papperskorgen allra längst underst

När Zlatan kommer tillbaka till landslaget snackas det om mental styrka. Han tar en naturlig roll i en grupp han av alla nog inte är välkommen till, han får konstant samma frågor som han vägrar svara på, han får finna sig i att varje litet felsteg kommer förstoras och förstöra. Han har inte utrymmet att ryta till utanför planen, inte råd att vara dålig på planen om han vill behålla sin populäritet. Vi vill se en dominant spelare i sitt bästa humör eller så blir vi besvikna. Det gick ju dessutom minst lika bra för laget utan honom.

Kort sagt har herr Ibrahimovic oerhört mycket att förlora och därmed en enorm press på sig. Under VM var det samma sak och då misslyckades han så pass att merparten av det svenska folket ville slippa se honom till sista matchen. Även i den var han dålig.

I sportsammanhang är det lätt att tycka att det är starkt att komma tillbaka, ta revansch, visa alla andra att de hade fel. Att skita i pressen och göra sitt bästa. Jag tycker ändå att det är en klurig grej det här med att vara mentalt stark - vad betyder det? Att vara så envis att man struntar i vad andra tycker är såklart mer lämpat inom idrottsvärlden än i andra sammanhang, och kan ju i så fall bara beundras ifall det resultatmässigt lyckas. Tränar man varje dag och ändå är värdelös är man väl mer av en idiot än något annat.

Personligen är jag mycket för öppen- och ärlighet med mina vänner, att folk vågar vara raka och kritiska mot mig. Ibland går det dock till rejäla överdrifter, både från andras och eget håll, och det känns som man är så "snäll" och "stark" att det bara utnyttjas. Jag kan ge lillfingret, tycka att de efter en stund tagit handen, benen och strupen. Men det får det vara värt. Jag vill försöka vara stark nog att inte bli ledsen, sårad eller gräva ner mig, men samtidigt stryktålig nog att kunna lyssna och begrunda vad kritiken handlar om. Och jag vill ju inte bli så nedtryckt att kritiken slutar komma. Svår balansgång.

Anledningen till denna fundering just nu är att jag jobbar som skötare till en döende kvinna. Med sex år inom vården har jag sett mycket, känt människors ångest, tagit hand om döda, försökt nå de mer problematiska vårdtagarna och glatt och lärt mig väldigt mycket. Men jag har också börjat hålla en känslomässig distans till dem. Första gången minns jag hur det när jag kom in i en äldre dams rum och såg alla foton på väggarna gick upp för mig att hon var en människa precis som jag. Det kändes verkligt. När jag så fick ta hand om en dam jag tyckt om väldigt mycket under natten hon dog var det såklart en speciell känsla. Jag pratade med henne, bad för henne, stängde hennes ögon och gjorde vad jag skulle göra. För mig kändes det både mer overkligt och verkligt än vanligt; döden var oväntat verklig, att få vara så nära den overkligt.

Ändå ser vi döden på tv varje dag. Vi läser om den i tidningen och tycker att det är hemskt när det är på riktigt, underhålls och engagerar oss sedan av den när det är i någon fantasiform. Man måste kunna skilja på fantasi och verklighet. Dör någon vi känt eller hälsat på bör man vara ledsen, annars är man ganska sjuk. Dör någon på tv eller i Afrika bör man vara stark nog att inte påverkas av det. Man måste kunna skilja på fantasi och verklighet. Men rasister, nej det är vi ju inte - människor i Afrika känns bara så avlägsna. Det gäller att vara mentalt stark.

Vi lever i ett samhälle där apati många gånger är en dygd, där den som är mest självcentrerad, kall och hänsynslös ofta beundras. Den som har kontroll över sina känslor är mentalt stark. Man ska ligga med så många som möjligt, gärna få göra det utan att bry sig, ge för mycket, binda sig på något vis. Att riskera att bli sårad genom att på djupet satsa på någon är omodernt. Man ska helt enkelt försöka få så mycket som möjligt medan man ger så lite som möjligt, vilket om det lyckas betyder att man är värd mer från första början. Killen som kan få tre brudar per natt utan att behöva bry sig om någon är ofta måttstocken, än mer bland yngre. Det han ger är ju ändå bekräftelse - själva kärnan till alltihop - eftersom han som kan få alla tjejer för tillfället vill ligga med just henne. Lyckos den tjej som legat med Idol-Marcus!

Vem är stark och vem är svag? Jag tycker det är skitsvårt. För egen del är jag nog både svag och stark, bägge med rötter i att jag känner så mycket. Däremot har jag kontroll över mina känslor. Jag anser mig hur som helst många gånger annorlunda utan att tycka om det, kanske då framförallt i min inställning till kärlek och vänskap.
 

Fortsätter utvecklingen så här kommer vi snart leva i ett psykopatsamhälle - det tror jag definitivt. Själva definitionen av en psykopat är att dennes "självupptagenhet består i att han är intresserad av andra människor i den mån han kan se någon nytta av engagemanget för egen del". Visst låter det lite bekant?

Satt och läste igenom några gamla texter igår kväll vilket ledde till att jag, när jag hellre ville sova, låg och funderade över fel saker. Jag som ville räkna får och drömma om en kvinnlig John Blund från ett främmande land låg istället klarvaken och tänkte kring vanliga ämnen som epistemologi, kognitionsfilosofi och om jag skulle skita i lite sömn och värma den där konstiga maten jag köpte på ghettokiosken. Så det kan bli...

Ämnet intelligens och dess syskon har hur som helst länge - alltid kanske - intresserat mig. Folk har så olika uppfattningar av vad som gör en människa värd att benämnas intelligent, smart, och det är ju dessutom stor tabu att upphöja sig själv för att vara och därmed till viss del att diskutera. I folkmun betyder "smart" oftast "kunnig" eller "utbildad" verkar det som, ungefär som "djup" åtminstone bland yngre mest bara är "komplicerad", allmänt svår och krånglig. Diskuteras ämnet är det lätt att det blir hetsigt verkar det som - ingen människa vill ju ses som dum. De flesta verkar dessutom ha något att luta sig tillbaka mot, om det såväl är att de har ett bra jobb, fina betyg, universitetspoäng, anser sig kloka eller tycker sig förstå hur de själva tänker. Definitionerna av vad det betyder att vara smart är väl för övrigt troligen lika många som personerna som anser sig underskattade i ämnet.

Oavsett betydelse så försöker vi ju bedöma det, särskilja den ene från den andre. Vi kan göra IQ-test och dylikt, vi tar intryck av förmågor i tal, skrift, inlärning, förutseende, problemlösning etc där vissa egenskaper generellt anses bättre än andra. Vi gör experiment som pekar mot att den som kan uttrycka sig klart när hon väcks i sömnen är mer intelligent än den som inte klarar det, att den som har snabba reflexer när något oväntat sker är smart, att de som lärde sig prata tidigt blir de mest intelligenta som äldre. Det blir ju inte som att exempelvis bedöma hur fort en människa springer då man helt enkelt ber henne kuta iväg och tar tid eftersom det är en mer konkret förmåga. För vissa verkar det ju dock fungera ungefär så. En enligt mig klokare bedömare behöver bara se hur snabbt försökskaninen springer när han ber henne sätta fart, medan den dummare måste se henne följa mallen och löpa på en viss bana under vissa förutsättningar för att våga tro på det, gärna också höra vad andra tycker först. Den som tror sig vara smart bara för att hon har bra betyg bedömer åtminstone inte jag särskilt vettig i just det, lika lite den som ser alla med statusjobb som genier. Sådana resonemang är väl nästan lika förståndiga som att känna att man har ett bra minne eftersom man inte minns ifall andra minns bättre eller inte.

För egen del kom jag ganska tidigt i barndomen till teorin att det mest var äldre som ansåg mig intelligent, några år senare att det nog mest var andra jag bedömde intelligenta. Eftersom jag inte levde upp till särskilt många av fördomarna för hur en smart person var och såg ut blev jag aldrig riktigt klassad som det i skolan - jag hade ju inte ens bra betyg. En kille som bara skämtade, inte kunde koncentrera sig under NO-timmarna och skolkade för att spela 'Tomb Raider' var ju uppenbarligen ingen smart kille. Däremot var många förbluffade över vilket bra minne jag kunde ha och att jag hade så lätt för matte. Det bästa exemplet måste vara från gymnasiet då jag en gång från början till slut skrev ned ett helt prov efter att själv ha gjort det till det gäng som skulle få göra det dagen efter. Extra populär var jag då, men inte smart. Viktigast var ju ändå att man ansågs cool, hade makt och respekt. Ingen skulle våga tjafsa med mig!

Idag är att vara intelligent nästan det motsatta för mig. En smart person bör förstå hur lite hon vet, hur lite hon kan förstå, hur liten hon är men hur mycket det finns att lära sig, att utforska och förstå bättre. Den som tror sig veta är den störste idioten. Att begränsa sig är dödssynden då man kan lära sig av så gott som allt och alla, och det bör man försöka göra också. Sanningar, rätt och fel är ord, åsikter, begrepp.

Som en följd av det har jag försökt att aldrig förkasta saker som idiotiska, strunta i att lyssna eller bry mig bara för att jag förmodligen inte kommer lära mig något. Säger en person något till mig jag egentligen kanske anser ointelligent vill jag ändå försöka förstå varför, vad hon menar och hur hon kommit dit, lägga värde till perspektivet, lära mig av det även om jag kanske inte tar det till mig på samma sätt jag kunde ha gjort. Vissa saker bedömer man ju vettigare eller mer träffsäkra än andra oavsett livsfilosofi.

Det där blir definitivt svårare med åren. En enligt mig klok, kristen äldre man sa för några år sedan till mig att livet är alldeles för kort för att slösas bort på idioter - är det uppenbart en dåre som vill ha svar på sitt mail så finns det ingen poäng i att skriva något. Jag förvånades och hoppades då att jag aldrig skulle hamna där, och så tänker jag fortfarande. Det var dock inte det fina att göra - tänk om alla resonerade så? - vilket gjorde mig både besviken på honom samtidigt som jag respekterade att han kunde erkänna en sådan sak. Idag tror jag nog tyvärr att jag börjar förstå resonemanget allt bättre. Att svara på något för sjätte gången, lika ingående och med nästan exakt samma innehåll som den första, till en vad det ser ut lika nyfiken frågeställare tär på en när man så starkt tror att det kommer glömmas bort igen. Dåren förblir dåre, visst, det håller jag med om, men jag är också en dåre och det är så där det funkar - bara till att acceptera, lära sig att leva med om man inte själv vill stänga ned hjärnfabriken.

Senast vi släppte en film var i september - fyra stycken nästan samtidigt då. På söndag är det dags för den första av de fem filmer jag jobbat mest med sedan dess. Att ha storpremiär på denna typ av film känns dock som att anordna suparfest på Kungliga Operan... men vad gör man...

Långsam, sökande och audiovisuell, 'Absent', starring Daniel Croner, Anders Spetz, Lorena Gonzalez Parra, Amy Lazzarini, Sherida Plak and yours truly. I biroller ser vi mindre kända figurer som Ronaldinho, Henrik Larsson, Jesus och Fabio Cannavaro. En och annan liten duva också. Och Croner, sen mer Croner. 34 minuter, 34 sekunder. Sömnpiller.

'Absent' - ej på bio nära dig

Du och en vän ser olika på något ni upplevt tillsammans. Ord står mot ord, uppfattning mot uppfattning, minne mot minne. I diskussion försöker du noggrant beskriva din synvinkel av händelsen, göra din uppfattning rättvisa. I vissa stunder närmar du dig, verkar nå henne, i andra inte alls. Du hoppar fram och tillbaka mellan orden, i minnet, väljer synonym, ordföljd, ton, rätt lägen, anpassar dig, ger liknande exempel. Från det ibland suddiga, ibland klarare minnet av långa sekunder, korta timmar, olika vinklar och tidigare analyser försöker du återskapa och förenkla till något som kan fungera tillräckligt bra för att ge henne en rättvis bild av vad du menar.

Skulle du själv anse dig lyckas betyder det såklart inte att du har gjort det. Kanske lyssnade hon inte ens, väntade bara på sin tur. Kanske var hon för säker på sin sak, kanske rädd för att behöva acceptera något obehagligt. Kanske håller hon inte med. Lyckades hon förstå dig oerhört bra idag kan hon ändå ha glömt det mesta eller ändrat sig imorgon. Sällan kan vi ju heller gå tillbaka i tiden, få chansen att lägga fram bevis som stärker vår teori, och ändå kan vi människor ägna timtal åt tjafs om de mest triviala saker som snart också glöms bort.

Vi låtsas att du tack vare en skiva en bekant ger dig upptäcker några blivande favoritartister. Musiken får en del i ditt liv och du blir på djupet tacksam till vännen som tipsade. En tid senare gör du i välvilja en skiva till en kompis som i sin tur tackar men inte verkar vilja lyssna på den. Istället blir hon arg när du av ren nyfikenhet frågar varför - du bestämmer inte vad hon ska lyssna på. Du som ville ge blir anklagad för att vilja ta. Något som var ämnat att bidra positivt blir trots den genomgoda intentionen negativt.

Många gånger är sånt här frustrerande orättvist tycker jag. Det finns ingen rätt väg, inga rätta ord eller handlingar. Den som anses som världens finaste människa av den ene kan ses som det motsatta av någon annan. Vad jag uppfattar är vad jag uppfattar och kommer aldrig bli mer än så. Rätt eller fel är i slutändan bara en åsikt, och om jag så skulle ha gjort rätt hela livet kommer omvärlden inte hålla med. Jag skulle dö som andra, glömmas bort som andra. I fall då jag - om jag nu var sådan - hoppats få upprättelse kommer jag kanske inte ha ägnats en tanke. Styrkor jag har kommer inte komma till särskild användning. Vad du eller jag kämpat med betyder ingenting för större delen av världen, och om det såväl skulle ha berört varenda människa så kommer det inte nå fram. Sådant kan jag personligen leva med, liksom att vara ersättlig, lägga tid och engagemang där det visar sig meningslöst, bli missförstådd, anklagad för enligt mig fel saker, avskydd för att jag i välmening säger något svårt att ta eller indirekt sätter press på människor för att jag lever som jag gör. Det där lyckas jag ofta acceptera tror jag.

Svårare är när det kommer till att inte kunna påverka, att vara maktlös. Jag hatar det, lyckas inte acceptera att exempelvis dåren förblir dåre - jag vill helt enkelt inte ge upp henne även när jag kanske borde. Hur når man den som inte vill bli nådd? Hur hjälper man en människa att ta sig ur en nedbrytande självcentrering? Ur tankar att ta sitt liv? Den osäkre eller envise att få en självbild mer överensstämmande med omvärldens? När har ett beroende gått för långt? När och hur bör man som vän ingripa? När bör man ljuga? Var går gränsen för lögn? Hur är man en bra vän eller människa? Det finns mängder av fall då man tar skit, besvikelse och själv bryts ned bara för att man tror sig se något litet tändsticksljus i det mörka slutet av den enorma tunneln man inte vill ignorera. Ibland önskar jag att man i hopplösa fall där det är uppfattning mot uppfattning i sakfrågor som i liknelserna ovan kunde gå till rättegång, med en jury, karaktärsvittnen och numrerade bevis för att öka chansen att den så kallade sanningen kommer fram. I vissa fall är jag ganska övertygad om att jag hade fått rätt. Allt för ofta i de fall jag bryr mig mest om är det dock att få just rätt jag vill allra minst.

Livet är ögonblick, minnen, stunder att tacksamt uppleva. Löjligt och barnsligt på många sätt, men för skojs skull och för att minnas dem än bättre följer nedan en lista i kronologisk ordning på tio av mina favoritmoment 2006, mitt livs hittills bästa år vill jag påstå. Sådana här listor borde alla ha :)

UPPSLUKANDE NYTT LIV MED VÄNNERNA
Vad som började under julen fortsatte långt in på 2006 - alla äventyr i 'World of Warcrafts' imponerande värld. Inte direkt ett spel för mig egentligen med tanke på allt pryljagande, men i och med den atmosfäriska, vackra, variationsrika, fantasifulla och häpnadsväckande genomtänkta tillflyktsort som det blev även för de flesta av ens närmaste var man allt som oftast sugen på att lira vidare. Ett riktigt litet underverk det där - men också med ett växande kvävande av övriga lustar och planer i livet utanför. Den som inte upplevt världen själv vet inte vad den pratar om. Jag minns många fina stunder med Stanley, Sepp, Alec, Nepoz, Ordeith, Progenitor, Egonbroson, Marcobartoli, Garbel, Phyloque och de andra med stor glädje även om jag samtidigt är oerhört glad över att jag bestämde mig för att helt lägga ned. Krokodiljakten av Sepp, när vi smög runt som Furbolgs, första gången jag såg Stormwind, "du är för låg level!", alla mina läderjobb, busen, känslan att så väl känna igen sina vänners karaktärsdrag också i spelet, de nya kompisarna, gemensamt utforskade omgivningarna och utmaningarna. Nog var det ett annat liv - och en fin tid jag är tacksam över.

UPP- OCH NEDÄVENTYR
För att dega mig till den matchvikt jag ansåg mig behöva ha i en filmroll satt jag under framförallt mars och april och åt allt skit jag hittade. Det vanliga, dåliga samvetet av att äta något fett hade blivit det totalt motsatta - nu var det till att äta skräp jämt, och en cykeltur eller liknande vore ett svek mot mig själv. En paus från fotbollen var nödvändig. Riktigt dåligt mådde jag, var oftast krigshärdad i magen, kände mig känslig, som om jag oftast hade nära till tårarna. Dessutom var jag blek och hade skitfult orange skägg som tillsammans fick mig att se ut som en äkta knarkkung. Omvärlden bedömde mig annorlunda, det var tydligt. Ibland slogs jag faktiskt av små attacker då jag ville lägga mig i ett hörn, tycka synd om mig själv och lipa - men bara spontant då, för jag visste ju var känslorna kom ifrån. Den 25 april vägde jag 95.0 kilo på Nautilus och äventyret att gå ned inleddes, definitivt ett roligare sådant än det att gå upp. Tre månader senare var jag ca. 20 kilo lättare och snart började jag även aktivt träna på gym, fem dagar i veckan. Att vara inriktad är kul, särskilt då när man har ett faktiskt mål med det hela och i detta fall var ju det filmen min. Skön känsla att se resultat på kroppen, men den allra bästa historien är ändå från i början av mars. Jag hade då nyss varit och handlat ett kilo lösviktsgodis, satt och hävde i mig alltihop, spelade 'World of Warcraft' och mådde oerhört illa, så där att jag var på gränsen till att spy, då min före detta fotbollstränare ringde och sa att jag var tvungen att komma och spela match morgonen därpå, samling 08. Omöjligt, tyckte jag, och argumenterade i typ tjugo minuter. Utan att knappt ha rört mig på sistone och i så pass många minusgrader att min stortånagel frös av sprang jag dagen efter runt där på fotbollsplanen - i nästan 90 minuter. Tungt...

AKTIVA VECKAN
Under månadsskiftet april-maj gick livet i 220 km/h. Jag hade ätit upp mig tillräckligt för att spela in scenerna till 'Gå mot rött ljus' hos David, i Johans lägenhet, ute i Gränby och på Burger King med en massa folk. Jag gjorde dessutom utescener på 'Se7en', busshållplatsscener och kompletterande grejor till 'I give' - det var planerat filmande i stort sett varje dag, med mängder av organiserande däremellan. Varenda sekund kändes schemalagd. När all inspelning var över och första dagen av det ovannämnda nya äventyret att gå ned i vikt inleddes fick jag även, efter svängar fram och tillbaka, kontrakt på en egen lägenhet. Känslan att som nyrakad 95-kilosbiff sova första natten i den nya lägenheten, efter att ha börjat äta smalmat, tagit några första träningspass och nu skulle fixa till dygnsrytmen var speciell på många sätt. Där låg jag i en dödstyst lägenhet, med grejor överallt, sängen för långt ifrån tv:n och en påträngande ensamhet som försökte botas med lite radio eftersom mp3-spelaren dött. Äventyret var slut, men ett större äventyr skulle börja.

MÄSTERSKAPSKÄNSLOR

I min nya lägenhet låg jag två veckor innan VM-slutspelets start och såg allt jag kom över - jag köpte till och med nya kanaler bara för fotbollen. Jag läste tidningar, hemsidor, fler tidningar och hemsidor. Och så började jag tillsammans med gamle radarpartnern Benke skriva, snart också bygga en extremt tidskrävande hemsida och bli Holland-korrespondent åt Sportbladet. VM ägde i vanlig ordning allt och det blev faktiskt för mycket denna gång. All gemenskap, de spännande stunderna, pirret när Holland spelade, Drömelvan, med- och motgångar, Sveriges öden, Italiens triumfer, Zidanes hjärnsläpp, Del Pieros tårar, eget fotbollslirande och det japanska PES6 med polarna - det fanns kort och gott massvis av fina stunder under de där nästan två månaderna. När det var slut var jag dock glad över att känna mig fri igen. På så vis var OS-veckorna i februari skönare eftersom jag då uteslutande var tittare, inte hade ansvar på samma sätt. Allt kring hockeyn, öppningsceremonin, hejandet på Tre Kronor, mysiga radiostunder på bussen och kvällar på jobbet ligger också på fina platser i minnesbanken.

FILMVECKAN MED DE TVÅ KVINNORNA
Slutet av juli innebar två speciella inspelningar för mig: 'A heart of blood' och hemmafestscenen av 'I give' i tredje försök. Förstnämnda film var en sådan jag länge velat göra och under sommaren letade jag kvinnlig huvudroll till den filmen utan större succé. Till slut hittade jag två tjejer jag tyckte om varav den ena, M, var väldigt positiv men efter hur jag bedömde det inte tillräckligt intresserad vilket ledde till att jag valde den andre istället, S. Efter en heldag tillsammans med henne och Erling i Stockholm var jag helnöjd, och hade sedan omgående turen att få med M till inspelning nummer två. Bägge kvinnor gjorde starka intryck på mig, på olika sätt, och lyste upp det för mig begravda ämnet kärlek igen. Den ene var oerhört nära mitt ideal och jag hamnade i funderingar.

ÄNTLIGEN KLAR
Efter att ha spenderat 12 av 13 nätter på mitt nattjobb hade jag planerat in en vecka helt åt 'I give'-redigerande. Filmen jag jobbat med i snart två år var tvungen att bli klar lagom till en festival och jag hade mycket kvar att göra. Som i trans slet jag nästan dygnet runt, helt oförmögen att kunna slappna av och sova. Jag jobbade i 30 timmar, sov i fyra, jobbade 40 till - och utan att känna mig trött i skallen. Så där höll jag på, och trivdes oerhört bra med det. De sista små irriterande pusselbitarna växte samman utan att jag kunde bedöma helheten riktigt, hade sett och hört materialet för mycket för att ta intryck kändes det som, men var nöjd. När sen bara renderingar återstod tog jag cykeln till macken, vid sisådär sex på morgonen, för att köpa det första att äta på cirka tjugo timmar - jag hade helt enkelt glömt bort mat. Känslan att sakta cykla hem i en sovande värld, med en baugette i handen och Mikael Fyreks "I give credits theme" i öronen och känna att jag lyckats slutföra detta tvååriga uppdrag var religiös, sekunder jag troligen aldrig glömmer.

GALAKVÄLL A LA ELENZIAH
En veckas konstant arbete med 'En kväll med grabbarna 3: Syndafloden' avlutades med två dygn av redigering på den och sedan slutgiltiga justeringar av 'I give' som nu för första gången skulle visas upp under en biovisning i stan. Inte nervöst direkt, men spännande, kul och otroligt intressant - vad skulle alla tycka och hur skulle de reagera på budskapet? Jag bjöd alla skådisar, övriga Uppsala-bor jag har kontinuerlig kontakt med och ungefär 50-60 personer infann sig, däribland överraskande en tjej som var så fin att hon nästan fick mig ur balans. Själva visningen i sig var ingen direkt hit - mest störde jag mig på att det inte var widescreen - men känslan att sitta där med nästan alla ens favoriter var såklart väldigt speciell, surrealistisk. Och jag kunde inte förstå att den var klar. När visningen var över hamnade jag pinsamt mycket i fokus och lovordades innan kärnan av gänget gemensamt åkte hem till mig för premiär på bland andra EKMG3, sedan tillbaka till stan - hälften av oss med nyrakade skallar - för att ta farväl av huvudrolls-Croner som skulle till Asien i tre månader.

MSN-NATTEN OCH FOTOT
Min andra jobbnatt på den nya avdelningen gick från vanlig till oförglömlig på grund av ett program jag i vanliga fall ogillar: MSN. Fyra timmars chattande, roliga skämt, några härliga repliker, en tjej vars personlighet jag blev alltmer förtjust i - och så det där fotot. När klockan blivit tre och vi snackat klart satt jag och glodde på den där bilden, de där ögonen, den där munnen, slutade men ville snabbt se igen. Jag tror att jag stirrade rakt in i bilden under säkert tjugo minuter i streck en gång. På bussen hem några timmar senare satt jag och längtade efter att få se hur samma bild såg ut hemma på min dator. Jag blev inte besviken - och gissa vad jag drömde om? Nästa dag hade jag med mig den i mp3-spelaren.

TRIPPELKALAS
Att fylla 25 innebar tre kalas för mig: ett här hemma med de äldre, ett härligt barty anordnat tillsammans med Emil och en gokartkväll med gänget. Vill man läsa mer om dem går det att göra nedan. Svårslaget firande hur som helst - jag är djupt tacksam till alla som bidrog.

FÖRSTA DECEMBER
Längtan, spänningar, känslor att lägga band på, nervositet. Datumet var förutbestämt att bli minnesvärt, kvällen likaså. Jag levde med insikten om att vad jag gjorde skulle bli vad jag skulle minnas, att höjdpunkter skapades vad vi än gjorde. Så här mer i efterhand finns det många sekvenser jag ofta ser tillbaka på och njuter - för vilket dygn det var. Inte helt avslappnat och med konstant press på att vilja göra rätt, men samtidigt underbart med tanke på vem jag gjorde allt med. Många, många magiska ögonblick, vilka jag ett tag till får hålla för mig själv. Jag har aldrig blivit så lycklig över vad någon sagt som under detta dygn, inte sett något jag ansett lika vackert och värt att älska. Lite av en uppföljare avnjöts dryga veckan senare, först med härlig liten Louis XIV, sedan älg, sagoögon och den mysigaste stunden 2006. Thank you.

Samma julmusik, samma aktiva julklappsletande, samma Fyrispark-söndagar, samma ökade mysfrekvens med familjen. Förra året tyckte jag mig känna igen melodin alldeles för bra för att orka bry mig igen och jag gjorde därför en liten protest genom att tillbringa julnatten själv på jobbet. Där satt jag, nöjd efter en härlig dag med familjen, med samma gamla vanliga underliggande tomhet och ett oväntat bra radioprogram som förstärkte den ändå fina stämningen. Sett i backspegeln kommer 2005 års jul helt klart bli ihågkommet för det gemensamma 'World of Warcraft'-utforskandet. Bitter eftersmak på många sätt, men samtidigt en fin jul som tack vare spelet fick sin magiska touch. Om tio år kommer jag ranka den högt.

Snö, kyla, mörker, ny bra musik och att ensam ge mig ut på ett äventyr gav mig idag årets första julkänslor. Till skillnad från förra gången är 2006:s version av julfirande speciellt redan i förväg. Samma julmusik, klappletande och det andra nu med, men det känns inte likadant, livet i stort är annorlunda och hela julupplägget likaså. Mitt stabila, planerade och bra liv har blivit ett ojämnare sådant med "höga berg och djupa dalar" som någon popdam sjungit, och i juletid multipliceras ju sådant. Jag gillar bergen, tycker om att samla på de magiska ögonblicken. En julkonsert, ett skratt där, en hand, en gemensam idé, en älg, ett ljus, en min, två ögon, när hon lugnt satte sig bredvid.

Hade historien varit en film hade den börjat med att visa hur kul vi hade igår. Johan, Sepp, Tess, Emil, Cron och jag hade en spontan spelkväll full av skratt, om dock för mig med en eländigt stark saknad också. Med tanke på vilken lyx det är att under julen få vara med samma människor, lika många roliga till och dessutom den bästa kryddan av dem allihop just nu är redan det mer än vad man borde våga hoppas på.

Efter tre nätter här ska jag, direkt från mitt jobb där jag mest letar julklappar och liknande, på fredag morgon ut på stan och köpa eller hämta ut de sista prylarna. Sedan ska jag, antingen med mitt saffran eller någon polare, köpa gran, hem och pynta det som är kvar, koka lite gröt, glögg och annat, planera det sista inför lördagen, koppla av, kanske åka hem till familjen och mysa med dem. På lördagen samlas vi i gänget, umgås den dagen, julmyser, trivs, kanske spelar mer spel, kollar lite 'Sunes jul', kopplar av, åker hem. Julafton börjar hos familjen, fortsätter hos den jätteroliga familj vi ska fira jul tillsammans med. Problemet kommer, som med oförtjänt mycket numera, vara hur man ska kunna koppla av samtidigt som det finns så väldigt mycket kul man vill göra innan allt tar slut. Julen borde vara längre när den har så här bra förutsättningar!

När så julmyset blivit nyårsfest är det dags igen. Istället för julgranen pyntar vi oss själva, julklappar blir till presenter, Jesus födelsedag blir någon annans, vi är bjudna till annat folk och jag vågar tro på en del magiska ögonblick här med. Det är bara att tacka, kämpa för att det håller i sig och skatta sig lycklig. Om femtio år när vi firar med datorer i hjärnan och det är solbad på julafton kommer jag definitivt sakna de här stunderna ;)

Hittills har jag idag fått sju mail med samma typ av råd, från sju olika avsändare. De tre senaste, som jag faktiskt fick inom precis tre minuter, hade följande rubriker: "hei, Smallest weenie of the year, how are you? ;)", "hei comrade with small ramrod!! ;-))" och "why sausage is so small?? :-)". Chris Carmichael, Kevin Kranenburg och de andra har dock, trots skilda ämnen på rubrikfronten, skrivit nästan exakt samma mail. Själva kärnan var denna:

"Do you know that 76% of woman are not satisfied with their lovers size? 100% Money Back Guarantee. P.S.: Be the Man - Be the Man with XL thing!"

Vad är sannolikheten i att sju vitt skilda personer skriver nästan på pricken samma mail till just mig, samma dag? Och varför bryr de sig så, lägger ned möda just för min skull? Vem är det som har tipsat dem? Och hur kommer det sig att alla har samma uppfattning angående min "thing"? Tränar de på Nautilus allihop, och om ja - varför skriver de då på dålig engelska? Varför vågar ingen heller konfrontera mig i ämnet på plats utan bara skicka mail? Hur mycket frågor som helst... men tänk vilka sammanträffanden!

Imorgon ska jag hålla utkik efter utländska män som stirrar på min "sausage" i duschen och fråga dem, ifall jag nu hittar någon misstänkt, var denna omtänksamhet kommer från. Det är ju hur som helst väldigt smickrande att så många bryr sig om just mig.

I sängen innan jag för några dagar sedan somnade slog mig en knäpp rädsla jag egentligen länge brottats med: tänk om jag håller på att bli för lycklig? Sedan tidiga tonår har jag varit rädd för att bli den här människan som tycker allt är kanon och bara kör på, säger åt den problemtyngde att skärpa till sig, gaska upp sig, ja, ni vet. Den som är så nöjd med sitt eget att den inte behöver försöka förstå den andres.

Från tidiga tonår har jag känt mig ensam. Inte utanför, men ensam. Lägg därtill alla mina sårande erfarenheter i ämnet kärlek, varav den största format mig något kopiöst, och resultatet blir en kille med en viss form av tomhet inom sig. När jag velat älska och släppa på känslorna har jag av olika skäl inte fått det, när jag velat prata om, dela med eller undrat över något ofta valt att göra det i min ensamhet, helt enkelt för att jag saknat den rätte att göra det med. Den som känner mig har nog bilden av att jag är en skämtsam och glad kille som definitivt lärt sig att tygla den inneboende ensamheten, men den finns ju likväl där och vill väldigt gärna visa sig ibland - åtminstone för mig.

Utöver vänner och familj har en stor hjälp för mig där varit konsten; musik, film, skrivande, fantiserande. Den når mig, får mig att byta perspektiv, uppskatta, för en stund fylla en del av tomrummet, av optimism, samhörighet, beundran eller vad den än må framkalla. På olika sätt och till olika grad givetvis, men ändå som en lojal och bra vän som alltid finns till hands när hon behövs. När någon kanske går och är extra glad för att solen skiner ovanligt starkt är jag mer typen som kan vara lycklig i flera dagar tack vare en ny juvel i mp3-spelaren.

Under åren tror jag att det har blivit att jag har lovat mig själv att försöka ge något tillbaka till denna kärleksfulle vän. Alla tips, all spridning, recensioner och liknande i all ära men jag vill skapa mer också. Självklart blir det i så fall bara en liten fis i rymden i jämförelse med den tacksamhet jag känner till henne, men ändå. Vad man andas in vill man andas ut, det positiva man får vill man ge. Att dra sitt strå till stacken passar mig bättre här än som skattebetalare tycker jag. De får förvisso sin del de med.  

Min önskan är främst att ge den ensamme en till vän, den förälskade en annan. Står jag snart med en livskamrat som jag älskar och anser förstår mig, barn och hela det där fina paketet människor vill ha utan att då kunna nå dit, beskriva det rätt och göra det rättvisa eftersom jag är så förbannat lycklig så har jag svikit mig själv. Vissa grejor bara måste ut. Till viss del lyckas man väl ibland men det finns fortfarande en samling barn i min gravida mage som skriker om förlossning, några av dem lite väl starkt just nu. Håll ut... mamma kommer snart.

Detta val tycker jag allt mer närmar sig en kamp om den tyngde sonens uppfostran mellan stereotypen av mamma och pappa. Alliansen försöker vara fadern som, kanske med ett diskret pekfinger i luften, tycker att sonen bör skaffa ett arbete och därmed komma på fötter, vänsterpartierna ger honom en nybakad bulle, god saft och några peppande ord, men säger samtidigt att han kan få skippa jobbsökandet idag om han känner sig lite hängig - kanske känns det bättre imorgon. En pappa med krav mot en mamma med kram.

Trist att man återigen får inse sin cynism här, för detta med en peppande kram tror jag mycket mindre på nu än förr. Sällan leder det någonstans, inte i det längre loppet. Visst blir lille Filip glad när han får sin bulle och allt känns bättre, men snart är vi ju där igen. Pappa tar å andra sidan en större risk att bli illa omtyckt eller få en ledsen lill-Filip genom sina krav medan mamma vinner poppispriser men förmodligen inte är den man är tacksam över när man ser tillbaka några år utan att kunna skilja på dem. Dessutom börjar ju mammas system snart utnyttjas tror jag - det här resonemanget om att "alla egentligen vill ha jobb" som vänsterpartierna drar upp tycker jag är löjligt. Kan man få lika mycket eller mer betalt för att sitta hemma vid datorn och spela spel, ladda hem film eller vad man nu vill göra istället för att stå och diska hela dagarna är man ju rätt dum som väljer det sistnämnda.

I stort tycker jag valrörelsen varit som jag minns dem. Sossarna - vänster- och miljöpartiet står i bakgrunden - försöker förmedla bilden av att "alla ska med" och att det följaktligen är det goda att rösta på dem, det medmänskligt rätta. Högerpartierna tänker på sig själva och sina rikedomar, bryr sig inte om den lilla människan, stackaren som kommer fastna i hissen om Barsebäck stängs av (som Leif Pagrotsky en gång grät om) eller den ensamma mamman som drömmer om att ha ett jobb men nu fråntas möjligheten ifall a-kassan sänks. Alliansen tycker jag inte verkar smutskasta sina motståndare lika mycket, men vinner såklart poäng bara på att ta fram statistik på vad som har skett i relation till vad som utlovats. Göran lovade 50.000 (möjligen har jag fel siffra där) nya äldrebostäder inför förra valet, det har sedan dess bara blivit färre, nu utlovas 50.000 nya och min mormor blir lika glad som förra gången (jo, faktiskt).

Vad som är positivt för alliansen anser jag vara att de satsat mycket på att göra valet till a-kassa mot jobb, något jag inte förstår hur vänsterpartierna gått med på. Göran sitter ju själv och försöker framställa valet som kampen mellan höjd och sänkt a-kassa, och det bara måste han ju förlora på. Jag tror helt klart att svenskarna generellt är less på bidrag, att en stor del av oss har för många exempel ur vår vardag där bidragen missbrukas, men samtidigt vinner ju alltid sossarna röster mot slutet av kampanjerna, enligt mitt tips troligen på alla dessa som vill "göra det medmänskliga" och känner sig som goda människor när de lagt ner sin röda valsedel i lådan. Filosofin är ju egentligen jättefin - jag vill också att alla ska få följa med - om det bara hade fungerat också. Nu när alliansen, åtminstone i mina ögon, lyckats framställa sig själva som mer medmänskliga än tidigare känns det ju som om det är dags för förändring. Med tanke på hur nära det var med tråkambassdören Bo Lundgren så bör ju herr Reinfeldt bli vår nye statsminister på söndag.

Som avslut vill jag propagera för min käre vän Ingvild Segersam (och även hennes man Jonas) i kommunalvalet. Där har vi en person med vett och etikett, utan kalorier och annat elände. Ingvild for president! Har du ingen bestämd favorit bland alla trästockar i kommunen så tycker jag att du gör världen en tjänst genom att kladda "Ingvild Segersam" på en kd-lapp. Det ska jag med glädje göra - sedan får vi se. Jag tänker i vilket fall som helst inte ge min lilla meningslösa röst till mamma med bullarna, även om hon också är snäll och säkert vill väl. 

När jag var liten trodde jag att vara dålig på sitt jobb innebar att man fick sparken. Gjorde man fel kunde ju grejor gå sönder, företaget förlora en massa pengar, allt gå åt pipan. Var man inte bra på sitt jobb förtjänade man ju inte heller alla de där tusenlapparna vuxna får - och varför skulle då någon betala dem? För en månadslön kunde man ju köpa typ 40 Nintendospel.

Så här några år senare är den så kallade "världsbilden" mer cynisk: det handlar sällan om att vara bra, utan att verka bra. Det finns massvis av arbetande vuxna som är helt värdelösa på vad de arbetar med men ändå får en fet bunt tusenlappar, vissa också färre sådana trots att de sliter och jobbar mer. Den dålige får inte sparken men hennes kollegor pratar troligen illa om henne, ler sedan mot henne när hon är där och tycker att det är förjékligt alltihop. "Hur kan hon få samma lön som jag?" Nej, det är förjékligt...

Här verkar det dock finnas en gyllene lösning jag aldrig förstått mig på: kursen. Tar man en kurs så har man  - om man såväl tar till sig av vartenda ord som inget alls - fått ett erkännande ingen kan bestrida, man "har papper på det". På de många jobb jag haft har de med kurserfarenhet nästan uteslutande utstrålat en speciell tro på sin egen förmåga, verkat känna att den där kursen innebär en gigantisk försvarsmur om någon skulle ifrågasätta dem. Vem är du att ifrågasätta mig - jag har gått en kurs.

Min bäst beskrivande personliga erfarenhet av det var tveklöst när jag hade ett översättningsjobb jag gjorde för en i mitt tycke stundtals trolig dyslektiker. Eftersom han flera gånger ruinerade texterna försökte jag, så försiktigt och fint jag förmådde, påpeka lite småsaker i förhoppningen att det skulle bli bättring, bland annat genom att en gång fråga varför han, om han nu verkligen visste vad som ansågs vara "korrekt svenska", till och med konstant särskrev i sina korta e-post. Som svar fick jag att han inte tog mail lika allvarligt som jag och att han läst 100p lingvistik på universitet - så vem var jag att uttala mig? Resultatet av vår växande dispyt blev att han fortsatte att, enligt mig då, försämra texterna  medan jag vidare undrade varför man skriver fel när man lika gärna kan skriva rätt. Det är skillnad på en sjuk syster och en sjuksyster i betydelsen, dock inte i tiden eller ansträngningen de tar att skriva.

Ordet "kurs" är för mig lika vagt och surrealistiskt som en förnämlig titel. Carolina Klüft menade för några veckor sedan att få träffa prinsessan Victoria var sitt livs största händelse, enligt vad jag tippar då för att Victoria är tilldelad titeln "prinsessa" och inte för vem hon är som människa. För mig låter det som att älska en låt bara för att den ligger etta just den här veckan, inte för att man gillar själva verket. En låt behöver inte vara bra bara för att en känd musiker gjort den, en film inte vara fantastisk fast den är dyr, har fått en massa priser eller går på tv - det där håller ju alla med om. "Kurs" är ju dock också det perfekta skyddsnätet om man känner sig misslyckad - allt man egentligen hade behövt göra när man fortfarande hade chansen var att ta den där kursen. Alla har samma chans.

Poängen i det hela är ju att man då faktiskt rättar sig i ledet om att det handlar om att verka bra snarare än att vara bra, och det gör man ju på ett sätt rätt i - sådan är världen. Är dock målet att lära sig framför att bara bli undervisad eller få papper på det tycker åtminstone jag att det här ordet "kurs" lätt kan bli ett irriterande sådant. Vill man verkligen lära sig så kan nog alla idag göra det på egen hand, och en klok människa kan nog vara "bättre" på ett jobb efter en vecka än vad en annan som jobbat där i tjugo år efter plugg i fem år är, kurs eller inte kurs. Livet är helt enkelt inte rättvist, där är vi nog också alla eniga. Hur kan då tron på dessa kurser ändå vara så stark? Jag tycker det är konstigt...

PS. Den här texten blev ju lite väl lång - typiskt mig. Jag borde ta en kurs :) 

Välkommen till min nya blogg!