dem i en position han aldrig under sitt yrkesliv varit i förut - han vet att han poängmässigt går mot förlust. Bägge har mött den svåraste motståndaren någonsin och boxaren i underläge för första gången känt på frustrationen: han sköter sig utmärkt, boxas till och med bättre än han brukar - men han vinner inte. Han har kämpat, försökt hitta rätt taktik och anpassat sig, desperat gått på knock. När tiotusentals i publiken skriker som värst och det bara är sekunder kvar måste det kännas som det mest förnedrande tänkbara att höra klockan ringa och veta att man verkligen försökt men helt enkelt inte räckt till. Varit sämre, utan ursäkter att ta till. En äkta förlorare som nu visat sitt rätta jag.


Då kommer de, deras två sekunder. I ögonblicket då förlusten går från något abstrakt till verkligt blir den spontana reaktionen hos den drabbade något som lika snabbt fick mig tårögd. Vinnaren borde kanske jubla, förloraren nog ramla till golvet och lipa som en liten flicka - tänk på allt han har förlorat! En hamnar på toppen av sin karriär medan den andre i samma sekund trycks ned på absoluta botten, nu med helt andra möjligheter inom det boxningsliv han satsat på.


Förlorarens spontana reaktion blir ett leende, de kramas och hyllar varandra. Ingen bitterhet - motståndaren var bara bättre på det han tidigare var bäst på. På ytan en kanske liten gest... men så fin!


image28

Är det för att han är så ödmjuk? Ser saker för vad de är? Stark och biter ihop eller är så osjälvisk?
Jag vet inte men stort, det tycker jag att det är.


Crazyboy

På söndag 16/9 kl. 20-22 gör jag bort mig på P3, pratar om min uppväxt och konstiga saker som tungotal och blodet. Och så skämtar jag, låter kall, självgod och konstig, förmodligen. Men lyssna och ha kul du!

Gör jag bort mig totalt får jag åtminstone själv inte höra det just då, för när programmet sänds är jag ute i skogen och har huvudrollen i en musikvideo för Christian Kjellvander. I bara fillingar, vitmålad och som älg. Jovisst, ibland går det inte att komma ifrån hur knäppt man lever...

image27

radioidiot eller vit mtv-älg - det bästa av två världar

Sex med en omodern

I skrivande stund sitter jag på ett nattjobb och ofrivilligt lyssnar på min manlige arbetskollega. Under ungefär två timmar har han i annat tonläge försökt få mobilkvinnan att förstå vad han vill, om och om igen. Han gillar henne som person, "väldigt mycket av vad han sett hittills", men innan han vill gå in i en relation vill han veta att hon verkligen vill det eftersom han tycker om henne så mycket. Han ger henne råd, säger "trust me", berättar hur lätt han får kvinnor men att hon är speciell, försöker få henne att känna vilken respekt och kärlek han vill ge henne, säger "du kommer få allt du önskar här i livet" och "förstår du vad jag menar?", gång på gång. "Jag vill inte att du ska sitta hemma och längta efter mig". Han vill att de ska ha "a sexual relationship" och sen se var de hamnar, låta det bli som det blir - "jag vill inte såra dig".


När jag för snart ett år sedan bestämde mig för att satsa på en kvinna för första gången sedan tonåren tänkte jag (idiotiskt) att jag måste anses som lite av drömmen jämfört med många andra killar. Jag kände mig redo, hade inte personliga problem jag drog med henne i, hade inte legat runt eller tömt mitt förråd av känslor eller kärleksfulla ord eller uttryck, hade de "rätta" motiven. Jag ville älska en kvinna; sätta henne främst, försöka förstå henne, respektera henne och se henne för den hon var, förhoppningsvis bli hennes bäste vän, stärka henne och få henne att känna sig lycklig och fri, leva livet med henne - men inte stressa fram något, själv och otvingat låta henne få välja det. Ville hon så skulle hon veta att jag ville - kärlek är att vilja ge snarare än få. Jag var dessutom lycklig, gillade vad jag höll på med i mitt liv och var nöjd med mina relationer till både vänner och familj. När så en kvinna som verkade uppfylla kraven och som längtade efter samma sorts förhållande som jag på ett väldigt filmiskt sätt dök upp bestämde jag mig för att ta alla risker igen. Hon var värd det.


Sedan dess har jag, upprepat och tydligt, lärt mig hur omodern och ute jag är, passé. Jag "är en kille att gifta sig med, men som man inte blir kär i", "för viktig som kompis för att ha sex med", "värd världens bästa tjej [men jag vill inte ha dig]" och så vidare. När jag efter det första olyckliga misslyckandet började satsa på den kvinna jag fortfarande är lojal mot utan att vara ihop med - bara en sådan sak - fick jag det kloka rådet att "bli inte hennes vän nu!" Under vår första kväll ihop så försökte jag gå emot mitt vanliga jag och lyssna på rådet... men när vi blivit mer ensamma och jag tack vare fel frågor börjat lära känna henne så förstod jag ju att det gick åt fel håll. En vecka senare sov jag som gentleman över hos henne utan att försöka få henne i säng - det kändes ju inte alls som hon ville det, egentligen inte jag heller trots hur enormt fin hon var. Nu var det kört, det förstod jag - nu var jag nog snart hennes själsfrände och bäste vän. Järnspikar!


Problemet är ju att jag faktiskt vill vara kompis med tjejerna, på djupet känna en tjej och ha känslor för henne innan jag ger mig in på mer. Det borde gå tänker jag, men hittills har det inte lyckats. Och faktiskt så förstår jag inte riktigt varför, lyckas inte pussla ihop denna förvirrade bransch till någon helhetsbild jag starkt tror på. Ofta säger tjejer att de önskar och vill ha något som de sällan skaffar, det har jag i alla fall lärt mig. Den vanligaste metoden numera är nog att börja med sex och sen sakta lära känna varandra ifall det känns bra. Att på riktigt försöka visa respekt till en kvinna är enormt riskabelt (och dumt om man vill ligga med henne) - vill man lyckas handlar det bara om att få henne att tro det så hon inte känner sig billig, för det sista en tjej vill är att bli stämplad som hora. Det mesta ska man som karl tjata sig till. En kille som vill satsa, har krav på sig själv och mår bra i övrigt sätter indirekt press på en tjej som kommer för nära, och press har folk tillräckligt av nuförtiden. Äkta respekt blir alltså för jobbigt att handskas med, ingen respekt alls känns för billigt, ett fejkat mellanting därför det bästa. Blir det misslyckat kan man ju då också lägga skulden och ansvaret på den andre - själv litade man ju bara på vad som sas. Däri ligger själva kärnan tror jag: det är aldrig ens eget fel. Alla andra gör ju dessutom likadant så varför klaga på just mig?


Som nämnt förr så tycker jag att det är svårt att hitta min plats i allt det här, men det är ju det jag måste. Vi män spelar samma spel, konkurrerar om samma kvinnor, dock med olika tillvägagångssätt och ibland spelregler. Och de bra kvinnorna tas ju. Den jag misslyckas med har dessutom oftast någon annan lyckats med - och varför? Vad gjorde eller hade han som jag inte har? Vad måste jag förändra eller anpassa mig till för att ha chansen? Ringa mer? Ringa mindre? Lyssna mer? Visa mindre respekt? Det är klart att man vill förstå... men ibland är det inte lätt. Här är några för mig återkommande klurigheter:


* Jag fattar inte hur man på ett uteställe/en krog orkar stå och smöra för en tjej under ibland flera timmar bara för kort sex. Ännu mindre om man är så full så man glömmer, hon är ful, man betalar allt, hon bor långt bort och det ifall det kommer ut bland allmänheten blir pinsamt. Skaffa ett eksem att ligga hemma och klia på, typ. Eller en mer givande hobby. Vill du som kille bara göra det för att kunna skryta inför dina polare så... grattis - då har ni ju en hobby! Vissa har bilbingo.


* Jag frågade en tjejkompis hur hon gör när hon åker till sina KK bara för att ligga med dem, om det liksom inte är konstigt. "Man ringer, frågar hur det är och sen åker man dit." Okej.


* Hur kan vissa påstå sig kunna skilja så mellan känslolöst sex och att göra det med någon man älskar? Lyckas de verkligen? Om man har gjort det med 200 tjejer sedan ligga och göra samma sak med en tjej man blivit förälskad i och känna att det är speciellt? Och hur kan sexet, kanske speciellt då för kvinnan, bli bra om man tycker den andre är ful? Bra sex är väl passionerat? Har ingen erfarenhet där, men skulle jag göra det med någon jag i normala fall äcklas av - det händer ju emellanåt - hade jag nog kräkts. Har förstått att det är en vanesak men... då skippar jag hellre.


Som alltid handlar det ju dock om att hitta rätt tjej och allt sånt - vi tycker ju olika. Av vad jag lärt mig under detta år av aktivt sökande efter en tjej att satsa på så vet jag att jag både kan gillas för att jag levt som jag gjort likaväl som ogillas för det. Den ene tappar respekt för att hon tror att jag legat med min forna flickvän, den andre för att jag vill gosa som om jag aldrig haft en tjej. Omodern och därmed konstig är jag i alla fall, och till skillnad från min arbetskollega inatt så tänker jag inte likadant även om vi stundom säger liknande saker. Synd det där - har en tjej dåliga erfarenheter av killar och blir behandlad så drar han ju oss andra med sig.


Kanske lessnar jag en dag och försöker gå kollegans väg, göra vad instruktionsboken säger i denna bransch. Vad jag kunde döma så gick mobiltjejen, även om de nyss träffats och efter kanske tio likartade förklaringar av att han gillade henne och så, med på att de skulle börja ha sex och sen se vad som händer. Heja!


Senare på morgonen började vi snacka lite om kvinnor, han tog upp nämnde tjej, frågade mig om jag hört något av samtalet vilket jag såklart erkände, han skrattade och gav mig ett passande slut på den här texten: "Hon den där tjejen... hon vill ha ett förhållande, haha... jag vill bara knulla henne du vet - det finns ju andra att sätta på så varför ska jag ha ett förhållande?" Ja, det var ju det... Vi snackade vidare och han skjutsade sedan hem mig i sin moderna bil, denna moderna kille som blivit min nye vän. Vi hade inte sex.


Glädjande, generande, overkligt

En ibland ganska enorm bonus med att vara kreativ är vad det ger tillbaka. Inte för att jag tycker att jag är något vidare duktig, men kanske främst tack vare filmskapandet så stöter man på en del som tycker om en just bara för att man håller på. Kan ärligt inte påstå att jag vill bli känd eller få en massa brudar - de där vanliga sakerna - men något jag definitivt tycker om är att bli uppskattad av någon jag själv uppskattar. När musiker jag lyssnat svinmycket på vill jobba med mig, när vettigt folk kommenterar texter, när duktiga designers berömmer mig för något jag haft tur att lyckas med. Min största idol just på designssidan, som nyligen gjort ett nytt Elenziah-intro till filmerna, tyckte 'I give' var snygg - gissa hur det kändes!

I och med min nya hemsida har en massa folk jag tycker om både besökt och berömt den, ibland så jag sitter här helt röd i ansiktet. Idag fick jag ett mail från chefutvecklaren av
'Little Big Planet' - ett enormt snyggt, kommande storspel till PlayStation3 - som skrev "love your design". Vilken grej!


Men coolast och mest overkligt av allt är nog att Kahlen, en tjej från amerikanska 'Top Model' jag var i det närmaste kär i och såg varenda avsnitt av, suttit och kikat på den. Min lilla hemsida liksom...


image26

Apropå denna blogg så får jag se vad jag gör nu när jag har en hemsida igen. Kanske dör den ut, kanske skriver jag lite då och då - den som har en lever får se. Tack för alla besök och fina ord!

Själ någonstans

Lördagkväll, storfest hos lill-Betty, ett samlat, kärleksfullt och glatt gäng minus två. Skratt och fler skratt, bus och snack, kul grejor att minnas i efterhand och med en glädje inombords över hur man trivs med sina kompisar.


Men så kommer den över mig: saknaden. Den förbannade saknaden. Hjärnan börjar dundra ut idéer, formuleringar, vägar att gå, alla möjliga perspektiv och analyser och det där som nyss var så kul känns mer trivialt än det borde. De andra dansar och tjoar - jag ligger och själlöst tittar på. Känslomänniskan i mig vill hem och vila, drömma mig bort i en film, försöka tänka på annat än henne. Eller bara henne. Jag vill och jag önskar och jag vill och jag vill, funderar på om jag kanske... men nej. Åh...


I en sådan stund är det underbart att i ensamheten komma hem till ett projekt man bryr sig om. Skita i problemen, skita i känslorna, koncentrera sig och tänka på något annat man mer tydligt kan påverka. Datorn är visserligen fortfarande dödssjuk men funkar tillräckligt bra för att låta mig fortsätta på vad jag under tre dygn ockuperat mig med - en ny hemsida. Igår natt hade jag suttit så pass länge att jag i min karakteristiska haka upp mig-stil sedan maniskt drömde att jag var tvungen att fixa framesets... "ånej... transparency... framen - var är framen? Col * pixels i bodyn eller... transparency... om jag inte fixar så tappar jag ju lakanet... och kudden... måste sova... var är framen...?"

Efter sju år med min gamla blåa kumpan är det alltså inom kort dags för något nytt. Det kommer nya bilder och texter och övrigt som hör en hemsida till, och det blir en ny kaotisk design. Gult och svart, mer och mer liknande ett rymdskepp tycker jag medan jag pillar på den. Jeansreklam, Unreal Tournament-aliens, demodesign och typiskt mig i ett mystiskt paket, typ. Och jag vågar lova att du kommer finnas med på ett hörn - så spännande va?


image25

. byebye - you've been a good friend .
. .

Nej, nej, nej, nej

Livet är inte kul just nu, "det är inte roligt nånstans". Olycka, bekymmer, motgångar, problem och ännu fler problem, för mig och för kompisar. Vilken fucking cirkus det har varit...

När jag så går och för första gången på flera år får erkänna mig olycklig finns det ändå vissa små ljusglimtar i vardagen som vänder lite på steken. Att börja ta tag i en film till exempel, eller att få fortsätta på den nya personliga hemsidan jag äntligen lyckats få till en design till. I en halv dag hann jag göra det - sedan brakade datorn ihop. Igen. Mina 960 gigabyte av mestadels projekt ligger på vardagsbordet och väntar på att vi ska komma på vad som är fel. Det vet vi inte.

Nog för att man är en kämpe, men som det är nu borde jag kanske ta min älskade vän som mår lika dåligt (eller ännu sämre) än jag och bara lägga oss och gråta någonstans, som mobbade småflickor. Frågan är ju som alltid vad man tjänar på det... men nog är det lockade ibland. Och ja... det vänder såklart snart. Efter regn kommer solbad och solsting.


En fin vän

Sedan jag var nio små år har jag skrivit dagbok, från och till. I början var det ingående betyg på tjejer, berättelser om vad som hänt med dem och polarna, koder och fusk till tv-spel, lyriska glädjeyttringar när jag klarat dem eller vunnit något med fotbollslaget, topplistor över mina bästa kompisar med betyg även där. Charmigt och kul - och visst utvecklades jag med tiden.


När jag gick i nian växte dagboken till en vän jag bollade problem med - givetvis tack vare en tjej. Idag är de inläggen både löjliga och roliga att läsa samtidigt som jag minns hur dåligt jag mådde. Jag hade, efter en hel skolavslutningsdag med henne då vi dansat och hållit ihop, under en halvtimme tagit mod till mig, bestämt mig för att det var dags nu, knytit högernäven och börjat gå mot delen av parken där hon stod - och så fick jag se henne stå och hångla med en annan kille. Där började mitt livs första kärleksäventyr i dagboksform ;) Inte tänkte jag ju ge upp... men visst gick det åt pipjäkeln till slut, japp.


Sedan dess har dagboken funkat som just den terapi klyschan säger. När det gäller vardagliga problem fyller den extremt sällan någon funktion eftersom jag har kloka vänner jag pratar mycket med eller har lärt mig att handskas med dem i min ensamhet, men när jag kör fast blir den emellanåt ett måste för mig. Att balanserat försöka beskriva något precis som jag upplever det ger perspektiv, gör mig tryggare, blir lite som att spara i ett dataprojekt eller tv-spel. Man kan alltid gå tillbaka och, om man lyckas beskriva det bra, förstå sig själv tillräckligt för att ta hjälp av det, dra nytta av bland annat perspektivbytet och jämförelserna. Man ger dessutom historien någon form av skapad meningsfullhet i och med att den inte på samma sätt faller i glömska.


I och med allt detta skrivande har jag följaktligen mängder av bokstäver om mitt liv att titta tillbaka på. Och inte bara mitt - mina kompisar och min familjs också såklart. Under stunderna jag skrivit har jag många gånger tyckt att det varit jobbigt och tråkigt, inte haft lust, men gjort det för att kunna vara tacksam över det i efterhand. Det är jag alltid. Att få en sådan inblick i ett exempelvis fem år gammalt relationsproblem jag idag annars hade glömt mycket av är intressant och lärorikt på väldigt många plan. Hur man resonerade, hur man betedde sig, hur man förändrats.


Då och då fastar jag i läsandet, ganska ofta numera. En spontan lust att kika till en liten grej slutar inte sällan i en förlorad halvtimme eller ännu mer. Att läsa om en vän till mig och ett dilemma i hans liv jag djupdök i för sex år sedan ger en ganska speciell känsla när jag bara dagar innan jag läste det diskuterade precis samma sak, med nästan samma argument och samma oro över samma person. Självklart påverkar det ju min bild idag.


Men inget har ens i närheten samma dragningskraft som texterna om kärlekskrångel, och börjar jag läsa dem så fastnar jag sen. Jag vill veta vad som händer i nästa inlägg trots att jag egentligen minns precis, läsa de exakta beskrivningarna, känslorna, idéerna om vad jag borde göra. Ibland kan det vara oerhört nyttigt, förvånande, ibland till och med irriterande hur jag kan resonera likadant i början av en historia som i slutet. Eller tvärtom då. Men nog hjälper de mig - inget snack om saken. Prickar de rätt kan man inte få bättre perspektivbyten. Personligen tycker jag definitivt att mina dagboksinlägg är det bästa jag har skrivit. Och vilka historier sen...


Jag har länge önskat hitta texter som dem i bokform; ärliga, utlämnande tankar om problem som intresserar mig, både kan vara lärorika och fungera som stöd. Vad jag hittar i bokhyllorna är, som alla andra får jag anta, poliser i jakt efter mördare och knull, sådana saker. Dostojevski är också skit, det mesta annat oftast okej eller sämre. Jag har dock inte samma behov av läsandet längre, men visst vore det kul att hitta något riktigt bra för en gångs skull. Att skriva dagbok är hur som helst något jag starkt rekommenderar den människa som vill ha koll på saker och ting, känna sig själv och få ett bredare perspektiv än vad den tillfälliga känslan gärna förmedlar. Bättre terapi eller stöd finns nog inte när man har lärt känna henne - och hon har ett väldigt bra minne. Jag är henne djupt tacksam.


...and now's the time for crying and crying

.
. .
. . .

image24
. . .
. .
 .

...you wouldn't doubt

. . . . . .
. . . .
. .

image22
. .
. . . .
. . . . . .

Så kan det vara


Mitt liv hade fått ett nytt namn.
Det var henne jag tänkte på, hon som hela tiden kändes.
Jag svarade på frågor om henne, fler frågor om henne.
Hon var i min mp3-spelare, i min mobil, som skrivbordsunderlägg.
Jag tittade ofta på hennes foton, lyssnade igenom hennes musik, försökte förstå vad jag inte tyckte mig förstå, planerade med henne.

Jag levde mitt liv, gjorde på många sätt vad jag gjorde även innan, men det var vi nu, vi två.
 Jag somnade och vaknade med henne bredvid eller bredvid.

 

Besviken, oförstående eller avståndstagande så var hon min tjej jag önskade att jag kunde få älska som jag ville.
Min tjej.
När hon låg bredvid, andades tryggt, ohörligt och hade mina ögon fast beundrande på sig kunde jag inte förstå det.
Min tjej... hur hade det gått till?

Det var värt alla motgångar, all väntan bara att få älska en sån där mun.
Min tjejs mun.
Och det fanns oerhört mycket mer än bara den där perfekta munnen.
Tänk att jag äntligen hade hittat henne...

"


Motgångskalas

En olycka kommer sällan ensam, säger de vise männen. De är bra kloka ibland de där.

Redan under rätt fet press från flera håll dog min dator igår - poff och "error loading operating system", väldigt olägligt. Jahapp. Jag med alla mina filmer och andra projekt ägs ju av denna dator och det blev en helnatt med problem utan lösningar. Roligt. I och med datorn rök också chansen till två deadlines för filmer som jag inte lyckades få iväg. Skit och skit. Ringa jobbet gick inte eftersom jag inte fick tag i de nummer jag behövde och jag kunde inte kolla vad som hänt på projektfronten, vilka jag fått mail av. Jag avskyr när jag inte är chef över mitt eget schema.

På natten kunde jag knappt sova, inte på grund av datorn men något personligt jag inte vill ta upp här. Obehagligt eländes elände. Vaken och igång ställdes alla filmplaner för dagen mot min vilja in och dygnets enda projekt blev att laga datorn. Johan hjälpte, vi satt där, väntade, stötte på frågetecken och nya motgångar. Roligt. Och så skar jag mig.

När datorn nu för en liten stund sedan fått ett nytt operativsystem märkte jag vad det mystiska felet var - glapp i en SATA-sladd. Nästan tolv timmars slit i onödan, och nu med flera dagars arbete framför mig för att få igång alla program och allt igen som jag ju tog bort i och med ominstallationen. Fest!

Ja, ibland har man roligt helt enkelt, och det är ju kul.


Vi kämpar på

Scener varje dag nu, and I like it. Hittills har det gått fint - enda missräkningen var ett ovälkommet får. Vissa grejor blev bättre än jag tänkte, andra sämre. Som det jämt är. Roligt i alla fall att både kunna bli äcklad och positivt överraskad över hur jag själv ser ut ;) Starkt jobb av Alec och Earl också. Och Barry, hon var fin hon. Jag längtar efter att få börja klippa...

image21

Nu jéklar

För nästan precis ett år sedan började vi spela in en film jag då gjort research för och skrivit på under lika lång tid. Gänget var samlat, alla grejor införskaffade, min nye vän och hans hem fanns till hands, jag var fet och ful och därmed redo. Och jag var blind.


image20

På lördag sätter vi igång del två av inspelningen, Ale, Barry och den överbrune varianten ovan (som är långt mycket brunare nu). På ett års tid har jag avverkat 18 kilo, otaliga träningspass, fem potentiella kvinnliga huvudroller, testfilmande och omtagningar. Jag som oftast tycker själva filmandet mest bara är jobbigt tycker därför att det ska bli riktigt jättekul den här gången. Svårt och tungt - men som jag längtar! Jag är i rätt form, jag har rätt tjej, rätt team, rätt biroller och jag vet hur jag vill ha det. Då finns det knappt något roligare än att göra film.

Bara att naila allt nu då...

Mentalt vadå

När Zlatan kommer tillbaka till landslaget snackas det om mental styrka. Han tar en naturlig roll i en grupp han av alla nog inte är välkommen till, han får konstant samma frågor som han vägrar svara på, han får finna sig i att varje litet felsteg kommer förstoras och förstöra. Han har inte utrymmet att ryta till utanför planen, inte råd att vara dålig planen om han vill behålla sin populäritet. Vi vill se en dominant spelare i sitt bästa humör eller så blir vi besvikna. Det gick ju dessutom minst lika bra för laget utan honom.


Kort sagt har herr Ibrahimovic oerhört mycket att förlora och därmed en enorm press på sig. Under VM var det samma sak och då misslyckades han så pass att merparten av det svenska folket ville slippa se honom till sista matchen. Även i den var han dålig.


I sportsammanhang är det lätt att tycka att det är starkt att komma tillbaka, ta revansch, visa alla andra att de hade fel. Att skita i pressen och göra sitt bästa. Jag tycker ändå att det är en klurig grej det här med att vara mentalt stark - vad betyder det? Att vara så envis att man struntar i vad andra tycker är såklart mer lämpat inom idrottsvärlden än i andra sammanhang, och kan ju i så fall bara beundras ifall det resultatmässigt lyckas. Tränar man varje dag och ändå är värdelös är man väl mer av en idiot än något annat.


Personligen är jag mycket för öppen- och ärlighet med mina vänner, att folk vågar vara raka och kritiska mot mig. Ibland går det dock till rejäla överdrifter, både från andras och eget håll, och det känns som man är så "snäll" och "stark" att det bara utnyttjas. Jag kan ge lillfingret, tycka att de efter en stund tagit handen, benen och strupen. Men det får det vara värt. Jag vill försöka vara stark nog att inte bli ledsen, sårad eller gräva ner mig, men samtidigt stryktålig nog att kunna lyssna och begrunda vad kritiken handlar om. Och jag vill ju inte bli så nedtryckt att kritiken slutar komma. Svår balansgång.


Anledningen till denna fundering just nu är att jag jobbar som skötare till en döende kvinna. Med sex år inom vården har jag sett mycket, känt människors ångest, tagit hand om döda, försökt nå de mer problematiska vårdtagarna och glatt och lärt mig väldigt mycket. Men jag har också börjat hålla en känslomässig distans till dem. Första gången minns jag hur det när jag kom in i en äldre dams rum och såg alla foton på väggarna gick upp för mig att hon var en människa precis som jag. Det kändes verkligt. När jag så fick ta hand om en dam jag tyckt om väldigt mycket under natten hon dog var det såklart en speciell känsla. Jag pratade med henne, bad för henne, stängde hennes ögon och gjorde vad jag skulle göra. För mig kändes det både mer overkligt och verkligt än vanligt; döden var oväntat verklig, att få vara så nära den overkligt.


Ändå ser vi döden på tv varje dag. Vi läser om den i tidningen och tycker att det är hemskt när det är på riktigt, underhålls och engagerar oss sedan av den när det är i någon fantasiform. Man måste kunna skilja på fantasi och verklighet. Dör någon vi känt eller hälsat på bör man vara ledsen, annars är man ganska sjuk. Dör någon på tv eller i Afrika bör man vara stark nog att inte påverkas av det. Man måste kunna skilja på fantasi och verklighet. Men rasister, nej det är vi ju inte - människor i Afrika känns bara så avlägsna. Det gäller att vara mentalt stark.


Vi lever i ett samhälle där apati många gånger är en dygd, där den som är mest självcentrerad, kall och hänsynslös ofta beundras. Den som har kontroll över sina känslor är mentalt stark. Man ska ligga med så många som möjligt, gärna göra det utan att bry sig, ge för mycket, binda sig på något vis. Att riskera att bli sårad genom att på djupet satsa på någon är omodernt. Man ska helt enkelt försöka få så mycket som möjligt medan man ger så lite som möjligt, vilket om det lyckas betyder att man är värd mer från första början. Killen som kan få tre brudar per natt utan att behöva bry sig om någon är ofta måttstocken, än mer bland yngre. Det han ger är ju ändå bekräftelse - själva kärnan till alltihop - eftersom han som kan få alla tjejer för tillfället vill ligga med just henne. Lyckos den tjej som legat med Idol-Marcus!


Vem är stark och vem är svag? Jag tycker det är skitsvårt. För egen del är jag nog både svag och stark, bägge med rötter i att jag känner så mycket. Däremot har jag kontroll över mina känslor. Jag anser mig hur som helst många gånger annorlunda utan att tycka om det, kanske då framförallt i min inställning till kärlek och vänskap.
 

Fortsätter utvecklingen så här kommer vi snart leva i ett psykopatsamhälle - det tror jag definitivt. Själva definitionen av en psykopat är att dennes "självupptagenhet består i att han är intresserad av andra människor i den mån han kan se någon nytta av engagemanget för egen del". Visst låter det lite bekant?


Tidigare inlägg Nyare inlägg